Alkohol

Combustio spontanea: Myten om den självantändande alkoholisten

Satir om självantändning
Källa: Mary Evans Picture Library
Ännu på 1900-talet levde myten om att personer som dricker för mycket kan självantända. I Alkohol & Narko­tikas föregångare Tirfing skriver Johan Sharffenberg om myten Combustio spontanea och om fallet som även inter­nationellt ansågs vara beviset för självantändning – en död hallänning.

»Det är inte främmande för förnuftet eller erfarenheten att det kan tändas en flamma i magen på grund av överdrivet brännvinsdrickande« skrev den danska läkaren Thomas Bartholin (1616–1680) i sin samling Sjeldne anatomiske hændelser 1663. Han hänvisar till historier han har hört av kollegor, men även till ett misstänkt fall – från Halland, som på den tiden hörde till Danmark.

Om hallänningen Peder Pedersøns död 1635 verkligen berodde på självantändning eller inte ska vi återkomma till.

Omslag till Tirfing 1924

Psykiatern och nykterhetsmannen Johan Sharffenberg bläddrar tillbaka till originalkällorna på 1600-talet och redogör 1924 i Tirfing (föregångare till Alkohol & Narkotika) för hur Combustio spontanea började uppfattas som en legitim dödsorsak och om varför myten levde kvar så pass länge.

Thomas Bartholins redogörelse är den första som Johan Sharffenberg hittar i skandinavisk medicinsk litteratur. 1672 skriver Thomas Bartholins systerson Mads Jacobsen om en »fattig kvinna som självantänts i Paris«. På grund av för mycket brännvin började hon brinna och antände även stolen hon sov i. Kvar blev bara hennes skalp och fingertoppar, skriver Mads Jacobsen. Enligt Johan Scharffenberg är det här den första beskrivningen av vad som skulle komma att bli den typiska bilden av personer som själv­antänts: kvar blir bara en hög med aska och i många fall även fötter eller händer.

Och inga direkta vittnen, förstås.

Under de kommande århundradena dokumenteras ett 40-tal fall, skriver Johan Sharffenberg, och ännu in på 1900-talet diskuteras fenomenet på allvar i vetenskapliga tidskrifter och i rättsmedicinska läroböcker. Pinsamt, skriver Johan Sharffenberg. Under dessa omständigheter är det inte så överraskande att självantändningen även fick en plats i nykterhetsrörelsen, fortsätter han. I den schweiziska skriften Die Branntenweinpest från 1842 beskriver författarna hur blodet hos alkoholister brinner med blåa spritflammor och att det därför finns exempel i alla länder av personer som självantänts.

»De flesta fel och överdrifter inom nykterhetsrörelsen har sitt ursprung bland vetenskapsmännen« skriver Johan Scharffenberg.

Det är inte bara obskyra nykterhetsskrifter som rapporterar om självantändning på 1840-talet. Det gör även Magnus Huss i sin avhandling Alcoholismus chronicus eller chronisk alkoholsjukdom från 1849. Det här är avhandlingen som för första gången beskriver alkohol­beroende som en kronisk sjukdom. Den anses vara ett pionjär­verk inom beroendeforskningen.

Magnus Huss beskriver självantändning som en gåtfull process, »men likvisst fullständigt constateradt.«

»Förbränningen inträffar under högsta graden av rus, således under mer eller mindre fullständigt medvetslöst tillstånd. I mertalet fall synes påtändningen först egt rum i respirationsorganerna; förbränningen således gått inifrån utåt.«

Johan Scharffenberg lägger märke till att den tyska upplagan av Magnus Huss avhandling från 1852 har fått ett tillägg där författaren betonar att han själv inte har några erfarenheter av självantändning och därför inte bestämt kan säga om fenomenet existerar eller inte.

Så med viss tvekan behandlades självantändningen av alkoholforskare på 1850-talet.

Men när 1900-talet tar vid börjar myten dö ut, skriver Johan Scharffenberg. Han får ändå själv ta emot arga insändare när han 1905 uttalar sig i en norsk nykterhetstidskrift och ännu 1913 läser han en artikel i Schweiz som beskriver ett fall i Paris.

Idag uppskattar Encyclopaedia Britannica att det har förekommit ett par hundra dokumenterade fall av Combustio spontanea sedan 1600-talet. Det som gjorde att myten kunde få fäste var att många accepterade självantändning på moraliska grunder. De som drabbades var ofta personer som drack, inte sällan kvinnor, och självantändningen sågs som ett straff för en syndig livsstil, skriver Encyclopaedia Britannica.

Självantändning har också varit ett effektivt sätt för förfa­t­tare att göra sig av med karaktärer. Herman Melville, Nikolaj Gogol och Charles Dickens har alla använt sig
av myten.

Så hur var det med hallänningen som självantände? Det hela handlar egentligen om ett missförstånd. När Peder Pedersøn dör 1635 antar en överdomare i Halland att han druckit ihjäl sig, men överraskas av att han inte har brännskador i hals och mun. Kan han ändå ha dött av brännvinet? Frågan tyder på att det då fanns en utbredd tro att självantändning var en vanlig dödsorsak. Så domaren i Halland skickar en förfrågan till Köpenhamns universitet med en beskrivning av fallet och får svaret att brännvin kan ligga bakom dödsfallet, även om brännskador saknas.

I sitt svar ger universitetet intrycket att även om så inte var fallet denna gång så förekommer faktiskt självantändning.

Så även om fler fall spädde på myten under åren fick Peder Pedersøn från Halland bli det första exemplet på Combustio spontanea som dokumenterats i skandinavisk
medicinsk litteratur – allt på grund av ett missförstånd.

Källa: Combustio spontanea – drankernes selvforbrenning Scharffenberg, J. • Tirfing 134–140 (1924)

Artikeln publicerades i Alkohol & Narkotika 4/2020.

Julius von Wright

Julius von Wright

Chefredaktör för Alkohol & Narkotika