Handbok ska bidra till jämlik vård

Bland beroendepatienter är ADHD en vanlig diagnos, omvänt drabbas personer med ADHD oftare än andra av problem med alkohol eller narkotika. Samtidigt är den vanligaste behandlingen för ADHD narkotikaklassade läkemedel. Joar Guterstam är medicine doktor och överläkare på Beroendecentrum i Stockholm.

–Det är mycket diskussioner allmänt kring ADHD-diagnoser och behandling just nu. Det som är lite speciellt med denna diagnos är att den vanligaste behandlingen är mediciner som är narkotikaklassade, därför har behandling länge varit väldigt omdebatterat och kontroversiellt i samhället. I synnerhet för patienter som också har ett beroende kan det tyckas riskabelt att behandla med amfetaminliknande medel, säger Joar Guterstam.

De riktlinjer som hittills funnits är att personer med ADHD och beroendeproblematik ska behandlas av de med ”erfarenhet av patientgruppen”. När läkare och forskare från Svensk förening för beroendemedicin, som samlar närmare 400 beroendeläkare över hela landet och där Joar Guterstam är ordförande, varit ute och föreläst upptäckte de att vården skiljde sig kraftigt mellan olika platser i landet.

–Det finns en osäkerhet kring hur man bör göra, för att använda de här läkemedlen på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt.

Det är bakgrunden till att föreningen tagit fram en klinisk handbok till stöd för förskrivande kollegor. Det man utgår från i handboken är medicinering för ADHD hos vuxna personer med beroende av alkohol eller narkotika.

–På vissa håll har man ordinerat höga doser centralstimulantia till många patienter i denna grupp, medan andra nästan avstått från att förskriva dessa läkemedel överhuvudtaget. Det är inte rimligt om vi ska ha en jämlik vård. Därför ville vi ta fram en handbok för att ha något att hålla i.

Vem är handboken till för?

–Den är framförallt skriven till beroendevården och den är som bekant organiserad på olika sätt i olika delar av landet. Jag jobbar i Stockholm där vi har en stor specialiserad beroendeverksamhet där vi handlägger detta, men så ser det inte alls ut överallt. På många håll hänvisas dessa patienter till allmänpsykiatrin, för i Sverige är det bara psykiatriker som får förskriva ADHD-läkemedel. För psykiatriker med begränsad erfarenhet av beroende kan den här samsjukliga gruppen vara utmanande och uppfattas som svår att hjälpa. Vår förhoppning är att den här handboken ska vara till hjälp, och ge konkret vägledning också för de som inte träffar dessa patienter varje dag. På så sätt kanske den kan bidra till att etablera en standard, där vi arbetar lite mer likartat och kan erbjuda en mer jämlik vård.

Vad hoppas du på nu när materialet finns?

–En del uppfattar kanske sådan här behandling som krånglig eller riskabel, men jag tycker det är viktigt att också se möjligheterna. Vi har idag både vetenskapliga studier och omfattande klinisk erfarenhet som visar att behandling av ADHD hos personer med beroende kan göra stor positiv skillnad i många patienters liv. Det här är en grupp som ofta har det jäkligt svårt, men det finns hopp. Sen måste man förstås ha rimliga förväntningar, en diagnos eller en medicin är knappast hela lösningen, men det kan vara en viktig pusselbit.