Bild av Beth Harmon på apotek
Foto: Netflix

Ett liv med benso, enligt Beth Harmon

Beth Harmon öppnar dörren till schackbrädets hemligheter med hjälp av bensodiazepiner och blir oslagbar schack­mästare i den fiktiva serien The Queen’s Gambit. Men skulle bensodiazepiner leda till en världstitel i verkligheten? Knappast.

När Beth Harmon möter Harry Beltik i delstatsmästerskapet i Kentucky 1963 grips hon av panik. Hon rusar till toaletten och tar två gröna tabletter av bensodiazepinen Xanzolam. Hon beger sig tillbaka till schackbordet, lugn och fokuserad – och sopar golvet med Harry Beltik.

Netflixs fiktiva serie The Queen’s Gambit blev snabbt en av streamingtjänstens mest tittade serier och har lyckats ge schack ett ordentligt uppsving (flera schackklubbar uppger ett ökat intresse på grund av serien). I The Queen’s Gambit får tittarna följa med föräldralösa Beth Harmon (spelad av Anya Taylor-Joy) från barnhemmet till schack­turneringar i Las Vegas, Mexico City, Paris och till slut Moskva (det här utspelar ju sig ändå under Kalla krigets allra kyligaste dagar).

Det är på barnhemmet som Beth Harmon först kommer i kontakt med Xanzolam. Där delas det ut lika regelbundet och problemfritt som vitaminer för att hålla barnhemmets flickor lugna och stilla. De gröna tabletterna kommer att spela en central roll i Beth Harmons liv: de stillar hennes nervositet och öppnar en dörr in i schackets värld av näst intill oändliga spelmöjligheter.

Xanzolam är ett påhittat namn. Enligt Newsweek tyder den gröna färgen på tabletterna att det är en fiktiv version av bensodiazepinerna librium eller chlordiazepoxide, som lanserades på 60-talet. Läkemedlet blev otroligt populärt och skrevs ofta ut till kvinnor mot ångest och sömnproblem.

Tove Abrahamsson, forskare vid Enheten för klinisk forskning vid Lunds universitet, säger att de hallucinationsliknande upplevelser som Beth Harmon får av tabletterna inte är särskilt troliga. Bensodiazepiner har inga hallucinogena effekter, förutom vid svår abstinens. Tabletterna, i den omfattning som Beth Harmon använder dem, borde snarare göra henne sömnig.

Bild av beth Harmon när hon spelar schack
Foto: Netflix

– Bensodiazepiner har en dämpande effekt på hjärnan och minskar hjärnans aktivitet. I små doser, så som man borde förskriva dem inom sjukvården, så behöver det inte ha så stor påverkan på kognition så att det blir ett problem. Men man kan bli sömnig och trög i tänkandet. Det känns långsökt att bensodiazepiner skulle göra henne till en bättre schackspelare.

Däremot kan de vara effektiva för att dämpa Beth Harmons ångest, särskilt vid små doser.

– Om hon är väldigt stressad och ångestbenägen så kunde en liten dos ta bort det. Ångest har också en dämpande kognitiv förmåga, och då kunde man tänka sig att hon spelade bättre med bensodiazepiner.

Hade det inte varit för problemet med bensodiazepinernas beroendepotential så hade det varit ett otroligt bra läkemedel för ångest, säger Tove Abrahamsson. Och det är där som Beth Harmon antagligen stöter på problem. Efter den slentrianmässiga utdelningen av Xanzolam på barnhemmet har hon antagligen utvecklat ett beroende (något som uppstår hos en stor andel av dem som använder bensodiazepiner under en längre tid).

– Tolerans är en del av beroendeutvecklingen. Då behöver du mer och mer för att få samma effekt.

Axel Smith är svensk stormästare i schack. Han började spela när han var barn och under ett tiotal år efter gymnasiet spelade han på heltid. Det var roligt, men inte så glamoröst som det låter. Han levde billigt och spenderade halva året på resande fot för att spela turneringar.

Inom schack är titlarna viktiga så turneringarna och resdagarna blir många. Det framkommer inte riktigt i serien, säger Axel Smith. Han stör sig på en del små schackdetaljer i The Queen’s Gambit, men han irriterar sig mest på att han inte kan släppa dem. Serien handlar ändå om henne i första hand, inte om schack, anser Axel Smith. Han gillar serien, även om Beth Harmon blev duktig lite snabbare än i verkligheten.

– Jag tyckte det var lite märkligt att hon kunde bli så duktig trots sitt narkotikamissbruk. Det kan ju inte ha varit till någon hjälp, säger han.

Att droger skulle höja prestationen finns inte på kartan inom schack, menar Axel Smith. Det som används är kaffe och mycket av det. Det beror på att turneringarna och övningskvällarna kan bli många och långa. Axel Smith slutade dricka (kaffe) 2008 – det tog för mycket fokus när han spelade – och idag har han istället med sig en koffein­tablett utifall att han blir trött.

Han har aldrig behövt använda den.

– Det är nervpåfrestande att spela länge, i fyra fem timmar varje dag, och det finns ju de som känner sig nervösa, de som röker och dricker på turneringarna, men det var vanligare förr. Nu är konkurrensen så hård att man inte har råd med det. Det är mer seriöst idag, säger Axel Smith.

Men det finns inte heller någon renhetslära inom schacken. Turneringarna samlar alla sorter, säger han.

Unga, gamla, hurtiga, lata.

Men även, faktiskt, dopningskontrollanter.

Efter att ukrainaren Vassily Ivanchuk, rankad trea i världen, förlorade en match i Dresden 2008 blev han ombedd att ge att drogtest. Han blev ursinnig, vägrade, slog knytnäven i bordet och rusade bort. Eftersom Internationella världsschackförbundet FIDA försöker få schack att bli en olympisk gren förhåller de sig till samma antidopingregler som andra idrottare. Det betyder att det förekommer drogtester inom schack­mästerskapen och samma dopinglista gäller där som inom tiokamp.

Schackspelare slöt upp bakom Vassily Ivanchuk och han stängdes inte av trots sin vägran. Enligt Axel Smith anser många spelare att dopningsreglerna är löjliga. Och det verkar inte vara en fråga som får värst mycket upp­­märksamhet. När Axel Smith spelade för landslaget förekom ingen information om vilka substanser som anses vara dopning. Han har spelat i mästerskap med slumpvisa drogtester, men har inte själv testats.

Närbild av Beth Harmon
Foto: Phil Bray

Beth Harmon får kanske tacka gudarna för att hon inte utsattes för drogtester under sina matcher. Hennes positiva test skulle ha gett henne ett långvarigt spelförbud. Och skulle hon ha sökt sig till en schackklubb idag skulle hon löpa stor risk för att inte släppas in. Idag har många schackklubbar både alkohol­policy och narkotikafria spelzoner – för ung­­domarnas skull, inte för prestationen.

Men är det så långsökt att använda droger för att förbättra sin prestation i schack? 2017 publicerades en tysk-svensk studie där ett 40-tal schackspelare fick metylfenidat, modafinil, koffein eller placebo för att studera hur deras prestationer påverkades.

De tre substanserna är centralstimulerande, något som ofta används inom sjukvården för att behandla ADHD.

– Vår studie visade att man bättrade sin prestations­förmåga, att det fanns en positiv kognitiv effekt, säger Patrik Gränsmark, som då forskade vid Institutet för social forskning SOFI vid Stockholms universitet.

– Vi fick inte tillstånd att genomföra en sådan studie i Sverige av etiska skäl, men det tyska teamet fick det, säger Patrik Gränsmark.

De som fick modafinil fick 8 till 15 procent fler vinster och de som fick metylfenidat såg en ökning på 6 till 13 procent.

Även koffeinet ledde till fler vinster, något som överraskade Patrik Gränsmark, även om effekten inte var lika stor.

Användningen av centralstimulanter förknippades alltså med fler vinster, men de förlorade också fler partier på grund av tidsbrist. I artikeln drar forskarna slutsatsen att substanserna inte förbättrar beslutsfattande på tid, men att de kan öka en vilja att spendera mer tid på ett beslut.

Patrik Gränsmark spelar själv schack och tycker att studiens resultat går att överföra till verkligheten, men bara på kort sikt.

– Drogerna har en uppiggande effekt, man blir vaken och alert, men också mer nervös och skakig. Men allt det här handlar om vad som sker på kort sikt. När man bli beroende så får man kraftigt nedsatt kognitiv förmåga och då måste man ha droger för att komma till normalnivå, säger Patrik Gränsmark.

– Och på lång sikt kan ingen undgå beroendeproblematiken.

I Beth Harmons sista parti får hon äntligen revansch på Vasily Borgov, den oövervinnliga ryssen. I det svagt upplysta rummet får vi följa med hur hon än en gång går igenom schackspelets otaliga möjligheter. Som fastlåst i en hallucination ser hon möjligheterna spelas upp framför sina ögon tills hon hittar det rätta draget.

Och den här gången gör hon det utan Xanzolam. Frågan är om hon inte skulle ha vunnit Vassily Borgov långt tidigare utan den gröna tabletten.


Du har just läst en artikel ur nummer 1/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Vill du läsa mer? Prenumerera här!

Julius von Wright

Julius von Wright är chefredaktör för Alkohol & Narkotika sedan 2017.

Senaste från Trender & Kultur