Ökad förekomst av narkotika i det dödliga våldet

Hur dricker man mindre – och räcker det att minska på drickandet eller måste man sluta helt, om man har problem? Det är några grundläggande frågor i den nya boken ”Att dricka mindre”, författad av en av landets ledande experter i området, alkoholläkaren Sven Andréasson. De sexton kapitlen rör sig mellan fallstudier av patienter, diskussion om beroende och stigma samt förslag på vad som kan göras på samhällsnivå. Författaren vill nå flera målgrupper; både beslutsfattare, vårdgivare och de som själva vill dricka mindre. 

Sven Andréasson är professor i socialmedicin och initiativtagare till den banbrytande alkoholmottagningen Riddargatan 1, där man i välkomnande lokaler erbjuder vård för de som vill få stöd med sitt drickande. Han ger en rad fallexempel från den egna verksamheten, där många av patienterna bryter mot samhällets fördom av ”alkoholisten”: de har fungerande liv och hälsosamma uppväxter utan föräldrar med alkoholberoende (som är det begrepp han förespråkar, framför alkoholism eller alkoholmissbruk). Ofta har beroendet utvecklats genom jobbet och sociala sammanhang. Vissa landar i ett mer kontrollerat drickande, andra får medicinsk hjälp – av exempelvis Antabus som avskräcker helt från drickande eller Naltrexon som saboterar ruset. För vissa är kampen med suget så krävande att det är enklare att bara bestämma sig för att sluta helt. Patientens motivation och egenbestämmande får vara med och styra.

Många som söker sig till Riddargatan 1 har väntat länge med att söka vård. Ofta är de bekymrade över det sociala stigmat, där bilden av den socialt utsatta parkbänks-alkoholisten lever kvar. Många är rädda att ryktet ska ”komma ut” om man går till sin vårdcentral; att det ska stå i ens journal och helt enkelt att man ändå inte har förtroende om att få rätt hjälp. De flesta tror att de enda vårdalternativen är helnykterhet eller Antabus. Ingen av dem är attraktiva för den som vill få kontroll över drickandet, och inte nödvändigtvis sluta helt för all framtid. Bilden om bristande alternativ för behandling verkar bekräftas av vårdgivarna, som i boken vittnar om att de inte ens screenar om alkoholkonsumtion, eftersom de ändå inte vet vad de ska göra om de får resultat som visar på en problematik. 

Ett av de viktiga argumenten i boken är hur många skulle gynnas av en bild av alkoholberoende som rymde fler nyanser.

”Många alkoholberoende personer undviker beroendevården då de uppfattar att denna är inriktad på en socialt mycket tyngre grupp. Trösklarna till vården behöver sänkas. Lokalerna är ofta trista. Bemötandet av patienterna präglas ofta av misstro där man utgår från att sjukdomen i sig innebär manipulativt beteende och förnekelse av problem. Detta motiverar behandlingsinslag som inte ses som acceptabla i någon annan del av vården. Den icke avsedda effekten har blivit en vård som är oattraktiv för stora delar av sin målgrupp.”

Ett annat av huvudargumenten handlar om idén att många fler än vi tror är beroende av alkohol. Gång på gång poängterar Andréasson problemet som uppstår när både vårdens och allmänhetens uppfattning är att antingen är man alkoholberoende eller inte. Många befinner sig i gråzonen – ett slags mellanläge – som går under radarn och aldrig söker hjälp. I verkligheten måste inte alla som har ett alkoholberoende sluta helt, utan kan få stöd till begränsning. Här sparkar vissa förespråkare för helnykterhet bakut, och hävdar att idén om att det går att dricka ”kontrollerat” ger alkoholister falskt hopp och kan förvilla dem på vägen att nå sin enda räddning: avhållsamheten. Andréasson hävdar istället att beroendet befinner sig på ett spektrum, från svårare till mildare. Vissa måste sluta helt. Andra inte. Men alla ska ha rätt till vård, oavsett vilket.

Boken är en redogörelse för det egna arbetet och dess erfarenheter, och samtidigt både en alkoholvetenskaplig kunskapsöversikt och på vissa sätt en alkoholpolitisk inlaga – som argumenterar för att vi behöver en ny sorts vård för alkoholberoende. Bland annat lyfter han fram 15-metoden som han själv varit med om att utveckla, med screening, mätningar och samtal. Titeln kommer delvis från företagshälsovården, där man ofta bara har korta möten på en kvart. 

Även om Andréasson själv har en hel näve fingrar med i spelet i frågan, är argumentationen hela tiden saklig, kunnig och nyanserad. Jag har länge följt alkoholdebatten med intresse, men utan egen tydlig åsikt i frågan – för mig är ‘Att dricka mindre’ övertygande läsning. Min enda invändning är att texten ibland vill lite för mycket, i form av dess bredd. Språket är enkelt och trevligt att läsa – även om jag inte älskade hur fallstudierna var skrivna som medicinska rapporter – och han förklarar de vetenskapliga studierna på ett tillgängligt och pedagogiskt sätt. Det märks verkligen att det är en människa som brinner för att tillgängliggöra vård, och inte vill sitta i akademins elfenbenstorn.

Ändå skulle jag tveka lite inför att ge den till en kompis som bara vill lära sig dricka mindre. Det ges visserligen bra, handfasta tips – framför allt i slutet av boken – men de drunknar lite i allt det andra som ska hinnas med, väl motiverat för syftet att nå den mer professionella publiken. Vågar man skicka ut en förhoppning för framtiden, om en förenklad version av boken som helt vänder sig till vanliga läsare?

Oavsett vad man tycker i frågan om huruvida helnykterhet är bästa lösningen på alkoholens utmaningar eller inte, är ”Att dricka mindre” viktig läsning, särskilt för alla som arbetar inom alkoholprevention och behandling. Det är frågor som gynnas av att diskuteras nyanserat, utan att man fastnar i olika läger – om inte annat, för att stigmat kring alkoholberoende ska minska, och så många som möjligt ska våga söka vård. Det har både samhälle och individ att vinna på.