Narkotikapolitisk brytningstid

Socialminister Lena Hallengren
Socialminister Lena Hallengren och Socialdepartementet har uppgett att en utredning av svensk narkotikapolitik kommer att ske inom kort. Foto: Ninni Andersson/ Regeringskansliet

REFLEKTION. Efter trettio år av konsensus står den svenska narkotika­politiken i en brytningstid. Peter Moilanen skriver om nya och gamla skiljelinjer och om vad vi borde har gjort under konsensusåren: utvärderat. Idag är narkotikapolitiken istället okun­skapens triumf, skriver han.

Jag läser ännu en narkotikapolitisk ledare för att se hur tidigt avkriminalisering eller legalisering nämns som den stora lösningen för narkotika­politiken. Förvånansvärt ofta kommer det upp. Och även om jag inte håller med om teserna då det finns så mycket annat att utveckla så noterar jag flera nya skiljelinjer i svensk narkotika­politik. Under de senaste decennierna har det i princip rått konsensus för rådande politik, förutom något undantag som införande av sprututbyte eller utvidgning av läkemedels­assisterad rehabilitering, LARO. Den som har ifrågasatt narkotikapolitiken har till och med kunnat anklagas för att vara drogliberal. Samtidigt har sakargumenten för rådande politik varit begränsade: det har räckt med att konstatera att narkotika är farligt. Så är det inte längre.

När narkotikadödligheten har ökat över tid och konsumtionen inte minskat är det kanske inte så konstigt att nuvarande narkotikapolitik ifrågasätts. När vi dessutom har fått en utbredd gängkriminalitet känner många att det är dags att göra något. Ett antal andra länder har börjat pröva nya vägar med avkriminalisering eller legalisering i olika former. Frågan är bara vad som borde göras i Sverige?

Efter trettio mogna år tycks vi ha hamnat i en 50-årskris och med den en brytningstid där skiljelinjerna åter kommer fram

När vi tittar tillbaka på narkotikapolitiken som ung på 60- och 70-talen tycks skiljelinjerna ha varit större och mer konfliktfyllda än de senaste decennierna. Skulle narkotika­användningen kriminaliseras? Borde behandling med läkemedel eller tvång användas? Sedan blev det lugnt. Efter trettio mogna år tycks vi ha hamnat i en 50-årskris och med den en brytningstid där skiljelinjerna åter kommer fram.

Frågan om kriminaliseringen av narkotikabruk ska utvärderas eller ej delar partierna i riksdagen. Hittills har regeringen inte öppnat för möjligheten och den aviserade utredningen om Sveriges framtida narkotikapolitik ska inte innehålla vare sig utvärdering eller utredning av en avkriminalisering. Vad gäller avkriminalisering finns en oro för att konsumtionen då skulle öka, vilket forskningen är oklar över.

Socialminister Lena Hallengren har istället öppnat upp för att se över påföljderna när någon använder narkotika. Även om straffen i sig inte ingår i den aviserade utredningen så vill hon se över hur påföljderna fungerar så att den som fastnat i ett beroende kan ta sig ur oavsett om det föreligger ett brott eller ej. Regeringen tycks alltså vara villig att se över samhällets reaktioner på narkotikabruk. Det skulle kanske inte alltid behöva bli böter utan skulle i vissa fall kunna vara något annat, som till exempel behandling för ett beroende eller någon typ av stöd för att upphöra med sitt narkotikaanvändande.

I så fall ansluter Lena Hallengren sig till det ökande antal forskare, restriktiva organisationer och andra som mer och mer har börjat ifrågasätta nyttan av böter och anteckning i belastningsregistret för den som har ett beroende. Det har visat sig svårt att få till en fungerande kedja från upptäckt till vård och behandling.

Den diskussionen står i stark kontrast mot det politiska tryck som idag finns för att öka straffen för att komma åt gängkriminaliteten. Regering och opposition bjuder över varandra i hårdare straff för än det ena och än det andra. Frågan är om det finns någon regering idag som vågar ompröva samhällets sanktioner för vissa målgrupper? Det är tveksamt då det tycks vara viktigt att visa hårdhet mot gängkriminella, något som är svårare att uppfatta ifall påföljderna blir »mjukare«.

Då narkotikapolitiken idag är okunskapens triumf i en evidenstörstande tid kommer många förslag till utveckling upp på bordet.

En annan skiljelinje jag ser, när jag läser den där narkotikapolitiska ledaren, är den mellan ledarsidorna i många av våra dagstidningar och föräldrar, andra närstående, offentliga instanser, företag och andra inom den allmänna opinionen. Där den teoretiska opinionen i form av ledarskribenter ofta vill liberalisera narkotikapolitiken stöder en absolut majoritet av befolkningen fortfarande nuvarande förbud och målsättningar. Här agerar ledarskribenterna opinionsbildare istället för att lyssna in opinionen. Det är ingenting fel i det, men de har ofta ett teoretiskt perspektiv medan föräldrar och andra närstående sett de negativa konsekvenserna av narkotika på nära håll. Frågan är vilken grupp som politikerna väljer att lyssna på mest?

En annan skiljelinje, som ännu inte etablerats fullt ut, men som skulle kunna bli en kommande konflikt är den om legalisering av cannabis. Här har vissa partipolitiska ungdomsförbund valt att profilera sig på legaliseringsfrågan samtidigt som frågan i princip är död bland deras moderpartier i riksdagen. Historiskt verkar dock ungdomsförbundens mest radikala åsikter slipas bort när de tar plats i finrummen. Även om fler länder kommer att legalisera de kommande åren är Sverige ett land som sticker ut med, och står fast vid, sin drogpolitik. Stödet för alkoholmonopolet, exempelvis, fortsätter att vara högt även om det är få länder som tillämpar det.

En fråga där det numera i princip råder konsensus är frågan om befintliga skadereducerande åtgärder. Såväl sprutbyte som LARO är här för att stanna tillsammans med motgiftet Naloxon. Den kommande konfliktlinjen kommer antagligen att stå kring ytterligare skadereducerande åtgärder som drogkonsumtionsrum, heroinassisterad behandling eller möjligheten för enskilda att testa kvaliteten på sin narkotika. Ambitionen att få ner dödligheten gör att det inte kan undgås att även dessa diskuteras som alternativ för att ytterligare rädda liv.

Vad beror det då på att vi nu ser ett antal skiljelinjer vi inte har sett förut? Ett perspektiv är att se det som att svensk narkotikapolitik lider av en 50-årskris. De första 20 åren i ungdomen var stormiga med konflikter, men sedan trädde en relativt lugn tillvaro i livet in under de senaste trettio åren. Men så blev livet inte riktigt så bra som förhoppningen var. Visserligen är konsumtionen låg i ett internationellt perspektiv, men den går inte nedåt. Och även om dödligheten gått ner jämfört med för fem år sen så är den alldeles för hög. Och så kommer gängkriminaliteten på det.

Något måste göras, frågan är bara vad? Då narkotikapolitiken idag är okunskapens triumf i en evidenstörstande tid kommer många förslag till utveckling upp på bordet. Vi nyttjade inte de trettio åren av konsensus till att upprätta ett systematiskt förebyggande arbete där policys, metoder och åtgärder utvärderades, utvecklades och spreds.

Vi ringer 1 500 samtal i månaden och frågar om befolkningens alkoholvanor, men har dragit ner den årliga folkhälsoenkäten, som är källa till narkotikakonsumtionen, från årligen till vartannat år.

Vi ringer 1 500 samtal i månaden och frågar om befolkningens alkoholvanor, men har dragit ner den årliga folkhälsoenkäten, som är källa till narkotikakonsumtionen, från årligen till vartannat år. Den senaste rejäla undersökningen av antalet personer med beroende gjordes 1998 (!) och från att ha haft koll på antalet inom LARO har vi det inte idag. Malmö universitet har kunnat visa att i Skåne har nio av tio som dött av opioidöverdoser haft kontakt med sjukvård och andra offentliga instanser deras sista levnadsår. Det är sådan kunskap som är viktig för att kunna åtgärda det faktum att personer som dör har kontakt med det offentliga – men den kunskapen finns idag bara i en av Sveriges 21 regioner.

Vi förlorade chansen att bygga upp kunskap under dessa år och nu står vi här där argument med hänvisning till forskning kan föras fram om att cannabis inte skulle vara så farligt, när vi aldrig har haft bättre koll på alla skador som cannabis kan orsaka för såväl individ, närstående som samhälle. Däremot råder det i princip konsensus kring att förebyggande arbete och en hållbar vårdkedja är viktiga samt att dödligheten måste ner. Det är i alla fall något att bygga på i den brytningstid som råder.

Hur ska vi komma ur 50-årskrisen? Genom att ständigt befinna oss i rörelse och pröva nya saker. Det betyder inte att vi behöver ge upp de värderingar som grundades i ungdomen, tvärtom. Däremot gäller det att vara öppen för och ständigt ta initiativ till att löpande få in ny kunskap.

En möjlig nyordning de kommande trettio åren är att titta på det som händer i Norge. Efter det att dåvarande regeringens förslag till rusreform föll har Stortinget tagit beslut som bygger på idén om de dubbla solidariteterna; den om att skydda unga från att börja med narkotika men ge den som har ett beroende den bästa hjälp man kan få. I det arbetet ligger satsningar på förebyggande, differentierade påföljder vid narkotikabruk, en god-samarit-lag vid överdoser, skadereducerande åtgärder och en behandlingsreform. Det lyckosamma med den utvecklingen hoppas jag få läsa om i framtida narkotikapolitiska ledare.


Du har just läst en artikel ur nummer 5/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Du läser alltid våra artiklar först i tryck. Prenumerera här!

Peter Moilanen

Peter Moilanen är chef för Narkotikapolitiskt Center.

Senaste från Politik

Lästips direkt i din inkorg?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!