Öga mot öga

Den finlandssvenska författaren Claes Andersson (1937–2019) arbetade som läkare inom den psykiatriska vården i Finland under flera decennier. Det var under den period som de stora institutionerna, mentalsjukhusen, ifrågasattes och slutligen avvecklades till förmån för humanare vårdalternativ. Claes Andersson konstaterar med en psykiaters perspektiv att de slutna avdelningarna på de stora mentalsjukhusen skadade patienterna mera än den primära psykiska sjukdomen.

Claes Andersson var redan på 1960-talet engagerad i den så kallade November­rörelsen som verkade för en humanare fångvård samt förbättringar för mental­patienter och bostadslösa med alkoholproblem. Novemberrörelsen startades efter en höst då många alkoholberoende och hemlösa hade avlidit. Claes Andersson arbetade då som läkare på intensivvårds­avdelningen på ett av Helsingfors sjukhus. Bland patienterna fanns författaren och dåtida superkändisen Pentti Saarikoski (1937–1983). Han hade blivit inlagd på en neurologisk avdelning i mycket dåligt skick efter ett intensivt alkoholmissbruk. Claes Andersson upplevde patienten Saarikoski som avmagrad men annars vid gott humör. Han verkade trivas i rollen som psykiatrisk patient.

I behandlande samtal föreslog läkaren Claes Andersson att patienten Pentti Saarikoski skulle ta till sig att alkohol för honom var ett dödligt gift och ett beroende som skulle leda till en mycket tidig död. Som ett alternativ till alkohol föreslogs patienten till och med prova små mängder marijuana. Saarikoski lovade lyssna men glömde snabbt så fort han blev utskriven.

I ett större finländskt perspektiv var Saarikoski en del av den märkliga alkoholkultur som rådde i Finland på 1950- och 60-talen. Alkoholen var omgiven av ambivalenta budskap, med ett starkt fördömande med idealet om total avhållsamhet å ena sidan, samt förhärligande av berusningen och det sorglösa bohemlivet å den andra. I konstnärskretsar ansågs alkoholen vara oumbärlig för skapandet. Författare, bild­konstnärer och journalister bildade kotterier där många var eller blev alkoholiserade.

Saarikoski och hans entourage blev snart legendariska på grund av skandaler och sitt bohemiska sätt att leva. Det var inte många gånger Claes Andersson såg honom nykter. Ändå skrev han periodvis lysande dikter.

Över tid gick även Finland mot en mer acceptabel europeisk alkoholkultur. När Claes Andersson besöker inhemska författarkonferenser vid millennieskiftet slås han av att finska författare inte längre utmärker sig genom att vara fulla utan för att ta aktiv del i diskussionerna.

Hur analyserar då psykiatern Claes Andersson patienten Pentti Saarikoski? Han kom
som 30-åring till sjukhuset med attacker av delirium tremens, skador på nervsystemet och begynnande cirros. Saarikoski kommenterade det egna drickandet med total uppriktighet och insikt. Även om Claes Andersson bedömde honom som en i grunden blyg och socialt osäker person, var han verbal och hade ett kraftfullt behov att vara socialt accepterad, inte bara allmänt känd utan även världskänd.

Alkoholen blev för Pentti Saarikoski både »himmel och helvete«. Han kunde inte fungera socialt utan alkoholen som gjorde honom allsmäktig, allvetande. Han blev en kreativ Münchhausen som kunde utföra de mest otroliga bedrifterna när han hade rätt mängd alkohol i blodet.

I sina dagböcker skriver Saarikoski: »Låg självkänsla orsakas inte av att dricka, det är en av anledningarna till att jag dricker, och jag minns verkligen hur skamfull och rädd för människor jag var när jag var pojke … Alkoholen ökar min självkänsla så mycket att jag på kvällen är odödlig och en gud … Jag är Jesus, vännen för berusade och horor, och en kommunist … Det jag skriver när jag är nykter verkar så pompöst och dumt. Då är jag som ett snyggt kammat underbarn i glasögon. Mina föräldrars dröm! När jag är nykter är jag ingenting om jag inte är ensam … Kanske är jag en sådan person som inte känner mig bekväm när allt är bra.«

Under lugnare perioder när han vistades på landsbygden, bland annat i Valamo kloster i östra Finland, drack Saarikoski mindre (men ändå mycket: några flaskor vin och en halv flaska starksprit om dagen). Det var det han behövde för att arbeta med översättningar från bland annat grekiskan.

Saarikoski beskriver ofta en känsla av att alltid vara på fel ställe, att inte vara lugn även vid tider då allt verkade vara okej. I detta liknar han många personer med alkoholberoende, som inte klarar av tanken på att saker löser sig, att livet är något så när okej. De delar en känsla av att lycka och harmoni inte är något för dem. Det stämmer inte med deras personlighet. Det måste krossas. När allt slits sönder igen, relationer förtärs, ekonomin körs i botten, vänskapsband bryts och familjerelationer är i kaos känner många med beroende paradoxalt nog att de är i sitt sanna element.

Lite av samma tankegångar framför Olof Lagerkrantz (1911–2002) i sin bok Ett år på sextiotalet om dåtidens svenska litterära giganter Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Båda var i många stycken destruktiva alkoholister. I Ekelöfs fall menar Lagerkrantz att spriten skadade hans hälsa och förkortade hans liv men att det samtidigt »var motorn i hans produktion«.

Författaren Per Olov Enquist (1934–2020) beskriver däremot sitt tillnyktrande som en närmast motsatt process, där insikten om att han ännu var en produktiv författare fick honom att sluta dricka – något som varken antabus eller behandlingshem lyckades med. P O Enquist kritiserade starkt AA:s behandlingshem, som han vistades på flera gånger, och ansåg att de påminde om barn­domens bönemöten.

Pentti Saarikoski var en förebild för den unga Claes Andersson vid tiden för deras sjukhus­träff. Men för Claes Andersson blev alkoholen aldrig ett »himmel och helvete«. Han kämpade däremot med ett annat beroende – spelberoende. I över 10 år var han en återkommande gäst på kasinot i Helsingfors. För honom blev spelande ett sätt att fly en hotande depression.

Gällande Saarikoski tycks ändå Claes Andersson vara överraskad av att han lyckades skapa några av Finlands främsta verk trots alkoholen, inte på grund av: »Oavsett om de främsta orsakerna till alkoholberoende är, villkorat av ärftlighet, sociala och kulturella omgivningar, tidiga mänskliga relationer, en rädsla och tomhetsskapande självcentralitet och extrem narcissism, har alkohol i sig en destruktiv effekt inte bara på fysisk hälsa utan också på hela personligheten. Det som verkar vara speciellt med Saarikoski är att han till sist, trots långt framskriden alkoholism och alla tecken på fysisk alkoholskada, skrev en så dynamisk och spännande litterär prosa … Hans Tiarnia-serier (som han skrev på Tjörn under äktenskapet med Mia Berner, förf. anm.) som dök upp bara några år före hans död, visar att han trots sin sjukdom fortfarande hade förmågan att skriva dikter som är bland de bästa som har skrivits på finska språket.«

Claes Andersson träffade Pentti Saarikoski på en pub i Helsingfors efter deras möte på sjukhuset. Denne överlämnade en bok (Poesi och dikter från Hipponax) med en dedikation: »Vi ses i helvetet«. Om han var en profet eller inte återstår att se nu när också Claes Andersson är borta. Denne hoppades dock på en återförening på »poeternas glada jaktmarker.«