”Jag måste trolla”

Min bild är att de allra flesta tror att mina kollegor och jag mestadels hjälper äldre damer att få på sig stödstrumpor, att de får hjälp att slänga in en tvätt i maskin och sen hänga upp den på tork. Ja, av hemtjänstpersonal då förstås. Det vi handläggare gör är att beställa själva insatsen som sedan skickas till utförare så som hemtjänst, boenden osv. Det låter ju ganska lätt. Jag vågar påstå att min familj som ser mig jobba hemifrån ibland, sittandes vid en dator, tror att jag har världens enklaste jobb.

Det som man kanske inte tänker på är att så fort du fyllt 65 år, ja då är det hos mig du hamnar. 65 är ingen magisk siffra som betyder att din psykiska ohälsa går över, att dina räkningar mirakulöst blir betalda, eller att ditt missbruk visade sig vara något övergående. Som biståndshandläggare inom äldreomsorgen möter vi en stor grupp av personer med psykiska funktionsnedsättningar, missbruk, hemlöshet och kanske till och med ett gäng vägglöss därhemma.

De insatser som vi erbjuder är frivilliga och högst begränsade, så vi får pussla, trixa, samverka, motivera, bryta ihop och göra det som vi kan göra för att hjälpa personerna vi finns till för. Ibland slår vi knut på oss själva. Man tänker ofta – gör jag för mycket, för lite, vad kan jag överhuvudtaget göra, är det här mitt ansvar?

Är det jag som ska komma och sortera kläder och flytta möbler när en av mina klienter har vägglöss hemma, och hen inte har någon god man som kan hjälpa till med logistiken, eftersom det är en evighetslång väntan på att få en god man? (Desto mer omfattande situation och större behov av en god man, desto längre tycks väntan vara). Nej, jag kanske inte är den personen som ska göra allt detta, men det är jag som måste trolla så att det blir gjort. Helst i går.

Vi arbetar med myndighetsutövning, men jag vill också påstå att vi som jobbar som biståndshandläggare inom äldreomsorgen även är trollerikonstnärer. Vi är ”spindeln i nätet”, som det klatschigt står i många jobbannonser, som ska se till att allting rullar på och att allt löser sig. Vi möter allt fler med missbruksproblematik och står ibland handfallna inför situationen. Vi kan varken erbjuda bot eller behandlingar, men vi kan erbjuda tak över huvudet och en skälig levnadsnivå. Ibland, om den enskilde vill det.

Det är ett komplicerat arbete som jag trots allt älskar. Den ena dagen är inte den andra lik. Under tidsbestämda möten får man träffa och höra människor berätta om sin levnadshistoria, och man önskar att man hade så mycket mera tid. Man önskar sig mer handlingsutrymme, friare ramar och framförallt enklare samverkan med andra enheter.