100 år av rus och regler

Den svenska statens försök att, från 1500-talet och framåt, reglera svenskarnas produktion och konsumtion av alkohol var länge en statsfinansiell fråga där beskattning och förbjuden hembränning främst syftade till att fylla statskassan. Trevande ambitioner att reglera själva drickandet syns i några förordningar under 1700- och 1800-talen. Men det var först i början av 1900-talet som den svenska alkoholpolitiken tog form på ett sätt som fortfarande känns igen i dag, med reglering av försäljningen och vård av personer som i lag och praktik betraktades som alkoholmissbrukare.

Även om mycket är sig likt hundra år senare så har mycket också förändrats. Bakom dessa förändringar finner vi strider om alkoholpolitikens mål och medel, men kanske ännu mer om de större samhällsfrågor som alkoholen har kopplats till.

Striden om demokratin

Den stora samhällsfrågan i början av 1900-talet var den spirande demokratin. Vilket kom att prägla den första stora alkoholpolitiska striden om ett eventuellt alkoholförbud. Förutsättningarna för ett nationellt alkoholförbud var goda vid en tidpunkt då nykterhetsrörelsens problembeskrivning höll på att transformeras till statlig politik. Alkoholregleringar infördes eller skärptes i många länder åren runt första världskriget och i flera länder infördes även någon form av förbud.

Trots det förlorade förbudsanhängarna 1922 års folkomröstning om alkoholförbud. Det kan delvis kan förklaras av förbudsmotståndarnas framgångsrika opinionsarbete. Förbudsmotståndarna utmanade egentligen aldrig förbudsivrarnas problembeskrivning med fokus på fattigdom, våld och andra sociala problem som konsekvenser av alkoholkonsumtionen. I stället lät de frågan handla om var gränsen mellan privat och offentligt skulle dras och vad den unga demokratin fick tillåta sig. Motståndarna till ett förbud såg alkoholkonsumtion som en privatsak. Tidningsmannen August Palm, som bara decennier innan varit med och grundat Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, såg på alkoholen närmast som en fråga om kosthållning. Med förfärande exempel från förbudsländerna Finland och USA argumenterade förbudsmotståndarna för att demokrati aldrig fick leda till majoritetens förtryck av minoriteten.

Det blev inget alkoholförbud, det blev en motbok. Tillsammans med restaurangrestriktioner och en allmänpreventivt fostrande alkoholistvård sattes ramarna för svenskarnas drickande. Motboken var inget alternativ till fri alkoholförsäljning, utan till ett alkoholförbud. Därmed ska den närmast ses som en alkoholliberal lösning, givet alternativet. Motbokssystemet fanns på plats i nästan 40 år, från slutet av 1910-talet till 1955. Det var alltså en institutionaliserad politisk lösning på ett uttalat samhällsproblem, inte någon nödlösning på ett tillfälligt problem. Folkligt motstånd var därför länge något att hantera, men inte nödvändigtvis att ta hänsyn till.

Situationen förändrades efter andra världskriget, då nykterhetskommittén fick i uppgift att utvärdera restriktionssystemet. Även denna gång kom alkoholpolitiken att tolkas som en demokratifråga och de kommittémedlemmar som förespråkade ett avskaffande av motboken drog det längsta strået. Avskaffandet av motboken utgick från föreställningar om ett myndigt folk i ett demokratiskt samhälle – där alkoholrestriktionerna stred mot den vuxna medborgarens rättsmedvetande. Till det demokratiska argumentet lades ett antibyråkratiskt, med en strävan att komma bort från krigstidens alla restriktioner.

Strävan att minska krånglet och öka medborgarnas frihet bidrog till motbokens fall. Samtidigt försköts den alkoholpolitiska gränsen mellan privata och allmänna angelägenheter ytterligare. Den paternalistiska ransoneringen ersattes. I stället talade man, med ett demokratikänsligt språkbruk, om en solidarisk alkoholpolitik där pris och tillgänglighet blev de främsta styrmedlen.

Vems problembeskrivning?

Med avskaffandet av motboken kom den registrerade alkoholkonsumtionen inledningsvis att öka ordentligt, liksom antalet vårdade på nykterhetsvårdsanstalterna, som alkoholistanstalterna bytte namn till 1955. Nu försköts frågan från den folkliga alkoholkonsumtionen till den tydligt problematiska konsumtionen. Något som bidrog till nästa alkoholpolitiska strid. För vem var alkoholen ett problem – och varför?

Den statligt reglerade och finansierade alkoholistvården sjösattes vid ungefär samma tidpunkt som motbokssystemet. Bägge reformerna utgick från en problembeskrivning där det var drickandets beklagliga konsekvenser som skulle undvikas. Det återspeglade en syn på samhället, individen och alkoholkonsumtionen som kan spåras till 1800-talet och nykterhetsrörelsens problembeskrivning.

De här föreställningarna dominerade fortfarande på 1960-talet. När nykterhetsvårdsundersökningen gjordes under mitten av decenniet vände man på orsakssambanden. Den problematiska alkoholkonsumtionen sågs i stället som ett symtom på olika bakomliggande orsaker. Perspektivet var inte nytt, tankar om att dricka så att man glömmer sin fattigdom och inte tänker på sitt elände mer förekom flera hundra år innan vår tideräkning (Ordspråksboken 31:7). Men den här gången var argumentet särskilt potent. Dels lanserades idén om bakomliggande orsaker under det politiskt progressiva 1960-talet, dels kunde det hämta näring ur den medicinska förklaring som under efterkrigstiden hade bidragit till att friskriva alkoholmissbrukaren från skuld. Det här plockades nu upp i en förklaringsmodell som skyllde på samhället i stället för något kroppsligt tvingande begär.

Perspektivskiftet är en fin illustration av att alkoholpolitik inte är något statiskt lagstiftningsarbete med givna konsekvenser. Efter motbokens avskaffande hade antalet tvångsvårdade alkoholproblematiker ökat snabbt. Under åren från tidigt 1960-tal till mitten av 1970-talet minskade antalet tvångsintagningar med nästan 70 procent. Lagstiftningen var densamma under dessa år och kan inte förklara trendbrottet. Minskat drickande är heller ingen förklaring, då konsumtionen tvärt om ökade med närmare 50 procent under samma tidsperiod. Ett tydligt perspektivskifte, till följd av 1960-talets strid om alkoholproblemets orsaksförhållande, kan däremot förklara en hel del.

I dag kopplas inte längre medborgarnas alkoholkonsumtion till centrala värden som demokrati. Konsumtionen används inte heller i någon symtomteoretisk samhällskritik. Däremot har den svenska alkoholpolitiken liberaliserats rejält från 1990-talet och framåt, delvis som en konsekvens av EU-inträdet. Av statens fem tidigare alkoholmonopol återstår bara det för försäljning – medan de för import, export, tillverkning samt partihandel avskaffats.

Fri införsel för privat bruk har tillkommit, lördagsöppet på Systembolaget och alkoholreklam har återinförts. Antalet stadigvarande serveringstillstånd har mer än fördubblats.

Svensk alkoholpolitik har inte varit så liberal som den är nu på över hundra år. Det har rimligen bidragit till att en aktör som näringslivets tankesmedja Timbro ytterligare flyttat fram sina positioner i strävan efter färre marknadsrestriktioner. Timbros argument för ytterligare liberaliseringar sammanfattar mycket av de senaste dryga hundra årens kritik av svensk alkoholpolitik. Liksom i förbudsmotståndet – och senare motboksmotståndet – är det en kamp mot förmynderi och för frihet.

I början av 2000-talet kommer folkhälsoperspektivet att spela allt större roll som perspektiv och förklaring. Ett filter genom vilket vi beskriver vitt skilda frågor – från klimatförändringar till pornografi och mobiltelefonanvändning – som folkhälsoproblem. På alkoholområdet kommer folkhälsan att bli en närmast tvingande diskurs. Något även alkoholindustrin kommer att förhålla sig till. Inte ens en marknadsliberal aktör som Timbro kan avfärda det dominerande folkhälsoperspektivet.

Den kollektiva nyttan med folkhälsa måste därför erkännas samtidigt som den rådande alkoholpolitikens folkhälsofrämjande effekter ifrågasätts. Här menar Timbro att tidigare liberaliseringar av alkoholpolitiken har skett utan att folkhälsoproblemen för den skull har ökat. Ibland har problemen till och med minskat. Argumentet att självbestämmande har visat sig ha hälsofrämjande effekter i arbetslivet, och därför även borde ha det i alkoholpolitiken, är knappast vattentätt. Men det tillåter ändå Timbro att argumentera för liberaliseringar, utan att ställa sig på fel sida om den omhuldade folkhälsan.

Det är tydligt att det näringslivsfinansierade Timbro inte vill framstå som ett särintresse. De driver en linje som gynnar det alkoholrelaterade näringslivet, från producenter till restauranger, samtidigt bottnar argumentationen mot regleringar i ett värnande om folkhälsan och folket.

Därmed skriver de in sig i en lång tradition av alkoholpolitiska debattörer. Ofta har dessa, med framgång, åberopat till synes apolitiska storheter som friheten, demokratin, folket eller folkhälsan för att ge tyngd åt sina utspel. Striden om alkoholpolitiken har handlat mer om de värdena än om alkoholen i sig.

Ett stridbart politikområde

Ordet alkoholpolitik förekommer för första gången i svensk press 1905. Några år senare är det ett vanligt förekommande begrepp. Det kan betraktas som en lätt sökbar kuriositet, men begreppet i sig är även en illustration av ett helt politikområdes tillblivelse. På några få år sjösattes då åtgärder för att hantera alkoholkonsumtionen, i stället för att helt enkelt förbjuda den.

Det är i detta gränsland, mellan förbjudet och avreglerat, som alkoholpolitiken tar form och förändras fram till i dag. Det är också denna gränslandsposition som har gjort att alkoholen blivit ett ständigt aktuellt debattämne under det senaste århundradet. Som helt tillåten hade den varit avpolitiserad, möjligen föremål för lagar som reglerat livsmedelproduktion eller ordningsstörande, men konsumtionen hade varit en privatsak. Som helt förbjuden hade den varit en del av kriminalpolitiken.

Alkoholproblemets upphöjning till ett eget politikområde är både dess styrka och svaghet. Beskrivningen av alkoholkonsumtion som ett allvarligt samhällsproblem har genererat politiska, finansiella och forskningsmässiga resurser som få andra samhällsfrågor har förlänats. Samtidigt har alkoholpolitiken, som avgränsat politikområde, blivit en tydlig måltavla för konkurrerande politiska ambitioner som i olika alkoholpolitiska åtgärder sett hot mot viktigare samhällsvärden. I dessa strider har alkoholen oftast bara varit en katalysator för frågor som har framställts som betydligt viktigare – som demokrati, frihet och folkhälsa.