Johnson smittspårar Bejerots inflytande

Sverige är som bekant inte landet lagom när det kommer till dess narkotikapolitik. Att intill kropps­vätskorna kriminalisera eget bruk av vissa droger, beivra brottet med tvångsvård och fängelsestraff samt särskilt rikta polisresurserna mot just denna del av narkotikahandeln står ut internationellt. Lika lite lagom är den totala samsyn som rått politiskt kring att målet om ett narkotikafritt samhälle är realistiskt genomförbart och kompatibelt med en i övrigt liberal ekonomisk politik där en global, öppen handel och individens fria val är ledstjärnor.

När dessa olagomheter i den svenska narkotikapolitiken vanligen ska förklaras till sitt ursprung har det allt som ofta kommit an på två ord, ett namn: Nils Bejerot.

Få läsare av den här tidskriften torde vara helt okunniga om läkaren Nils Bejerot (1921–1988), åtminstone inte om hans gärning som effektfull politisk debattör där han från slutet av 1960-talet till sin död outtröttligen varnade för den epidemiska spridningen av narkotikamissbruket i samhället. Han förde frågan högt upp på den politiska dagordningen och yrkade på en samhällsomfattande motoffensiv med nolltolerans för att förverkliga ett narkotikafritt samhälle, ett slagord han lanserade. Den svenska narkotikapolitiken genomgick en radikal omställning under de decennier Bejerot gjorde sig oundviklig på området: från att på 1960-talet se bruk av narkotika som ett rätt ringa problem med medicinska lösningar till att på 1980-talet i allt väsentligt likna Bejerots allt annat än lagom hållna problembeskrivning och målsättning.

Det är således inte underligt att Bejerot ofta framhålls »som den svenska narkotikapolitikens fader« skriver statsvetaren Björn Johnson i inledningen till den nyutkomna Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken (Arkiv, 2021). Men passar verkligen epitetet »fader« med Bejerots egentliga inflytande? Med denna fråga eggas läsaren, i jakt på en implicit utlovad historierevision, att kasta sig vidare genom också de mer snåriga akademiska avsnitten. För att vara en rätt kort populärvetenskaplig bok, eller »en längre essä« vilket gett författaren ett fritt förhållningssätt till sina analys­metoder av de 2 800 sidor som plöjts, så imponeras man av hur mycket viktigt som får plats att förklaras och sättas samman. Här ges – Bejerot förutan – en väldisponerad, sakkunnig, språkligt klar och okonstlad beskrivning av den svenska narkotikapolitikens olika delar, ofta i internationell jämförelse. Bara detta berättigar upplägget och gör boken förtjänt av en bred läsekrets.

Med ett biografiskt upplägg spårar Johnson Bejerots inflytande på politiken genom personliga kontakter. Fram växer bilden av en inte så grå eminens, nära makthavarna i alla delar av narkotikapolitiken. Här återfinns bland andra rikspolischefen Carl Persson och ministrarna som var ledande på området, som Gertrud Sigurdsen, Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson. Johnsons egna intervjuer med flera av dem ger en kittlande närhet till maktordningen och bygger upp bilden av Bejerots nätverk på ett övertygande sätt.

Ironiskt nog blir Johnsons försök att biografiskt fånga Bejerot analogt med Bejerots egna projekt. Metoden går ut på att ringa in Bejerots idéer från kända källor, isolera dem hos honom, smittspåra dem i hans möten med andra viktiga individer och med ny vetenskap bekämpa Bejerots inflytande hos alla nysmittade. Bejerot har tendensen att bli för det biografiska perspektivet på narkotikapolitikens historia vad narkotikan var för Bejerots epidemiska perspektiv på narkotikaproblemet: det subjekt/objekt som kan förstås/fördrivas i samhällets och historiens ställe. Forskaren följer genom detta upplägg Fadern tätt i spåren.

Johnson driver tesen att Bejerots inflytande har överdrivits i historie­skrivningen, trots att den bok han skrivit ytligt sett ser ut att både bekräfta och förstärka den rådande bilden. Övertygande nog lyfter han fram Bejerots svaga inflytande på vårdområdet som argument. Det spännande är inte den modesta revisionen som kan mjölkas ur detta utan den skarpa klyvning och konflikt som Johnson kan skriva fram i den svenska narkotikapolitiken. Den når nämligen ända ner i vetenskapen. Johnson visar hur den del av politiken Bejerot inte hade så stort inflytande på har tagit allt mer prägel av vetenskapliga rön medan kontrollpolitiken står orörd. Tillsammans med den biografiska ansatsen lyckas Johnson tvinna en stark tråd med detta tema: »Det som var Bejerots svaghet som forskare – hans över­tygelse om de egna idéernas riktighet – var en av hans främsta styrkor som debattör och opinionsbildare.« Bejerots projekt var vetenskapligt svagt, men politiskt starkt. Hans idéer lever vidare efter hans död i färska citeringar. Efter att ha avfärdat en bärande tes i Bejerots avhandling om att legalförskrivningen på 1960-talet ökade spridningen av narkotikamissbruk kan Johnson höras sucka: »Även om Bejerot hade fel om spridningseffekterna har hans historieskrivning blivit den rådande.«

Det är i mötet mellan vetenskap och historieskrivning som det börjar snurra och svindla i Johnsons bok. Upplägget kring de biografiska influenserna och frågan om faderskap tjänar bokens syften och ambitioner mycket väl. Men när det kommer till de mer historiografiskt krävande delarna av projektet kan upplägget på flera sätt fördunkla förståelsen om den svenska narkotikapolitikens historia.

Jakten på faderskapet cirklar ibland allt för tätt kring det biografiska materialet. Johnson varnar för att Bejerots liv skrivits i hagiografier eller satansverser, men i sin egen historieskrivning om Bejerots liv lutar han sig okommenterat och oproblematiserat just på dessa referenser. Först i slutet av ett kapitel som huvudsakligen utgår från en viss Jonas Hartelius får man veta att denne varit Bejerots nära medarbetare. Men också efter detta påpekande står den läsare som inte tittar i slutnoterna ovetande om att det är dennes uppgifter som just redovisats i kapitlet. Liknande återgivning av den rådande historieskrivningen undergräver förstås ambitionerna att ompröva förståelsen av Bejerot.

Johnsons svårighet att frigöra sig från Fadern återfinns i andra delar av boken, exempelvis i hur periodiseringar motiveras. Istället för hela narkotikapolitikens fader föreslår Johnson (välgrundat utifrån sitt starka fokus på kriminaliseringen av eget bruk) att ge Fadern ett mindre pompöst epitet, »den svenska kontrollpolitikens fader«. I det upprätthåller Johnson inte bara bilden av Fadern i historieskrivningen, utan han snärjer också in sig i Bejerots egen historieskrivnings periodiseringar.

Den svenska kontrollpolitiken av narkotika skulle kunna dateras till Narkotikaförordningen 1923, där den internationella kontrollen av narkotika som utvecklats inom NF:s ramverk blev lag i Sverige. Här introduceras för första gången just »narkotika« som centralt juridiskt begrepp, här är »kontrollen« ytterligare stärkt och i fokus. Viktigast, denna lag vilade på en problematisering av just icke-­medicinskt bruk utifrån föreställningar om trasproletärer och Orientalism. Det är samma föreställningar som Bejerot, enligt Johnson, har kring sig när han är med och formulerar efterkrigs­tidens »nya« problem. När faderskapet till kontrollpolitiken utropas utan hänsyn till förfäderna i NF anar man att ett fadersmord grundar ättelinjen. Denna periodisering snurrar oroande nära kring Bejerots »historieskrivning [som] blivit rådande« och som Johnson med vetenskap vill frigöra sig från. Som värst blir svindeln när Johnson använder Bejerot som okommenterad referens (tillsammans med den lika­sinnade och samtida Båb Bergvall, som heller inte presenteras men refereras återkommande) till en beskrivning av ett viktigt orsakssamband rörande narkotikaproblemets framväxt i Sverige (not 3, kapitel 3). När källan blir referens, för att snart bli källa igen, då anas Faderns skugga vila tung över Johnsons omedvetna.

Boken uppnår genom biografin mer än vad som kan förväntas av upplägget och saknar heller knappast vidgningar från det strikt biografiska, men sådana öppningar ges inget förtroende i förklaringarna. Marginalerna i recensionsexemplaret är rödklottrade med noteringar som pekar ut olika koordinater för Bejerots tänkande, teoretiskt som politiskt. Återkommande är »USA« och »1968« som ser ut att tydligt fånga in hans hat mot liberalismen i tid och rum på ett sätt som pockar på kontextualisering mot breda historievetenskapliga fält, men där det kammas tunt. Johnson gör mycket tankeväckande iakttagelser om att grundsatser i Bejerots narkotikapolitiska ståndpunkter – att den bör drivas av folklig mobilisering genom »indoktrinering« hellre än påtrycknings­arbete med vetenskaplig information, att ett totaliserat socialt tvång är nödvändigt för att eliminera missbruket – helt låg i linje med maoismen, vilket var den redaktionella linjen i Folket i Bild/Kultur­front som han frekvent publicerade sig i. Läsaren får också veta att Bejerot konverterade till maoismen efter sitt avhopp från stalinismen i slutet av 1950-talet. Ändå skrivs inflytandet som kan härledas från de många och sinsemellan oberoende iakttagelserna ner på ett för boken karaktäristiskt sätt: »I vilken mån Bejerots idéer verkligen var påverkade av maoismens idéer är oklart.« Verkligen?

Det Johnson inte ger eget förtroende skiner ändå igenom för läsaren. Likheterna med indoktrineringen istället för informationen på den svenska narkotikapolitikens kontroll­område är övertydliga. Häri ligger bokens största ironi: det är inte med de fullt ut bevisade, explicita, biografiska kopplingarna utan i de många förtjänstfullt implicerade sambanden, i den övergripande idé­­historiskt skisserade bilden av Bejerot och »de som valde att lyssna på honom« i Johnsons ord, som spåren till en verklig förståelse av historien lyser fram som starkast.

Du har just läst en artikel ur nummer 4/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.