Ritualiserat drickande

En natt i Tokyo och stadens neonupplysta gator vibrerar av liv medan jag vandrar genom Kabukicho, det sunkiga nöjesdistriktet i jättestadens centralnav Shinjuku.

När jag närmar mig stationen för att ta tåget hem stöter jag på en scen lika vanlig som den är slående: människor i olika åldrar ligger utslagna på trottoaren. Intill en stilig man i fyrtioårsåldern – klädd i kostym, läderskor med intrikata mönster, ett stort glänsande armbandsur och med en Iphone av senaste modell i handen – breder en stor spya ut sig. Den har stänkt på hans vita skjortkrage och lila sidenslips. Tokyo införde aldrig en strikt nedstängning under pandemin, men under ett par år var denna åsyn mindre förekommande. Nu blomstrar dock turismen igen och staden har återhämtat sig. Likaså frekvensen av redlösa affärsmän som ligger utslagna på gator och torg.

Det är en bild som speglar två fundamentala aspekter av det japanska samhället. För det första att Japan är ett av världens tryggaste länder, där man kan dricka tills man stupar och somna på gatan utan att bli rånad eller misshandlad. Brottsligheten i landet är bland den lägsta i världen, man kan paxa sin Starbucksstol med sin nyköpta laptop. För det andra att Japan är ett land där alkohol inte bara är en del av den sociala strukturen, utan där berusning ofta är obligatoriskt – ett tecken på lojalitet och sammanhållning, särskilt inom arbetslivet.

Därtill är missödet jag ser ett scenario som har fått kultstatus på internet. Instagramkontot Shibuya Meltdown dokumenterar dessa ofta kaotiska scener, med fulla personer avsvimmade på offentliga platser i nöjesdistriktet Shibuya i Tokyo. Kontot, som idag har 384 000 följare, uppfattas generellt som humoristiskt – trots den allvarliga verklighet som skildras där.

Enligt en studie från 2020 av amerikanska Institute for Health Metrics and Evaluation drack unga japaner mycket mer alkohol än det globala genomsnittet. 73 procent av männen i åldern 15 till 39 år i Japan drack skadliga mängder alkohol, jämfört med 39 procent av deras manliga jämnåriga globalt. Skillnaden var ännu tydligare för japanska kvinnor, 62 procent i åldern 15 till 39 år drack skadliga mängder alkohol, jämfört med bara 13 procent globalt.

Att Japans skatteverk, mot den bakgrunden, år 2022 utlyste en tävling för att få unga japaner att dricka mer låter givetvis vansinnigt. Incitamentet var cyniskt; för att motverka landets största minskning av intäkter från alkoholskatt på 31 år (på grund av minskat drickande under pandemin), tillfrågades japaner mellan 20 och 39 år (20 år är den lagliga åldern för att dricka alkohol i Japan) att utveckla affärsplaner för att öka efterfrågan på alkohol bland ungdomar. En tävling som blev en flopp och som allmänheten till stor del uppfattade som negativ.

Även om fallen av offentlig berusning har ökat igen det senaste året, har många yngre japaner efter pandemin blivit mer försiktigt inställda till landets ohämmade dryckeskultur. Tomomi Imanari, ordförande för den ideella organisationen ASK – som arbetar för att förebygga alkoholrelaterade problem i Japan – ser dock ett komplext mönster.

–Vi märker i dag fler unga som inte dricker alls, eller dricker väldigt lite eller sällan. Men samtidigt finns det många unga som dricker väldigt mycket. Det är en polariserad trend, säger Tomomi Imanari.

Själv flyttade jag till Tokyo just under pandemin – i slutet av 2020 – och oberoende av ovanstående skiftande inställningar till alkohol bland unga, är den scen som jag inledde denna artikel med något jag har stött på praktiskt taget varje vecka sedan dess. Därtill har jag under mina år som Tokyobo aldrig tidigare träffat så många människor som kan hantera vardagen trots ett uppenbart alkoholberoende. Det är inte sällan ansvarstagande och framgångsrika människor, där livet fungerar – än så länge. Imanari menar att fenomenet högfungerande alkoholberoende genomsyrar det japanska samhället.

–Det är väldigt vanligt i Japan med personer som konsumerar stora mängder alkohol dagligen och ändå presterar väl på jobbet. Men med tiden blir det svårare att kontrollera drickandet, vilket leder till problem på jobbet eller till alkoholrelaterade sjukdomar som kan förstöra folks liv. Och ofta fördröjs problemet genom att familjemedlemmar och arbetsplatser lågaktivt stödjer, eller rättare sagt, möjliggör beteendet, vilket gör att det inte upptäcks och åtgärdas i tid, säger hon.

Bakfylla är ett konstant kollektivt tillstånd i Tokyo, och ”botemedel” i form av olika mineral- och rotdrycker, säljs på närbutiker i varje hörn. Där man köpte alkoholen kvällen innan.

För kostymklädda ”salarymen” – kontorsslavar – genomsyras arbetslivet ofta av ritualiserade former av kopiös alkoholkonsumtion, och trycket att delta är extremt. Den 40-årige svensken David Gichangi Axelson, som har bott i Japan i femton år och länge har arbetat som ingenjör och konsult i finansvärldens hjärta, vittnar om detta.

–Det ses som väldigt viktigt att gå ut med sina arbetskamrater och dricka stora mängder alkohol, berättar David Gichangi Axelson.

–Även om det finns förståelse för dem som väljer att inte dricka, på grund av den genetiska känsligheten många japaner har för alkohol, är det ändå svårt att undvika att bli en del av den sociala dryckeskulturen. ”Jag har själv legat på gatan utanför restauranger med nycklar, plånbok och mobiltelefon spridda runt mig. När jag insåg hur det påverkade mina nära och kära, bestämde jag mig för att sluta dricka helt, säger David.

”Nomikai” – den japanska motsvarigheten till efter-jobbet-drinkar – är en integrerad del av affärslivet och ses ofta som en obligatorisk ritual för att stärka relationer mellan kollegor. Dessa sammankomster handlar dock inte enbart om gemytlig samvaro. De kan även fungera som en ventil för den spänning som byggs upp under arbetsdagen, och det är här alkoholen kommer in, som ett verktyg för att bryta upp de strikta sociala hierarkier som genomsyrar det japanska arbetslivet – något som kallas ”bureiko” (”att åsidosätta rang”).

För många är ”bureiko” under en ”nomikai”-sammankomst det enda tillfället då man tillåts tala öppet och kritiskt till sina överordnade utan att riskera repressalier. Efter några glas sake, whiskey soda eller öl förväntas barriärerna falla och en ärlig dialog uppstå – dock med den outtalade regeln att inget som sägs under berusning ska påverka relationen följande dag.

Detta bekräftas av Naoki Daisho, en 42-årig översättare och musikproducent från Tokyo. Han säger att alkohol i Japan, mer än i de flesta länder, används för att mildra den sociala nervositet som präglar mångas vardag.

–Japaner är naturligt blyga i vardagskommunikation. De upplever att de behöver alkohol för att kunna göra social interaktion smidigare, säger Naoki Daisho.

Denna dryckeskultur – som egentligen bara handlar om intensivkonsumtion för att våga umgås avslappnat – har i Japan fått det förskönande namnet ”nominication” (”nomi” betyder ”att dricka”).

Naoki Daisho lyfter även hur alkohol av gemene man ofta ses om en bot mot psykisk ohälsa, fastän det i själva verket är tvärtom.

–Många japaner, särskilt kontorsarbetare, är pressade av sociala påfrestningar som oro för framtida inkomster och familjeproblem, och upplever att det enda sättet att fly är att dricka alkohol på en överdriven nivå, berättar han.

Naoki hoppas att Japan – med ett i övrigt exemplariskt sjukvårdssystem, som på flera sätt fungerar bättre än Sveriges – drastiskt förbättrar sin vård av psykisk ohälsa. År 2023 begick 17,6 per 100 000 invånare självmord i Japan, ett av de högsta självmordstalen i utvecklade länder.

–Många vågar inte tala ärligt om känslor som sorg eller stress, och om någon avslöjar att de går i terapi kan det spridas rykten om att personen är psykiskt sjuk, vilket i sin tur kan leda till vuxenmobbning. Psykoterapi måste normaliseras, men Japan måste samtidigt skapa en mer gynnsam arbetskultur, för att få folk att kunna slappna av mer i sin tillvaro, utan alkohol, säger Naoki Daisho.

Men hjälp finns att få, både över nätet och ansikte mot ansikte, i alla fall i det urbana Japan. Jag får kontakt med Dan, en amerikan i 50-årsåldern som har bott i Japan i 13 år och är aktiv i Tokyofilialen av den internationella kamratföreningen Anonyma Alkoholister. Han beskriver hur lätt det kan vara att halka dit som utlänning i Japan.

–Det är en väldigt socialt isolerad kultur, även för japaner. För vissa utlänningar kan det därför vara svårt att utveckla vänskapsrelationer och känna sig delaktig i samhället. Det gör att många börjar dricka mycket, berättar Dan.

Han tillägger att de sociala förväntningarna också spelar in.

–När jag först kom till Japan sa folk att om jag ville få fast jobb skulle jag gå ut och dricka med de äldre cheferna. När jag sa att jag inte dricker, sa de: ’Då kommer du att börja snart.’

Tomomi Imanari berättar att hennes organisation ASK myntade begreppet ”alkoholtrakasserier” år 2000, för att motverka den enorma sociala pressen att dricka sig redlös med sina kollegor.

–I dag känner 60 procent av japanerna till begreppet, och vi arbetar även aktivt för att sprida medvetenhet om de genetiska faktorer som gör många japaner mer känsliga för alkohol, säger Imanari och syftar här på att cirka 40 procent av japaner har en låg förmåga att bryta ner acetaldehyd, vilket gör att man reagerar kraftigt på alkohol. En effekt man efterhärmat när man utvecklat läkemedel mot alkoholberoende, som Antabus.

–Ändå finns det en utbredd uppfattning om att det är ett tecken på manlighet och styrka att kunna dricka mycket, vilket förstärker kulturen av överdrickande.

Imanari menar dock att attityderna sakta håller på att förändras, och att oacceptabelt beteende under berusning – eller under ”bureiko” med sina kollegor – inte längre är lika tolererat som det varit. En slumrande feminism som succesivt vaknar till liv allt mer i det urbana Japan, har också bidragit.

Åter till min hemfärd i Tokyonatten. Innan jag hoppar på sista tåget med Chuo Line mot mitt bostadsområde i stadsdelskommunen Suginami, har jag gått förbi otaliga reklamskyltar och billboards för alkohol, något som präglar stadsbilden i hela Tokyo. På tunnelbanan hem fortsätter det. Det vanligaste är bilder av män som blir hysteriskt lyckliga av blotta åsynen av en öl. De skrattar med vidöppna munnar och uppspärrade ögon, nästan på en orgasmisk nivå.

Naoki Daisho är kritisk till japansk alkoholreklam, och dess omfattning i samhället.

–Reklamen ger en helt felaktig bild av alkohol som lösningen på stress och problem, vilket får effekten att många japaner vänder sig till flaskan i stället för att söka hälsosammare alternativ.

Även Anton Wörmann, en 31-årig svensk modell, husrenoverare och Youtuber som har bott i Tokyo sedan 2019 och valt att sluta dricka, anser att japansk alkoholreklam är problematisk.

–Det ses inte som något negativt att göra alkoholreklam här, och det är slappa regler när det gäller reklamens utformning. Drick den här så slappnar du av och har kul, liksom. De flesta stora japanska kändisar frontar öl-, whiskey- och andra alkoholsorter, till höger och vänster, säger han

Anton Wörmann menar att alkoholdrickande i Japan är så normaliserat att det kan bli tragikomiskt.

–Flera jag har träffat svarar ’Att dricka alkohol’ när de får frågan om de har någon hobby, säger han.

Samtidigt vill Anton varna för att döma japaner för hårt gällande deras alkoholkultur.

–Japan är ett ganska strikt samhälle med många regler. Det är klart att alkohol inte är bra ur en folkhälsosynpunkt, men japaner kan dricka i säkerhet, de lever längre än många andra etniciteter, det finns knappt någon fetma här, och både användandet av illegala droger och kriminalitet ligger på väldigt små nivåer, globalt sett. De kan väl få kröka lite om de vill.

Sverige har en högre andel alkoholberoende per capita än Japan, trots att vi har en av världens striktaste statliga alkoholmonopollagar. Statistiken visar även att merparten av japaner kan hantera alkohol, men med en befolkning på 125 miljoner, och världens största stad Tokyo med 37 miljoner invånare, så märks de många negativa aspekterna av den unika japanska alkoholkulturen oerhört tydligt.

Vissa nya regelmässiga vindar blåser. I oktober införde den turisttäta Tokyostadsdelen Shibuya ett förbud mot gatudrickande året runt, från kl. 18.00 till kl. 05.00. I Shinjuku övervägs liknande insatser. Notera att detta alltså enbart gäller drickande på gatan, och inte inomhus. I december släppte regeringen även sina första riktlinjer för alkoholkonsumtion någonsin. En milstolpe, men en som av många har tolkats som ett sätt att visa ansvar inför andra länder. Likväl är det åtgärder som tyder på en förändring i hur Japan hanterar alkoholdrickande.

Japan står som en paradox: ett exceptionellt välfungerande, fredligt och tryggt G7-land med en överlag väldigt stark välfärd, men där alkoholkonsumtion i det offentliga rummet är djupt rotad i både arbets- och privatlivet, och där det breda samhällets förståelse för alkoholens destruktiva kraft är förvånansvärt begränsad. Detta trots regeringens nya riktlinjer för att minska alkoholkonsumtionen och trots en växande medvetenhet om hälsoriskerna.

Den enda rationella vägen för Japan är ett drastiskt utökat samhälleligt ansvar för – och en avstigmatisering av – beroendeproblematik och psykiska problem, parat med juridiska ingripanden. Regeringen har redan börjat vidta vissa åtgärder, som strängare lagar mot rattfylleri vilket kan fungera som en katalysator för vidare förändringar.

–Vi på ASK anser att åtgärderna mot rattfylleri är ett effektivt sätt att öka medvetenheten om alkoholens faror, säger Tomomi Imanari.

–Med de alkoholtester som nu är obligatoriska på många arbetsplatser i Japan, har vi goda möjligheter att informera om dryckesmängder och nedbrytningstider. Detta kan hjälpa till att gradvis förändra alkoholkulturen i Japan.