Autofiktion inbäddad i alkoholånga

Det är inget djur som åsyftas i Sven Olof Karlssons ’Bygdedjuret’, det är en atmosfär: landsbygdens nackdelar i koncentrat, med en förödande social kontroll. Språket är så underfundigt att det ändå blir en glädje att läsa om denna tunga verklighet. I centrum finns småbruket, en utdöende existensform redan när författaren föddes 1971.

Boken är en modern proletärroman från slutet av den period när den gamla svenska alkoholkulturen fortfarande präglade samhället. Brännvin dygnet runt är en av många ”fina svenska traditioner” som alla är glada att slippa. I den här familjen är det dock snarare gamla elaka farmor, i samma hus, och hennes nykterhetsaktivism som är problemet.

Så snart huvudpersonen som ung börjar vistas utanför familjen hamnar läsaren i samma alkoholångor som mötte oss unga som gick på fest eller inträdde i arbetslivet på 1960- och 1970-talet. Berättelsen om när Sven Olov vill utbilda sig till svetsare är ett anslående exempel. I Norberg som är närmast finns bara två lärare. Den ena är bra, den andra är alkoholist.

Den som är bra ska bli hans klassföreståndare. Men det är alkoholisten som styr, genom allas rädsla för berusade vredesutbrott. Hans elever får företräde till alla redskap. Den bästa lärarens elever fick aldrig lära sig svetsa ordentligt. En specialistkompetens blev ouppnåelig.

Det blir en bild av dolda alkoholeffekter på samhällsnivå, med kostnader som inte kan beräknas. Eleverna fick söka sig fram bäst de kunde. Sven Olof hamnade i osannolikt idylliska Ängelsberg, med tunga lyft vid en vidrig maskin. Armarna måste hållas rakt ut från kroppen, hela dagarna. Det första året gav bestående smärtor. Han skrev på kvällarna och hittade en skrivarkurs på folkhögskola.

Han flyttar till Stockholm. ”Istället för ensam på jobbet blir han nu ensam utan jobb mitt i den värsta kris som drabbat Sverige sedan Kreugerkraschen.” Avvikande i storstaden: bonde, metallarbetare, undersköterska, arbetsskadad, utan papper på att skadorna uppstod i arbetet. ”Söker inga jobb. Det finns inga.”

Hur blir man journalist? ”Kort utbildning. Inga kontakter. Noll renommé. Varken namn eller uppsyn. Då återstår bara drivet.” Hans nya arbetsliv går från vikariat till vikariat.

Alkoholen har huvudrollen när lokaltidningen Sala-Örnen ger honom uppdraget att bevaka en speedwaymatch mellan Salas lag Vädurarna och Gävle. Han åker i de trogna supportrarnas buss. Före avresan har han förberett sig genom en intervju med lagledaren Klacken:

”Med pisspauser tar resan från Sala till Gävle motorstadion över två timmar och fyra flak öl. Diverse medhavda spritflaskor också.” Han ber sportreportern som redan är på plats om skjuts hem, men får nej. Att han då inte kommer att hinna skriva i tid ändrar inget. En knäpp på näsan för att han är ny? För att han inte hör till sporten? ”Den jäveln ska få se”, tänker vikarien. ”Jag ska skriva ett unikt, ja genialt reportage.”

Tävlingen går dåligt för Sala. I bussen hem råder ”en sur efterfeststämning, en skarp, oberäknelig energi. Någon trollar fram nya flak med öl. Sedlar sträcks fram, burkar delas ut.” Många somnar, tomburkar och buteljer rullar över golvet. När han kommer till redaktionen är det trekvart kvar innan texten ska gå i tryck. Han blir utskälld. ”Lugnt, det här fixar jag”, ropar han. ”De ville ju ha lokalfärg och känsla…”
Han lämnar med tio minuters marginal.

Ingen redigerare hinner läsa. Hemma igen är upplevelsen ”som ett rus. Ett av de största hittills. Ett fantastiskt tillstånd.” Dagen därpå väcks han av fordon på gårdsplanen. Lagledaren rasar: ”Hur fan kan du skriva i tidningen att vi säljer starköl på bussen? Det är ju olagligt!” Han svarar: ” – Ni gjorde ju det, säger han bara. – I helvete! Det gjorde vi inte alls! Men nu kan vi bli polisanmälda för olaga försäljning! Fast det inte dracks en droppe ombord. Jävla journalist.”

En rättelse krävs. Och en ursäkt. Supportrarna är ”vana att vinna genom att vråla”. Han tröstar sig med att tidningen kommer att vara på hans sida. Men lagledaren har redan hunnit utkräva ett löfte: hela upplagan ska dras in, från alla försäljningsställen. Den nye reportern ska själv ordna det, med tidningsbudets gnisslande högerstyrda lilla skåpbil, inpyrd av cigarettrök och tidningsdamm.  

Att behöva dra in sin egen förstasidesnyhet är hårt. Han frågar sig varför han gör det och har olika förklaringar, men ”den egentliga orsaken är vanan. Av att vika sig. Förlora. Ta skiten fastän man inte förtjänar det. Det är inte den rakryggade journalisten som går med på detta. Det är det utskällda barnbarnet, den utmobbade tönten, den skadade verkstadsarbetaren […] som ger sig för trycket och säger ja va fan, okej då.

Han får aldrig rätt. Inte ens när han har rätt.

Han kör slutligen hem två inplastade tidningsbuntar med några hundra ex, att ha som minne, utan att förstå varför. Kanske i en föraning om något svårare? Denna bok har många teman. Till exempel syskon med funktionshinder och manlig barnlängtan. Samt en ovanlig sjukdomsberättelse, där symtomen smygs in i handlingen utan att jag lyckas gissa diagnosen. Det gör inte heller vården, men till slut hittas den och medicin ordineras.

Livet vänder, från första tabletten. Spoilervarning, det händer i slutet av boken. Det måste vara det som åsyftas med den ensamma förtröstansfulla raden i början: ”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria.” Det stämmer, väldigt många hinder övervinns i denna ovanliga utvecklingshistoria.