Reality-tv om beroende

Vi ringde och sa att vi utvecklar ett tv-program som handlar om beroende, är det nånting som du tänker att du skulle vilja ha hjälp med?

Lisen Lindahl är producent för realityserien Behandlingen (Kanal 5 och Discovery+) och nöjd med att castingen skedde redan under utvecklings­processen av programmet.

– Om de började öppna sig lite kunde man fortsätta prata, och de kunde komma fram till att de var nyfikna.

När programidén kom upp fanns en rädsla att det skulle gå som vid förra försöket 2010. Då ville ingen ställa upp i något som hade Celebrity rehab som förebild. Det amerikanske programmet gick mer ut på att samla kända personer med beroendeproblematik på samma ställe, vilket självklart ledde till dramatik. Den här gången var utgångspunkten att göra på ett annat sätt, försvenska och göra det bättre.

– Vi ville sätta ihop Sveriges bästa behandlings­team och verkligen hjälpa personer med missbruk och beroendeproblematik, säger Lisen Lindahl.

Hon har tidigare producerat 30 liv i veckan, som handlade om suicid, och Himlen kan vänta, om vad som händer med en människa som får en diagnos om en dödlig sjukdom. Program som det på pappret kan se svårt ut att få personer att ställa upp i. Men med gedigen research, experter och omsorgsfullt utvalda tv-medarbetare på ett tidigt stadium, tror Lisen Lindahl att allas goda intentioner känns genom hela processen.

– För alla inblandade: kanal, produktionsbolag, terapeuter och för mig som producent var det viktigt att det skulle ske en ärlig casting­process. Det skulle inte handla om att ni får så här mycket betalt, utan om att fråga: Behöver du hjälp? säger Lisen Lindahl.

Konceptet var att ta en grupp personer, kända och mindre kända, men som tittarna kan relatera till, ut i skärgården, för att delta i en skräddarsydd beroendebehandling med både individuella inslag och gruppaktiviteter. Ersättning utgick utifrån en modell för förlorad arbetsinkomst.

De sex som deltog blev: musikproducenten Andreas Kleerup, barchefen och tv-profilen Håkan Hallin, författaren och tv-profilen Jackie Ferm, låtskrivaren Lancelot Hedman, skådespelaren Ola Rapace och musikartisten Angelina Ängie Dehn.

Tonen i programmet var sådan att det hade kunnat vara en public service-produktion och bara några veckor senare kom serien Vägen ut med konstnären Lars Lerin på SVT. Han tar med sig sin man Junior och åtta vänner han lärt känna på vägen ut ur sitt eget beroende, på en resa genom Sverige. Från Höga kusten via Dalarna och till hemorten i Värmland samtalar de om hur beroendet präglat deras liv och påverkat deras anhöriga. Självklart målar de också för att uttrycka olika känslor.

– Två helt olika kanaler hade tänkt på samma frågor på olika sätt. Att prata om viktiga ämnen är en trend. Det ligger i tiden att saker och ting ska vara äkta. Hälsa och psykologi ligger alltid i tiden, säger Lisen Lindahl.

Att inte beroende visats på det här sättet tidigare menar hon kan bero på att det ses som ett svårt ämne som man inte vet hur man ska ta sig an.

– Man tar också på sig ett ansvar om man gör som i serien om självmord. Jag vet ju att Tobias Sahlin som var terapeut i Behandlingen fick mycket respons från människor som kände igen sig.

I eftertexterna till programmen finns hänvisning till vart man kan vända sig om man vill ha stöd och hjälp med egna svårigheter. Deltagarna får också uppföljning under ett år efter programserien, med bland annat tio samtal. Det var ett krav från Tobias Sahlin som var behandlingsansvarig.

– 21 dagar är jättekort tid, nu får de en seriös uppföljning också av mediciner. Ingen av de här personerna hade kommit till vanliga vården, jag har kontakt med mer än hälften nu efteråt, säger Ingemar Sköld, seriens psykiatriker och beroendeläkare.

Han fick redan för över tio år sedan frågan om att medverka, då när det inte blev av.

– Det är en annan stämning runt det här nu. Att göra ett program som visar att det finns behandling, det är spännande, det var exakt 30 år sen jag själv var på behandling.

Tillsammans med Tobias Sahlin fick han rätt fria händer att sätta ihop ett program. De bestämde att deltagarna måste få veto runt allt som gjordes. Precis som i Vägen ut ville man visa vad beroende kan innebära av psykiskt lidande och att det finns hjälp.

I Vägen ut blickar deltagarna tillbaka på svårigheter de tagit sig igenom medan det i Behandlingen finns en annan dynamik. Hur det ska gå, är här en viktig fråga.

– Vi får följa med på resan i stället för att få den återberättad. Då måste man skapa en så pass trygg produktion att folk vågar öppna sig. Det handlar om balans och att hela tiden vara transparenta, säger producenten Lisen Lindahl.

Att det innebar stora påfrestningar att spela in med sex personer på en 300 meter lång ö, det säger sig självt, tycker Ingemar Sköld.

– Att alla var kvar till slutet var fantastiskt, det var tur att det var en ö.

Det blev ganska snart tydligt att deltagarna hade både ett psykiskt lidande och ett beroende.

– Skrapar man på ytan hittar man ofta depressioner, bipolaritet och adhd.

Iprogrammet blir det också uppenbart att deltagarna ofta har en lång historia av att inte ha fått rätt hjälp.

– Flera har två tydliga diagnoser, en på beroende och en på psykiatri och så simmar de emellan. Kommer man till psykiatrin och det under samtalet dyker upp att det finns en tydlig beroendeproblematik – då släpper psykiatrin pennan och försöker mota över till beroendesidan, säger Ingemar Sköld.

Han anser att om någon får en utredning, och rätt medicinering för sin grundproblematik då ändras också relationen till drogerna, det blir lättare att avstå. Under programmets gång fick musikartisten Ängie Dehn hjälp med att slutföra en utredning som aldrig blivit klar. Det är ganska typiskt, enligt Ingemar Sköld.

– Ofta kommer de en bit på utredningen men sen strular det till sig. När de ska få sina mediciner, då är det urinprov i tre månader och då snubblar de på vägen.

Många med beroendeproblematik har också adhd, vilket kan skapa stora problem när det krockar med vårdens syn på i vilken ordning saker ska göras.

– En del kan faktiskt behöva medicin först för att överhuvudtaget kunna göra en utredning, säger Ingemar Sköld.

Hans förslag är sedan att åtminstone direkt när diagnosen är klar sätta in medicin och så vänta med urinprov några månader.

– Har de inte fixat det till dess kan man sätta ett stopp för medicinen. Men det här är så enkelt så det går vården aldrig med på. Och det handlar inte om att de här medicinerna är så farliga att man riskerar något. Du har den absurda situationen med en person som har dålig koncentration, dålig impulskontroll och ett substansbrukssyndrom. Då ska de för att få sina impulser under kontroll vara fria från substanser i tre månader. Det är som att säga om någon som har diabetes att vi sätter in insulin om de visar perfekta värden i tre månader.

Hans åsikt är att många läkare i det här läget slutar argumentera logiskt och landar i moralfrågor.

– Då har det blivit enorma utredningar som faktiskt krävs. Psykologerna, och de team som upprättats, har lagt beslag på just adhd-­diagnosen, alla andra diagnoser kan vi läkare ställa. Med all väntetid kan jag säga att de som kommer hela vägen fram till diagnos och mediciner i dag behöver inga, de som verkligen behöver har inte en sportslig chans att ta sig igenom.

Träning är en stor del i behandlingen på ön, men den delen får tittarna inte se mycket av.

– Det var det lättaste att välja bort om man följer en persons inre process, var de kommer ifrån, var de är och vad de siktar mot. Men för många av deltagarna var det den stora behållningen, säger Lisen Lindahl.

Däremot får tittarna se hur flera av deltagarna till en början har svårt för inslagen med mindfulness. Det är en del av behandlingen som har visat sig minska risken för återfall.

– Jag skulle önskat ett tydligare kontrakt med deltagarna, nu blev det så att de bara dissar vissa moment. Gör man en behandling, i vanliga fall, då är man med på alla delar. Jag vet inte om det hade blivit bättre med kontrakt men nu släppte produktionen det ganska fritt, säger Ingemar Sköld.

Behandlarna fick helt enkelt tänka om och gå på deltagarnas lust.

Responsen på programmet har varit nästan uteslutande positiv.

– Först kommer fördomar: Ska ni göra ett celebrity rehab? Men när alla de medverkande var villiga att dela med sig och vara ärliga då blir responsen: »Vad bra det var, vad modiga de medverkande är.« Och att man blir glatt överraskad att det går att göra ett sånt här program, säger Lisen Lindahl.

Blir det flera säsonger? En återträff där vi får se hur det gått sen för deltagarna?

– Kanalen behöver i så fall beställa det och att de medverkande ska ha lust. Det är inget som vi vet nu, säger Lisen Lindahl.

Ingemar Sköld tycker att man borde göra en säsong till av ren goodwill.

– Men jag antar att det ligger en viss cynism runt hur många tittare det är.

Kanske kan det också ses som cyniskt att den samlade helheten av behandlingsinslag som del­tagarna fick under sina tre veckor i programmet är svår att få inom den ordinarie vård som erbjuds.

– Det är ändå en vinst att kunna visa att det finns god hjälp att få. Det finns metoder och det finns personer som kan det här, säger Ingemar Sköld.

»Mindfulness kan minska risken för återfall«

Behandlingen på Kanal 5/Discovery+
Vägen ut med Lars Lerin Sveriges Television, svtplay.se