Medberoende används av anhöriga, behandlare och forskare och fångar in dem som känner sig missförstådda. Diagnos eller inte – det viktiga är att gruppen uppmärksammas, skriver Fred Nyberg.
Ien debattartikel om medberoende (Medberoende bör inte bli diagnos) utgår författarna från citat i en intervju med mig, gjord i våras för att sedan publiceras i Systembolagets årsrapport.
I sin debattartikel redovisar åtta författare – alla med mycket gedigna erfarenheter av behandling av patienter med drogberoende – hur de ser på situationen för hela gruppen av anhöriga till en person med beroendeproblematik. De pekar på nyttan av behandling med CRAFT och går även i detalj in på de krav som ställs för att få diagnosstatus i aktuella manualer. Detta är definitivt inget jag varken vill eller kan ifrågasätta. Jag är helt medveten om att det krävs både tydliga evidens och tid för att nå in med något nytt i befintliga manualer.
I berörd intervju har jag fällt ett yttrande om att man borde finna en diagnos för medberoende. Huvudbudskapet som jag ville få fram i den av intervjuaren formulerade texten var att uppmärksamma en kategori bland anhöriga som identifierar sig under begreppet medberoende. Jag syftade då på den grupp individer – främst kvinnor – som utgör en mindre del av den stora gruppen av anhöriga, en del som enligt min uppfattning behöver få uppmärksamhet och som identifierar sig som medberoende. Även om många behandlingsforskare fjärmat sig från begreppet så används det i hög grad fortfarande, inte bara i samband med substansberoende. Det finns åtskilliga behandlare inte bara i Sverige utan även vid etablerade behandlingscentra i USA som till dags dato ger tydligt utrymme för konceptet. Även forskningsstudier som i brist på diagnostiska verktyg indexerar medberoendet finns beskrivet i betydligt senare rapporter(1,2,3) än de som citeras i aktuell debattartikel.
Jag menar att svårigheter med semantiken inte får hindra att berörd individ möts på den nivå som överensstämmer med hennes verklighet.
Idebattartikeln tycks just begreppet medberoende ha vållat stora bekymmer för författarna och även om jag å ena sidan kan hålla med om att det finns svagheter med ordet och att det lätt kan misstolkas så finns det en ganska stor skara som sällar sig till det tabubelagda begreppet. De upplever att de inte blir förstådda utan slussas in under en rad befintliga diagnoser, som de upplever minst lika stigmatiserande som medberoende. Jag menar att svårigheter med semantiken inte får hindra att berörd individ möts på den nivå som överensstämmer med hennes verklighet. Att begreppet så skarpt avfärdas som nu tycks vara fallet lär inte resultera i någon avgörande förbättring för patienten.
Skeenden inom drogberoendesfären är ytterst dynamiska och över tid genomgår de ofta stora förändringar. Nya fenomen och frågor dyker ständigt upp. Finns inte behövliga evidens får man stimulera forskning och i väntan på denna får i man många fall ändå fatta beslut på befintligt underlag.
När jag för snart 15 år sedan som forskningsansvarig vid regeringens Mobilisering mot narkotika bidrog med att ta fram underlag för beslut om program för sprututbyten i Sverige möttes vi av stor skepticism då det hävdades att evidens för sådana program saknades. Då fanns det program endast i två städer i södra Sverige men vi gick vidare och fick fram ett regeringsbeslut. Idag kan vi konstatera att det nu finns i 16 städer.
Om en komplikation som medberoende i ett framtida skede ändå skulle få en egen diagnos så utesluter jag inte ett avgörande bidrag från den biologiska forskningen.
En annan sak som engagerat mig var frågan om spelberoende. För tjugo år sedan rådde stor ovilja mot att koppla fenomenet till ett beroende men utifrån forskningens framfart tillkom evidens för förändring. Det som klassats som impulskontrollstörning kom ganska nyligen in i den diagnostiska manualen (DSM-5) som spelberoende (hasardspelberoende), som den första icke-substansrelaterade beroendediagnosen.
Även kriteriediagnosen fibromyalgi – också något som företrädesvis drabbar kvinnor – tillkom efter starkt motstånd från medicinsk expertis. Fortfarande tvivlar många läkare på att fibromyalgi existerar och avfärdar därför ofta symptomen som psykosomatiska. I fallet fibromyalgi kom från biologisk/biomedicinsk forskning ny kunskap(4) av betydelse för diagnosen och detsamma gäller hasardspelsberoende (5). Om en komplikation som medberoende i ett framtida skede ändå skulle få en egen diagnos så utesluter jag inte ett avgörande bidrag från den biologiska forskningen. Jag utesluter inte heller att framtiden medför en förändring även när det gäller utformningen av diagnostiska manualer.
Det finns många utmaningar i beroendefältet men i det aktuella sammanhanget finns det många som verkligen behöver bli sedda och relevant bemötta vare sig det sker med eller utan diagnos. En uppfattning som jag tror att merparten av de åtta bakom aktuell debattartikel delar.
Fred Nyberg, professor e.m. och verksam som seniorprofessor vid Uppsala universitets forum för läkemedels och drogberoende (U-FOLD)
Referenser
5. Fauth-Bühler M, Mann K, Potenza MN. Pathological gambling: a review of the neurobiological evidence relevant for its classification as an addictive disorder.
Addict Biol. 2017 Jul;22(4):885-897.
Detta är en debattartikel
Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.
Kategorier:
Fred Nyberg är professor emeritus och verksam som seniorprofessor vid Uppsala universitets forum för läkemedels och drogberoende (U-FOLD)
Se alla artiklar av Fred Nyberg
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.