Tidigare skattningar av den narkotikarelaterade dödligheten har pekat på en kraftig ökning, mer än fördubbling under de senaste tio åren. En färsk skattning baserad på rättsmedicinska data, där vi kontrollerat för metodförändringar, tyder på att denna trend är överdriven men att ökningen ändå är oroväckande stor.
Enligt den statistik som används i Sverige har den narkotikarelaterade dödligheten mer än fördubblats under de senaste tio åren, framför allt som ett resultat av fler dödsfall med opioider i kroppen. Men tillförlitligheten av statistiken har ifrågasatts. Framför allt har man pekat på att olika metodförändringar i analysarbetet kan ha bidragit till att ge en felaktig bild av utvecklingen.
I en färsk studie försöker jag ge en så god bild som möjligt av den faktiska utvecklingen, genom att ta hänsyn till olika metodförändringar som genomförts över tid.
Analyserna baseras i huvudsak på rättsmedicinska toxikologiska data från de senaste 20 åren.
Över 5000 dödsfall genomgår varje år rättsmedicinsk undersökning. Rättsmedicinska toxikologiska data visar på förekomsten av olika substanser i den avlidna personens kropp. Substanserna behöver i sig inte ha orsakat dödsfallet. Socialstyrelsens dödsorsaksregister bygger istället på läkares bedömning av vad som orsakat dödsfallet, vilket angetts på dödsorsaksintyget. Om dödsfallet bedöms som orsakat av narkotika har benämningen hittills varit ”narkotikatelaterat dödsfall”.
De nya skattningarna tyder på att det skett en ökning av antalet dödsfall med narkotikaförekomst och även, högst sannolikt, antalet narkotikarelaterade dödsfall. Skattningen tyder dock på att tidigare redovisade ökningstrender varit kraftigt överskattade. Den huvudsakliga anledningen till detta är metodförändringar, ofta förbättringar, som vidtagits på rättskemiska laboratoriet vid Rättsmedicinalverket (RMV), vilka lett till att man identifierar fler dödsfall över tid med narkotikaförekomst.
Såvitt vi kan bedöma har vi i denna skattning tagit hänsyn till alla viktiga och större metodförändringar som vidtagits inom RMV under tidsperioden. Först och främst gäller det den stora ökningen av antalet rättsmedicinskt undersökta dödsfall som screenas för förekomst av olika narkotikapreparat. Dessutom, men av mindre betydelse, sänkta kvantifieringsgränser för att ett visst preparat ska räknas som ett positivt fall. Slutsatserna i denna studie bygger på antagandet att inga andra större, för oss okända, metodförbättringar inträffat under tidsperioden.
Trots att vi anser att tidigare redovisad ökningstrend är överdriven, är ökningen av narkotikadödsfallen under senare år, efter kontroll för metodförändringar, betydande. Våra analyser tyder på att ökningen mellan 2008 till 2014 är cirka 30 procent. I de allra flesta fall utgörs fynden av syntetiska opioider som metadon, buprenorfin, fentanyl och oxikodon. Dessa preparat svarar för i stort sett hela ökningen de senaste åren.
Antalet dödsfall där narkotika påvisats i kroppen, och antalet narkotikarelaterade dödsfall, har ökat både bland män och kvinnor och även i olika åldersgrupper. Det tycks som om det har skett en kollektiv förskjutning mot högre nivåer men att fördelningen mellan könen och olika åldersgrupper är ungefär densamma som för 10–15 år sedan.
Andelen dödsfall där både opioider och bensodiazepiner påvisats i kroppen har ökat. Blandmissbruk med opioider och bensodiazepiner är snarare regel än undantag. Däremot har andelen där opioider kombinerats med alkohol minskat.
De analyser som genomförts av dödssättet bland de narkotikarelaterade förgiftningsfallen visar att det endast är de oavsiktliga förgiftningsdödsfallen som ökat och inte självmorden eller fallen med oklar avsikt. Det kan tyda på att ökningen av antalet narkotikarelaterade dödsfall främst beror på en ökning av överdosfallen.
Den svenska statistiken över narkotikarelaterade dödsfall och framför allt rapporteringen av denna har under lång tid varit förvirrande. En viktig lärdom för framtiden är att man måste ha bättre kontroll på metodförändringar som sker på olika nivåer i de olika mätmetoder som ligger till grund för de indikatorer som används för att spegla utvecklingen av narkotikarelaterad dödlighet.
Den bristande statistiken är faktiskt svår att förstå, inte minst i ljuset av att Sverige anses ha statistik och register av god internationell kvalitet. I stort sett alla dödsdata som behövs finns också framtagna men dessa data är utspridda på olika huvudmän och sammanfogningen – länkningen – är bristfällig eller saknas helt.
Fler steg kan tas för att avsevärt förbättra kvaliteten och därmed möjligheterna att dra säkrare slutsatser om den pågående utvecklingen. Det kanske viktigaste steget är att underlätta en länkning på individnivå av rättsmedicinska toxikologiska data med data från dödsorsaksregistret. Detta har diskuterats i cirka 20 år men steget har ännu inte tagits.
De brister som denna studie visat på leder också till ett ifrågasättande av jämförbarheten mellan Sverige och andra europeiska länder. Det gäller både omfattningen av den narkotikarelaterade dödligheten och trender. Dessutom kan det inte uteslutas att metodförändringar även genomförts i andra länder, vilket ytterligare kan försvåra jämförbarheten.
Studien utgör en del av ett projekt om narkotikarelaterad dödlighet initierat av EU:s narkotikaorgan EMCDDA.
Kategorier:
Håkan Leifman är tidigare direktör för Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Han jobbar som konsult på ANDT-frågor.
Se alla artiklar av Håkan Leifman
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.