Några blev avstängda på tvivelaktiga grunder, några slank igenom. Det var inte rättssäkert, säger chefen. Krami-verksamheten i Malmö har slutat med drogtester. Men det finns deltagare som vill ha kvar dem för att bevisa sin drogfrihet eller motstå drogsuget.
Bakom knallröda plåtskåp i en luktblandning av kaffe och smutsiga arbetskläder sitter Henrik Lindström, 38, och berättar när och varför det ibland har gått snett.
– Det har varit under vintern. När det är som mörkast. Det är alltid då jag fallit. Framför allt på benso. Xanor.
Det har snart gått 25 år sedan han i högstadiet ”provade tabletter” och 15 sedan han första gången sköt heroin men det märkliga, skulle många säga, är att han ända sedan gymnasiet jobbat i nästan alla år trots ett rätt rejält intag av allt från heroin till amfetamin och benso; han är utbildad målare och har legat på knä och stått på stegar på byggen i hela Skåne under två decennier – inte sällan med substanser i kroppen.
– Det är rätt vanligt på arbetsplatser. Mycket vanligare än folk tror i alla fall. Och det funkar också mycket bättre än folk tror. Jag har jobbat med många som har tagit droger. Inom framför allt hantverksyrken. Tabletter, amfetamin och hasch är vanligast.
Han drar på sig skyddshandskar och byggbodsgolvet gungar lätt när han kliver ut till arbetskamraterna för att fortsätta reparationen av bänkar och karuselldelar åt sin arbetsgivare, Malmö stads Folkets Park. Sedan fyra år är han i LARO och när han säger ”fallit” syftar han inte på återfall i miserabelt missbruk som slagit vardagsrutinerna ur spel utan på att han ”åkt dit” i urinprov, vilket gör honom till en intressant illustration till en av samtidens mest infekterade diskussioner inom den arbetsförmedlande branschen: drogtesterna.
Tre stenkast från Folkets Parks verkstadshörna går Mikael Andersson, chef på Malmö Krami – ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen, Kriminalvården och Sveriges Kommuner och Landsting – omkring i korridorerna efter att ha ”vänt upp och ned på verksamheten”.
Han skrattar till.
– Nä men vi bytte. Det gjorde vi. Och jag var drivande för att helt ta bort drogtesterna.
På väggarna hänger tidningsklipp med valda exempel ur Kramis framgångshistoria; de femtio procent av alla inskrivna som med verksamhetens hjälp lyckats komma in på arbetsmarknaden och med jobbets fasta rytm tagit sig ur missbruk och, i de fall de gått på soc, blivit helt självförsörjande. Modellen, hyllad i den stora Missbruksutredningen 2011 och i många andra sammanhang för sina goda resultat, går ut på att Krami hittar arbetsgivare som med initiala men över tid avvecklade lönebidrag provanställer en person med beroendeproblem eller kriminell bakgrund och att processen, med de olika stöd som ges, slutar med en fast och bidragsfri anställning.
– Det var ju lagvidrigt det vi gjorde.
Så hör han den indirekta anklagelsen – han är bara chef för en av landets nu 22 Krami-verksamheter, den enda som helt slutat med drogtester – och gör en kort paus innan han lite återhämtande lägger till:
– Tycker jag alltså. Det var inte rättssäkert helt enkelt. Jag har inget emot drogtester i sig, men de ska göras på rätt plats.
Tusentals människor med beroendeproblem har det senaste decenniet sökt sig till Kramis ”pedagogiska modell” – verksamheten startade 1981 här i Malmö men expanderade över hela landet först på 00-talet – och fram till för några år sedan var det ren självklarhet att alla deltagare drogtestades vid start men också vid uppföljning. Urinproverna genomfördes av personalen, utan utbildning för ändamålet, och när Andersson ifrågasatte praktikens poäng var motargumenten givna.
– Många menade att ”jamen herregud, om vi tar bort det här kommer vi ju ha fullt med påverkade människor som går omkring i vår verksamhet”.
Testerna sågs som en viktig garanti till arbetsgivarna om att Krami inte skickar ut narkotikapåverkade personer till deras arbetsplatser, och i flera decennier har ämnet varit ett upprivande spörsmål på varje nationell konferens. Personalen i Malmö består såväl av övertygade ”tolvstegare” som personer med andra rehabiliteringsteoretiska utgångspunkter men idag är alla, som Mikael Andersson uttrycker det, ”på tåget”.
– Ingen här vill ha drogtesterna tillbaka. Krami för kvinnor, som tidigare var en egen verksamhet, har också tagit bort dem. Och jag vet att ytterligare någon Krami-verksamhet i landet slutat med dem eller är på väg att göra det.
Han menar att testerna blev typexempel på en praktik som förde många problem med sig – olustiga för personalen att genomföra, integritetskränkande för deltagarna, rättsosäkert, avstängning av personer på ibland oklara grunder, resurskrävande dispyter kring dessa avstängningar, etc – utan att egentligen lösa eller förbättra något. De var, säger han, onödiga.
– När någon tagit återfall blev det tydligt utan drogtester. De försover sig. Sjukskriver sig. Börjar bete sig konstigt. Och när det syns i handlingar konfronterar vi dem direkt och då lägger i stort sett alla korten på bordet. Säger som det är. Det behövs inga tester för det. Och så kan vi jobba utifrån det. Förtroendefullt. Framåt. Att stå där och vela med alla de där stickorna kändes väldigt oproffsigt. Men andra Krami-verksamheter skulle inte hålla med mig.
– Men jag ska vara helt ärlig. Det finns säkert personer vi arbetar med som inte är hundra procent drogfria. Sådana som kanske tar droger på helgerna, men som klarar av att sköta sitt arbete ändå. Och då får det vara så.
Det där sista – ”då får det vara så” – är kärnan i den idékonflikt som speglar de kontinentala skadelindringsperspektivens avancemang även i Sveriges mer nolltoleranspräglade verksamhetskontexter; missbruksfrihet eller drogfrihet. När någon ”pissat positivt” måste personen stängas av och det vanliga var att provresultatet visade cannabis, en drog som kroppsvätskor kan ha spår av i flera månader efter konsumtionstillfället. Och ofta var själva testutslaget det enda problem som förelåg; personen var aldrig sjukskriven, kom alltid i tid, var mycket uppskattad av arbetsgivare och arbetskamrater och uppvisade påfallande skicklighet i yrket – men hade vid något tillfälle de senaste månaderna rökt cannabis.
Eller inte.
– För många testresultat är tveksamma, utslaget är inte klart. Och då fick vi ju alltid gå på att det var positivt för att vara på den säkra sidan. I det läget finns såklart en möjlighet för personen att bestrida, och då kan man skicka det vidare till Rättsmedicinalverket för att få en hundraprocentig bedömning. Men det tar två veckor att få ett sådant svar. Och om det kommer tillbaka negativt har vi ändå tvingats skriva ut personen som då måste vänta tre månader till nästa tillfälle. Och vad händer under den tiden?
Svaret var att det för en del – särskilt de som var på vippen att nå målet, en fast anställning – blev en fullskalig social och ekonomisk katastrof med ibland återupptaget missbruk som följd.
– När vi la ner drogtesterna kunde vi fokusera på det centrala: våra deltagares handlingar. När de är på jobbet. Och beter de sig konstigt konfronterar vi dem. Men inte innan dess.
Även när det gäller säkerhetsaspekten, hävdar han, har det bara blivit bättre. Att drogtester skulle vara en garanti för att ingen är påverkad på jobbet är enligt Andersson en missuppfattning; dels visar de bara att personen i fråga inte har droger i kroppen vid det enskilda testtillfället, dels fångar testerna bara de klassiska substanserna, som cannabis, amfetamin, heroin och kokain.
– Ett par kolleger hade nyligen ett fall där en kille låg utslagen på golvet och helt uppenbart var extremt drogpåverkad, men när de tog drogtest på honom visade det ingenting. Stickorna som används fångar inte många av de nya kemiska hopkok som finns idag.
Han formar armarna i en stor ring.
– Drogtester är ett fisknät med såhär stora hål. Man lyckas ta någon enstaka, men de flesta slinker igenom.
Ett mer sofistikerat problem var, menar han, att de som drogtestande arbetsförmedlare drevs in i ett märkligt behandlingsansvar. Plötsligt ringde deltagare och meddelade att de fått ett jävla drogsug och därför ville att Krami skulle drogtesta dem så att de skulle avhålla sig och inte trilla dit.
– Men då lägger de liksom ansvaret på oss, att det är vi som ska se till att de håller sig drogfria. Och ska vi ha det ansvaret? Jag tycker absolut inte det. För mig handlar det här om att vara professionell. Vi är inte terapeuter, inte behandlare, inte psykologer – vi är yrkesvägledare. När någon ringer och säger att nu har jag ett sånt sjukt drogsug – hjälp mig! – då krävs vissa verktyg och speciell ko mpetens att hantera sådana samtal och det är en terapeut som har det, inte vi.
Redan här i Malmö, på en folkhögskola omringad av Fosie industriområde, står emellertid en av Kramis egna deltagare och ”håller inte riktigt med.” Stina Hansson har blått kort hår och en Hug life – CLEAN no matter what-tröja, skrevs den 12 oktober ut från en tolvstegsbehandling och har liksom Henrik Lindström en lång missbrukshistoria som i betydande utsträckning kombinerats med arbete.
– Men nu är jag clean, clean, clean. Går på möten.
Hon går en studiemotiverande kurs inom Kramis ram – verksamhetens primära fokus är arbetsförmedling men man arbetar också ”rutinskapande” med jobbförberedande utbildning – och hon har en alldeles speciell relation till ”detta med urintester”. I Kramis regi har hon alltså aldrig avkrävts prov eftersom de slutat med sådant, men när hon i många år jobbade på Nordsjö färg i Arlöv testades hon under en tid regelbundet efter att hon varit på en behandling arbetsgivaren betalat.
– Men då ville jag ju inte sluta knarka så jag fibblade med proverna. Tog min systers urin, hällde det i ett TREO-rör, klädde röret med gladpack och satte en stärkande tejpbit för öppningen. Det var alltid måndagar vid ungefär samma tid som gällde så jag körde upp röret i underlivet en halvtimme innan så det fick kroppstemperatur. Sen när företagshälsans sköterska krävde kissning stack jag bara hål på gladpacken med nageln och syrrans urin rann ut. Det finns tusentals knep.
Hon har ett slags socialiserande perspektiv på det hela och menar att även om det är lätt att fuska har den som är motiverad, som hon nu är, just ett terapeutiskt behov av att få sin drogfrihet bekräftad av andra än sig själv. Det behöver såklart inte vara Kramis personal som testar men om ingen är intresserad av tillståndet i hennes kroppsvätskor riskerar kampen mot drogerna att bli alltför solitär.
– Jag vill visa att jag är clean liksom. Kunna visa upp min drogfrihet. Bevisa den.
Mikael Andersson sätter hakan i handklykan och säger att han är bekant med resonemanget. Stina är inte ensam bland de inskrivna om att uppskatta provtagning och rättssäkert genomförda drogtester fria från godtycklighet och amatörism kan bevisligen vara till hjälp för många – men i grund och botten, menar han, handlar allt om en milsvid skillnad mellan de två små orden är och gör. Det viktiga är inte vad eller vem Stina Hansson är, utan vad hon gör.
– Vår människosyn grundar sig i humanism och existentialism. Människan är en handlande individ som rör sig framåt. Fokus är alltid på framtid, inte historia. Så när någon kommer till oss och säger att jag vill ha ett arbete är de som vem som helst för oss. De är inte missbrukare, kriminella, asociala eller något annat. De är bara individer som behöver hjälp ut i jobb. Vi ska inte gå omkring och spekulera om vilka deltagarna är. Vi går på handlingarna. Så länge någon sköter sig jobbar vi framåt.
I ett större perspektiv, säger han, var testernas problem just detta; att de flyttade fokus bakåt.
– Folk skulle infinna sig här men så skulle allt börja med att ”Hej och välkomna, nu ska vi börja jobba framåt – men först ska ni lämna ett drogtest, vi är inte helt säkra på att ni är drogfria…” Det gick liksom inte ihop med vare sig vår människosyn eller den pedagogiska hållningen vi ska ha. Tar vi utgångspunkt i en persons historia, till exempel ett missbrukarliv, kommer vi också ha ett annat förhållningssätt när vi jobbar framåt. Vi kommer vilja skydda dem från olika miljöer, utgå från att de inte kan ta ansvar fullt ut. Vi kommer helt enkelt jobba utifrån ett antal fördomar. Det är mycket problematiskt att arbeta så. Vi ville bort från det.
Men, skulle många hävda, finns det ändå inte ett antal beteendedrag som är mer eller mindre karaktäristiska för personer som haft ett långvarigt narkotikaberoende?
– Nej, inte vad jag kan se. Och då har jag väldigt mycket erfarenhet av människor med narkotikaproblem. Jag menar, vad exakt är det som kännetecknar en ”missbrukare”? Kan någon svara på det?
Intressantast med berättelsen om Malmö Kramis testnedläggning är Anderssons nytolkning av ett väldigt känt begrepp i Sveriges narkotikapolitiska historia: konsekvenspedagogik. Han nämner det gång på gång som ett stöd för sin omorientering men faktum är att konsekvenspedagogiken är mycket mer förknippad med den kontrollerande nolltolerans som länge dominerat svensk linje och inom vilken absolut drogfrihet – inte relativ missbruksfrihet – ansetts helt nödvändig för framgång. Liksom självidentifikationen att just vara missbrukare: ”Hej, jag heter Kalle Karlsson och jag är narkoman…”. För Hasselarörelsen, tolvstegsinstitutionerna och andra betydelsefulla aktörer för den svenska politikens framväxt har just fostran till normalitet via bestraffningens omedelbara upplysning om drogandets konsekvenser varit hörnpelare, men enligt Mikael Andersson låg drogtesterna i vägen för möjligheten att praktisera konsekvenspedagogiken ”fullt ut”.
– För mig handlar den om ett socialt lärande. Att deltagarna ska förstå och förhålla sig till de sociala koder alla måste förhålla sig till och framför allt ta konsekvenserna av sina handlingar. Om någon sjukskriver sig för femte gången på kort tid är vår uppgift inte att ta ett drogtest som kanske avslöjar substansintag, utan att klart och tydligt upplysa om konsekvenserna och att valet inte är vårt eller någon annans utan deras: sjukskriver du dig igen kommer vi inte att kunna landa en anställning hos den här arbetsgivaren. För det är inte trovärdigt att du är sjuk varje måndag. Du kan få anställningen, men då måste du komma i tid och göra ditt jobb. För mig handlar konsekvenspedagogiken om detta – är vi en kontrollverksamhet eller är vi en pedagogisk verksamhet? Vi kan inte vara båda.
Mellan Henrik Lindströms framtänder rinner en sträng snus när han stegar in i verkstaden. Två gånger, senast för två år sedan, har han med Kramis hjälp varit på väg att få fast arbete – men båda gångerna har det kraschat. Enligt egen utsago för att ända sedan han var 18 och pappa dog i hjärtinfarkt och mamma två år senare tog livet av sig varit tvungen att på egen hand reglera adhd:n – diagnosen kom först vid 37 – med amfetamin och annat.
– Det blir lite hoppigt. Att medicinera själv. Man tar för mycket ibland.
Nu har han alltså jobb igen via annan förmedlare, stabila doser medicin mot både opiatberoendet och adhd:n – är således ”laglig” – och har förnyad hunger på både jobb och liv. Tre saker, menar han, finns utifrån hans erfarenheter att säga om detta men drogfrihet, arbete och tester. Idag lämnar han urinprov två gånger i veckan på LARO-mottagningen vilket han tycker är helt rimligt, men om hans arbetsgivare eller kontaktperson på arbetsförmedlingen skulle kräva test skulle han uppleva det som ”kränkande”.
– Jag kan inte se att de har med det att göra. Om någon rökt hasch kan den personen vara positiv en månad, men det betyder ju inte att han eller hon är hög hela den månaden
eller inte kan utföra sitt arbete. Det är att gå in för långt i folks privatliv.
Säkerhetsargumentet att det är viktigt att se till att personer med narkotika i kroppen inte hanterar maskiner eller fordon är, menar han, givetvis giltigt men avspeglar också en rad villfarelser angående drogfrihet.
Han gör citat-tecken i luften.
– I mitt fall är jag ju mycket farligare ”nykter”. Har man adhd gör amfetaminet min medicin innehåller att jag blir skärpt och fungerande. Har jag inte det i kroppen blir jag ofokuserad, fladdrig, rörig. Oskärpt helt enkelt.
Ändå kommer regelbundna urinprover att spela en sorts progressiv roll i hans liv det närmaste året. Sedan medicineringens alla bitar kom på plats – tidigare var det inte tillåtet att kombinera buprenorfin med den adhd-medicin han nu har – funkar jobb, sömn och fritid på ett sätt som aldrig någonsin tidigare varit fallet i hans liv.
– Det är så sjukt stor skillnad. Sjukt stor. Jag har till exempel aldrig haft ro att läsa böcker, men det har jag idag. Nu läser jag Arto Paasilinnas Världens bästa by. Den är fantastisk.
Men tillvarons mest hägrande mål just nu är körkortet. Ögonen lyser när han pratar om det.
– Jag vill bli helt ren så jag kan ta mitt körkort. Inte trilla dit sådär ibland som jag gjort tidigare. Och för att få ta det måste man lämna rena prover i ett år.
Han tycks, liksom Stina Hansson, närmast se fram emot att få lämna in dem.
Magnus Linton är journalist och författare.
Se alla artiklar av Magnus LintonPrenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.