Kamp eller reträtt?

Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger skrev i samband med att Berlinmuren föll en liten artikel om betydelsen av reträtt. Han konstaterade att större städer i Europa har många statyer av härförare som ibland vunnit och ibland förlorat krig. Dock finns inga statyer av dem som gjort en hedervärd reträtt trots att detta i många fall har varit mer till gagn för samhället.

Den norske kriminologen Nils Christie (1928–2015) inspirerades av denna artikel till att ställa frågan hur en reträtt i kriget mot narkotikan skulle se ut i Norden. De nordiska länderna hade inte levererat den utlovade minskningen av skador av narkotika trots att man satsat stort på polis och fängelse. Christie var övertygad om att Norden skulle behöva lägga om narkotikapolitiken.

Så är narkotikapolitiken i de nordiska länderna på väg att förändras? Den frågan har utgjort ramen för ett samnordiskt projekt initierat och finansierat av Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi. Projektet har resulterat i antologin Retreat or Entrenchment? Drug Policies in the Nordic Countries at a Crossroads (Stockholm University Press, 2021).

Den första frågan att ställa är varför de nordiska länderna, präglade av rationalitet och pragmatism, har hamnat i en situation där åtgärderna mot ett socialt problem i så hög grad definieras i termer av strafflagstiftning, polis och fängelse och där själva bruket uppfattats som något som samhället med kraft måste ingripa mot. Gemensamt för länderna är deras karaktär av utvecklade välfärdsstater. Välfärdsstaten är en intervenerande stat, som har gett löftet till medborgarna att ta hand om den som behöver hjälp. När narkotikakonsumtionen innebär risker för hälsan uppfattas det som rimligt att samhället reagerar. Den abolitionistiska hållningen att inte gripa in vid ett möjligt missförhållande är svår att vinna gehör för i en välfärdsstatlig kontext.

De nordiska länderna har historiskt sett haft starka nykterhetsrörelser. Dessa har i sin tur påverkat både narkotikapolitiken och de frivilligorganisationer som bildats runt narkotikafrågan. Särskilt viktig är här nykterhetsrörelsens vägran att göra en åtskillnad mellan öl och brännvin. Drycker med låg alkoholhalt har uppfattats utgöra inkörsporten till konsumtion av spritdrycker med misär som följd. I narkotikafrågan motsvaras detta av uppfattningen att cannabis är lika farligt som heroin. Därför har det funnits ett starkt motstånd mot att göra åtskillnad mellan droger.

• Läs mer: Johnson smittspårar Bejerots inflytande

Ett ytterligare förhållande som talar mot en liberalisering av narkotikapolitiken är olika investerade intressen. Politiker har bundit upp sig vid teser om ett narkotikafritt samhälle och hävdat landets framgångsrika politik även internationellt. En särskild yrkesgrupp är här polisen, som för både lagstiftning och resurser varit starkt drivande för att vidmakthålla uppfattningen om straffrättsliga lösningar av narkotikaproblemet.

Samtidigt är det tydligt att det på senare år har skett en förändring i den narkotikapolitiska diskursen. I dagstidningar, radio och TV och på sociala medier förekommer nu en debatt som tidigare inte pågått i offentligheten. Myndigheter i de olika länderna har själv­ständigt och ibland i strid med sina regeringar rekommenderat att narkotikapolitiken ska utvärderas och att själva bruket ska avkriminaliseras. Flera av de politiska ungdoms­partierna kräver också avkriminalisering av eget bruk och i vissa fall även legalisering av cannabis.

Förslag om liberalisering av narkotikapolitiken möter ändå motstånd. I Norge föreslog regeringen våren 2021 en förändring av narkotikapolitiken enligt en statlig utredning som förordat vård i stället för straff. Förslaget röstades ned sedan Fremskrittspartiet lämnat regeringen och Arbeiderpartiet efter hård intern debatt röstade mot förslaget. I Island har förslag om avkriminalisering förts fram i Alltinget men inte kunnat samla en majoritet. I Finland har statsråd varit för en avkriminalisering men inte fått stöd hos tillräckligt många i regeringen. Danmark, som har haft den relativt sett mest liberala politiken i Norden, går nu i riktning mot skärpta straff. I Sverige gav regeringen 2020 direktiv till en utredning att skärpa straffen för försäljning av mindre kvantiteter narkotika, och utredningen följde direktiven och föreslog till och med kriminalisering av försök till ringa narkotikabrott.

Flera av länderna tycks ha valt en dubbel strategi i narkotikapolitiken. Den kan sägas bygga på en tudelning i kriminal- och social­politik, beroende av om en person med ett avvikande beteende ska betraktas som stackare eller skurk, som sjuk eller kriminell. För människor med ett problematiskt bruk gäller välfärds­statens löfte om vård och behandling. Flera reformer har här införts som kan betraktas som hjälp för denna grupp som substitutionsprogram, sprutbyten och injektions­­rum.

En avkriminalisering av eget bruk skulle rimligen också gälla för rekreationsbrukaren. Gentemot denna grupp skärps både lagstiftningen och klandret i några av länderna. I Danmark tolkas rekreationsbruket alltmer inom ramen för en nyliberal diskurs, där brukaren har möjlighet att välja och därför också kan straffas. I Sverige har ledande statsråd gjort rekreations­brukaren ansvarig för konflikterna på narkotikamarknaden. Den som röker på i Djursholm sägs vara en förutsättning för skjutningarna i Rinkeby.

En möjlig utveckling skulle då kunna vara att kriminalisering av eget bruk av narkotika fortsätter men att erbjudandena om vård och behandling utökas. Den som frivilligt går med på behandling får gå straffri. Den som vägrar får fortsatt finna sig i att straffas. Svenska partier har sagt sig kunna gå på den linjen.

På så sätt kan en icke ingripande politik undvikas och omtanken om befolkningen, välfärdstatens löfte, kan anges som skäl för en fortsatt straffrättslig reglering av eget bruk av narkotika.

• Läs mer: Narkotikapolitisk brytningstid

Nils Christie ställde frågan hur en eventuell reträtt skulle utformas och legitimeras. Skulle kontrollkostnaderna nu framhållas som för stora? Skulle den gamla politiken överges eller bara omtolkas?

Kostnaderna för kontrollen av narkotika har bara fått begränsat utrymme i dagens narkotikadebatt. Hänvisningen till mänskliga rättigheter har förts fram som skäl för avkriminalisering, men har i Sverige bemötts med argument om barnets mänskliga rättighet att få slippa växa upp i en miljö där det förekommer narkotika.

Någon mer grundläggande förändring av narkotika­politiken har inte aviserats, utan de förändringar som gjorts i riktning av mindre betoning av straff har tolkats inom ramen för politikens tidigare ramar.

Den reträtt som Nils Christie efterlyste verkar än så länge utebli – åtminstone för Sverige.

Du har just läst en artikel ur nummer 6/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.