Ett välstånd byggt på berusning

Drogerna har en berusande, förvirrande roll i vår ekonomiska historia och rollen har inte alltid varit så entydig. Den går närmast i två akter, till synes skrivna på olika språk. I den första är drogerna en frisk fläkt, en revolutionär och omdanare, den narr som föder den rationella rika värld vi lever i idag. I den andra akten stiger drogerna fram på scenen som samma världs dödgrävare, en irrationell anarkist, nihilist och framstegets fiende. Ändå är det just dessa två akter som tillsammans utgör huvudnarrativ i kapitalismens sammansatta historia. Förstår man drogernas häxblandade historia förstår man mycket av vår tids ekonomiska system.

Akt I

Blev vi rika genom att berusa oss allt mer av allt fler droger? Japp, väldigt mycket talar för det. Men det är en senkommen insikt.

Drogernas betydelse för det moderna välståndets framväxt var länge förbisedd i historieskrivningen. Det kan delvis förklaras med hur intimt drogernas historia under den tidigmoderna tiden hängde samman med slaveriets explosiva utveckling på de plantager där drogerna producerades.

Drogernas väldiga betydelse såväl som deras undanskymda roll beskrivs kanske allra bäst därför genom en skildring av slaveriets betydelse för hur vi blev så
attans rika.

Fram till Eric Williams avhandling Capitalism and Slavery (1944) hade endast fyra (sic!) akademiska studier ägnats denna koppling, varav en var en magisteruppsats och en var ett icke avslutat bokprojekt. Istället växte en väldig historiografi fram i Europa där ett tiotal faktorer framhävdes för varför industrialiseringen blev till: Upp­­komsten av det fria lönearbetet, sparsam kalvinism, investeringar, finansiell innovationskraft och äganderätter till land. Ånga, järn och textilier framhölls som varorna och produktionen som drev utvecklingen.

Eric Williams tes var istället att slaveriet var motorn som drev alla dessa delar i den tidig­moderna ekonomin. Tesen har senast vidare­utvecklats av Joseph E. Inikori i Africans and the industrial revolution in England (2002). Där visar han övertygande hur den brittiska ekonomin ordnas för att tillse och dra nytta av den nya Atlanthandel som uppstår under 1500-talet. Det är med denna jättemarknad järn-, vapen-, textil- och smidesindustrierna byggs upp. Också den näst största slav­nationen, Frankrike, har sin utrikes­handel helt dominerad av Atlantens slavplantager: Sjuttiofem procent av utrikes­handeln sker med Saint-­Domingue (dagens Haiti) under slutet av 1700-talet.

Atlanthandelns vinster går till dessa länders finansiella system och till de nyrika handelsmän som förfasar tidens gamla aristokratiska eliter. Landet för all denna produktion erövras med våld, inte avtal. Atlanthandeln är motorn som driver industrialiseringen, implikationen är att ofritt arbete under tortyr är produktionens modus operandi, inte fritt lönearbete och trygga äganderätter.

Om slaveriet beskrivs som motorn för utvecklingen, så visar sig drivmedlet vara en ansenlig mängd droger.

Slavarna odlade inte bomull i nämnvärd utsträckning förrän 1700-talets senare del, utan plantager och kolonier anlades under 15- och 1600-talen främst för att odla och handla med drogvaror. Virginias första lyckade bosättningar hade tobak som myntfot. Alkohol användes ymnigt i handeln med indianerna. Kaffeplantager bröt Europas beroende av de arabiska handelsmännen och omriktade världsekonomin bort från Medelhavet, mot världshaven. För att inte tala om socker. Det var denna vara som särskilt dominerade dessa slavplantager. Socker­plantager drev portugisernas öhoppande 1400-talsexpansion ut i Atlanten och det första slavodlade sockret från Brasilien skeppades till Europa redan 1519, berättar sockerhistorikern James Walvin.

Det var sockret som drev på den övriga drogkonsumtionen: Alkoholproduktion av rom och melass såväl som kaffe- och tekonsumtion var i viss mån beroende variabler till dessa första vita drogkristaller i den framväxande knarkfarmakopén. Kanske var det verkligen så som Sidney W. Mintz argumenterade för i sin klassiker Sweetness and Power (1986): Det var drogen/matvaran socker som var hela den industriella utvecklingens mest oundgängliga ingrediens.

Det är kanske inte underligt att denna del av historien om den moderna rikedomens genesis länge hölls som en marginalanteckning till den nyktra historien om vita mäns tekniska innovationer. Den implicerar precis som Williams och Inikoris berättelser helt motvalls förlopp: Det var inte tillnyktrande kalvinisters sparande som födde den moderna världen. Det var en allt grövre, mångsidigare berusning som gjorde det.

Ökar levnadsstandarden när man konsumerar mer drogvaror? Javisst. Som vi mäter levnadsstandarden i form av en stigande konsumtion av behovs- och begärsvaror i en varukorg så ökar den med en ökande drogkonsumtion. Debatten om drogernas vikt i förklaringen av den moderna tillväxten handlar inte bara om de bättre bemedlade borgerliga och aristokratiska konsumenterna. Också för bredare lager av befolkningen var de nya drogvarorna en stor lockelse under 15- och 1600-talet, den tid då en »psykoaktiv revolution« drog över hela världen i samband med det columbiska utbytet av varor kontinenter emellan. Tobak var en deklasserad vara för stadsbefolkning redan i början av 1600-talets London; vid mitten av århundradet hade vanligt folk i England råd att köpa karibiskt socker och bara några decennier senare kunde de köpa sig tillträde till de tusentals kaffehusens »Penny Universities« som öppnat sina dörrar för en helt klassblandad publik.

De nya drogerna – och de nya kombinationerna av droger, som socker och kaffe, tobak och opium – var del i den konsumtion som enligt tesen i The Industrious Revolution (2008) av ekonomhistorikern Jan de Vries skapade ett folkligt marknadssug redan under 1600-talet i Nederländerna. De gav också vanligt folk motivation att arbeta hårdare för reda pengar att spendera på marknadsvaror. Drogerna var en viktig del i den »flitens revolution« han skrivit fram som förutsättning för den industriella utvecklingen hundra år senare. Fascinerande nog fyller drogerna i denna berättelse närmast en motsatt roll till den de gör i våra dagar, en vara som lär arbetaren marknadsdisciplin nog att stiga in i moderniteten.

ISverige kan vi spåra en folklig konsumtion av kaffe, te, tobak och socker till 1700-talet och under samma tid börjar man destillera brännvin hej vilt i landet. Fram träder en bild av vår moderniserande ekonomi där en ansenlig del av konsumtionsutrymmet utöver livsmedel ägnades droger. Men när konsumtionen av de luxuösa drogvarorna börjar öka i folkliga lager blir drogernas roll som motor i den framväxande kapitalismen gradvis allt mer ambivalent i 1700-talets politik. Sverige är det land som har förbjudit kaffe flest gånger (fyra) och där husbehovsbränningen var ett ständigt hot mot spannmålsförsörjningen. Från att mestadels ha setts som konsumtion av nya, smakrika varor som ökar nöjet och nyttan ställs allt mer andra, mer tvehågsna frågor om drogerna roll i levnadsstandardshöjningen.

Akt II

Levnadsstandarden började mätas statistiskt i Europa under 1800-talet. Man undersökte de breda folk­lagrens konsumtion med hushållsbudgetundersökningar, såg vilken vikt varje budgetpost hade och debatterade hur pris- och konsumtionsförändringar skulle tolkas.

Yvonne Hirdman har i sin bok Magfrågan (1983) undersökt de första svenska hushållsbudgetundersökningarna som genomfördes vid slutet av 1800-talet för att kartlägga arbetarklassens levnadskostnader. Hon kan visa på en klar genusuppdelning i konsumtionen i stort, där männen åt det dyrare köttet och drack den starka spriten. Kvinnorna hade kaffe med socker att trösta sig med. Dessa båda drog­varuposter vägde ofta lika, med en gemensam vikt på bra över 10 procent av hushållsutgifterna. Utgifterna till glada (eller trösterika) rus uppgick till mer än hälften av utgiften för boende. Kläder, denna avgörande artikel i den textil­industriella berättelsen om den moderna tillväxten, upptogs ibland inte alls i dessa hushållsbudgetar, det sågs som lyx och tillfällighetsutgifter. Icke så droger.

Det levnadskostnadsindex som börjar räknas fram vid tiden för första världskriget bygger på liknande hushållsbudget­undersökningar och därför ingår såväl socker som alkohol, kaffe och tobak i det. Därmed kom stigande priser på drogvarorna indirekt att förstås som en sjunkande levnadsstandard enligt socialstatistiken. Detta blir viktigt när allt mer politik sneglar på liknande index och samtidigt fler och fler löner och pensioner i avtal knyts till indexets utveckling.

Hirdman visar också att drogkonsumtion ofta föredrogs istället för mer näringsrik kost när konsumtionsutrymme gavs. Detta var förstås just vad tidens drogpolitiska debatt tog fasta på. I Sverige såväl som i större delen av världen radikaliserades nykterhetsrörelserna i kampen mot alkoholen just när de fattiga började få något mer konsumtions­utrymme kring 1880 och framåt. Absolutismen drar igång när hushållsbudgetarna hos arbetare ger dem möjligheten att välja mellan mer mat och industrivaror eller mer drogvaror för lönehöjningen. Sven-Åke Lindgren har för Sverige visat att en agitation mot »kaffemissbruket« också var en del i tidens debatt för att frigöra de fattigas hushållsbudgetar från drogernas stora varupost och vikta om deras varukorg till en nyttigare matkonsumtion. En mer rationell kosthållning kunde bara frambringas om rusvarorna togs ut ur de fattigas varukorg, bara då kunde de fattiga förmås till ett sparande istället för ett slösande.

Levnadsstandarden ansågs av dessa reformatorer inte stiga med en ökande konsumtion av drogvaror, drogerna sågs tvärtom som förslavande. Dock verkar kampen mot nykterhet ofta gå hand i hand med ett ivrigt substitutionsbruk av koffein och socker. Ronny Ambjörnsson ger särskilt livfulla skildringar av kaffedyrkandet i nykterhetsrörelsen i boken Den skötsamme arbetaren (2017). David Courtwright beskriver i The Age of Addiction (2019) hur läskeblaskkonsumtionen av socker-koffein (med en god dos kokain därtill) skjuter i höjden i de delstater som förbjuder alkohol kring sekelskiftet 1900.

Summan av lasterna är konstant som det heter.

Men det stämmer knappast för moderniteten enligt Courtwright. Bakom alla skiften laster emellan döljer sig en mycket viktigare trend: Summan av alla laster ökar med den moderna tillväxten. I hans historia skildras hur allt fler varor blir lika drogerna ju närmare nutiden vi kommer. Drogerna utmärkte sig först genom att handhas av en »limbisk kapitalism«, skriver han. Drogerna köptes som följd av beslut i hjärnans limbiska system, en uråldrig del av det centrala nervsystemet styrt av starka känslor. Andra varor köptes förr efter långa övervägningar om våra egentliga behov, beslut som kan knytas till frontala kortex i hjärnan. Men med lockande reklam, smart produktdesign och förföriska konsumtionsmiljöer har den limbiska kapitalismen erövrat allt fler varuområden. Köpbeslut har automatiserats, blivit dopamindrivna av kortslutna kopplingar som går förbi frontala kortex. Allt mer av vår konsumtion är lik drogkonsumtion. Summan av lasterna bara ökar år för år. Och det ses som en ökande levnadsstandard, såväl år 1900 som 2021.

Så får vi mer för pengarna när drogerna blir starkare? Självklart, eller absolut inte. Det beror på kvalitets­bedömningarna av rus i allmänhet som tjänstemän på SCB gör i sitt arbete med KPI, konsumentprisindex.

För att jämföra prisutvecklingen på varukorgen år för år så måste man göra antaganden om att varorna man jämför över tid är av samma kvalitet. Ett kilo bröd år 1890 jämförs med ett kilo bröd 1891, prishöjningen beräknas från kronor till ett förändrat indextal och när dessa slås samman kan köpkraften av en viss lönesumma beräknas. Men om brödet förändras till sin kvalitet blir bestämningen opålitlig. Brödet kanske förlorar essentiella fettsyror när stålvalsning av säden ersätter kvarnhjul av sten. Ett kilo bröd blir ett kilo sämre bröd. Levnadsstandarden en lön kan köpa faller mätt i brödets näringsvärde, fastän det ser ut att vara oförändrat mätt i kilogram.

För att beakta de kvalitativa förändringarna i varorna gör statistikerna kvalitetsjusteringar i sina indexberäkningar. Men det finns inga enkla principer för vilka kvaliteter som ska justeras för. Ytterst sett beror frågan om vi har haft en stigande eller fallande reallön på rätt så godtyckliga bedömningar om varors kvalitetsförändringar. Det är denna fråga som drogernas historia ställer till ekonomhistorikern på ett särskilt pikant och prekärt sätt.

Hur förändrades opiumpriset 1875 till 1925? Denna fråga ställde jag mig när jag undersökte denna tids fria försäljning av knark på apoteken. Opiumets kvaliteter förändrades kraftigt under denna tid. Det blev renare och starkare, alkaloidinnehållet blev jämnare mellan skördarna, grossisternas handelskvaliteter mer standardiserade. I Kina hade samtidigt en intrikat smakkultur utvecklats kring opiumrökningen. Med tiden kom opiumets effekter att separeras ut till enskilda nya, vita, smaklösa piller, ofta i syftet att bli av med rusets och euforins särskilda kvalitet från de förstoppande, smärtlindrande eller hostdämpande kvaliteter man ville saluföra under nya varumärkesnamn, fria från beroendesjukdomarnas stigmata. Vad som blev klart för mig snabbt när jag försökte jämföra priset på Tinctura opii benzoica med heroin och morfinsockerkakor kring förra sekelskiftet var att droger har många kvaliteter och att de skiftar drastiskt över tid. Det är mycket svårt att konstanthålla just rusets värde i en jämförelse. Mer än så. Värderingen av drogernas rus verkar kunna gå i två drastiskt olika riktningar under 1900- och 2000-talen, avhängigt helt olika värdering av en egentligen mycket snarlik kvalitet: beroende­skapandet som följd av ruseffekten.

Beroendeskapandet kan å ena sidan ses som ett inskränkande av valfriheten i konsumtionen. Under sent 1900-tal menade ekonomer som utredde kvalitets­justeringarna i USA:s KPI att varors värde ökar om konsumenten har många andra varor att välja på. Valfriheten började allt mer ses som en egen, viktig kvalitet att ta hänsyn till i bedömningen av konsumtionens nytta. Om rusintensiteten ökar i drogerna borde deras värde justeras ner i index som följd av att det sänker denna valfrihetens kvalitet.

Problemet är bara att det inte är så som en upprepad konsumtion av andra varor värderas, tvärtom. Där ses en upprepad, seriell konsumtion som det allra främsta tecknet på varans höga värde. Faktiskt, det är just varor som har en beständig och stor marknadsandel som väljs ut som representant­varor i beräkningarna. Varor som Coca Cola och Pepsi får representera all annan läsk just för att de har en så stor och trogen kundkrets.

• Läs mer av Daniel Berg: Johnson smittspårar Bejerots inflytande

Frågan som drogernas ruskvalitet ställer ekonom­historikerna inför är av svindlande betydelse idag. Om alla varor idag börjar likna droger riskerar en skarp och genom­gripande bedömning av rusets värde i KPI:s hela varukorg att få systemkritiska implikationer. Då KPI bestämmer lejonparten av all ekonomisk politik i världen är kvalitetsvärderingar något som avgör ifall vi har hög inflation eller tvärtom katastrofal deflation, om vi bör höja eller sänka låneräntorna, om löneförhandlingarna ska övergå i vild strejk eller inte.

Frågan om rusets värde klyver vår ekonomiska samtidshistoria på sätt som liknar hur den större frågan om drogernas roll för den moderna ekonomiska till­växtens uppkomst berättas i två motstridiga akter. Om hela världens konsumtionsvaror alltmer har kommit att anta karaktären av drogvaror och kapitalismen blivit mer och mer en »limbisk kapitalism«, har vi då fått mer och mer för pengarna med de ökande ruseffekterna eller, tvärtom, har vi med konsumtions­varornas allt högre beroendeskapande kvaliteter fått allt mer urholkade reallöner? Idag håller vi lika tyst om denna ödesfråga som vi nyss gjorde om huruvida slaveriet, inte friheten, faktiskt var konstituerande för kapitalismen. Kanske kommer också denna tystnad snart förbytas i en helt ny historia om vår tid.