Krönika

Det går att förändra dödligheten

Mellan 2010 och 2016 nekades vissa opioidberoende läkemedelsassisterad behandling (LARO). Bodil Monwell har forskat om »opiatregeln«. Nu efterlyser hon nationella studier av hur den påverkat den opioidrelaterade dödligheten i Sverige.

Antalet personer som är beroende av opioider ökar och därmed även bördan av allvarliga medicinska och sociala problem i beroendets spår. Nya opioider utvecklas och produceras, konsumtionsmönster förändras och olika substanser blandas i allt högre utsträckning. I USA benämns utvecklingen som The opioid crisis. I Sverige dör tre personer per dag (år 2017) av narkotikarelaterade orsaker, då främst efter intag av opioider.

Min avhandling blev klar i våras. Den handlar om – det jag kallat för – opiatregeln i Socialstyrelsens föreskrift. Syftet med opiatregeln var tydligt uttalat att från år 2010 begränsa målgruppen för läkemedelsassisterad behandling vid opioid­beroende. Endast de med ett dokumenterat beroende av heroin, morfin eller opium skulle accepteras för LARO. Resten, de som använt andra opioider som fentanyler, oxikodon, dolcontin etcetera skulle nekas behandlingen. Detta inklusionskriterie i de tvingande föreskrifterna förändrades utan hänvisning till aktuellt kunskapsstöd och trots omfattande protester från remissinstanser. Hur kom det sig att svensk sjukvård år 2010 och framåt skulle neka opioidberoende personer en behandling som har starkt forsknings­stöd och som rekommenderas av WHO?

År har förflutit, opiatregeln avskaffades år 2016. Tankar har mognat allt eftersom avhandlings­arbetet fortskridit:

  • LARO är inte allena saliggörande – men en intervention som kan fungera och rädda liv. Detta i väntan på ny kunskap, nya möjliga behandlingsformer och vägar framåt. Behandlingsformen har stora utmaningar framför sig som till exempel stigmatiseringen av individen, överkontroll, medicinska biverkningar och vidareförmedling (läckage) av läkemedel – svåra dilemman för såväl patienter som vårdens utförare.
  • Jag tror inte att missbruks- och beroendeproblem kan kategoriseras som sociala eller medicinska eller psykologiska problem. Det behövs en mångfald av metodologiska strategier inom det sociala, psykologiska och medicinska området. Ingen metod – eller problemformulering – kan ensam hävda fullständig auktoritet inom området.
  • Begreppet missbrukare innebär ett oförsvarbart misskrediterande och ovärdigt negativt etiketterande. Vi måste städa upp i terminologin exempelvis i Socialtjänstlagen och i tvångslagstiftningen (LVM). Det finns bara människor som har eller haft missbruksproblem.
  • 1980–90-talets kriminalisering av eget bruk innebär ett påtagligt etiskt dilemma. Jag ser på missbruk och beroende som ett självskadebeteende. Personer fortsätter använda droger trots att de absolut inte vill – de vet att de skadar sig själv och andra. Ingen skulle komma på tanken att kriminalisera andra typer av självskadebeteenden, exempelvis om en person skär sig eller gör suicidförsök.

Nyligen publicerade OECD opioidrelaterad mortalitetsstatistik i en rapport. Sverige sticker ut. Men statistiken kan lära oss något om den analyseras utifrån en nationell kontext som bland annat visar att:
– opiatregeln innebar att personer med opioidberoende nekades LARO under den tid som OECDs statistik avspeglar. Hur opiatregeln påverkat opioidrelaterad mortalitet har inte studerats nationellt.
– tillgång till överdosprevention har i Sverige varit påtagligt begränsad över tid i jämförelse med andra länder.

Det är min övertygelse att politiker och styrande kan engageras och agera i högre grad. Ett parlamentariskt gränsöverskridande ansvar är välkommet.
Det går att förändra den dödlighet i Sverige som är knuten till opioider!

Krönikan publicerades i Alkohol & Narkotika 4/2019

Profilbild

Bodil Monwell

Bodil Monwell är socionom-, behandlare och forskare inom psykiatri/beroendevård/laro.
Verksam vid länssjukhuset Ryhov i Jönköping.