”Vi behöver anpassa våra metoder”

På senare år har en del studier visat att intelligens är kopplat till hur man klarar olika sjukdomar, som diabetes och hjärt-kärlsjukdom.

– Det är inte så svårt att förstå. Om man har en komplex behandlingsregim för till exempel diabetes, behöver man kunna förstå långsiktiga risker av sjukdomen, för att orka motivera sig att sköta den. Man behöver också ha en förmåga att skapa en struktur i vardagen och att hålla sig till planen, säger Andrea Johansson Capusan, som är överläkare i psykiatri och beroendemedicin samt docent vid Linköpings universitet.

Hon har arbetat länge inom beroendevården och sett att det där finns en överrepresentation av personer som inte klarat skolan.

– Men vi erbjuder dem gruppbehandlingar som ställer krav på kognitiv förmåga och uppmärksamhet, så att de riskerar att inte klara av behandlingen – alltså misslyckas igen. Dessutom påverkar ju droger den kognitiva förmågan.

För att ta reda på om det finns ett samband mellan intelligenskvot (IQ) och risk för alkoholbrukssyndrom, har Andrea Johansson Capusan med kollegor gjort en registerstudie med drygt 570 000 deltagare. I studien ingick alla män som mönstrat åren 1951 till 1988 och som då fått göra ett begåvningstest vid 18 års ålder.

Forskarna exkluderade dem som redan vid mönstring hade skadligt bruk eller var beroende av alkohol. De följde sedan resten av männen fram till 2019 i olika nationella register för att ta reda på om de fått alkoholrelaterade diagnoser, ordinerats läkemedel mot alkoholberoende, vårdats på sjukhus eller inom LVM eller avlidit till följd av alkoholrelaterade sjukdomar.

– Vi kontrollerade för sådant som vi vet ökar risken, som ADHD, depression, ångest, föräldrars beroendeproblem och även personernas födelseår, för att ta hänsyn till att tillgången till beroendevård och medvetenheten inom vården kan ha ökat under åren, så att fler får dessa diagnoser nu.

De män som hade låg teoretisk begåvning, IQ 70–84, hade en 40 procent högre risk att utveckla alkoholberoende jämfört med genomsnittet som har IQ 100.

– Som jämförelse kan jag säga att risken vid ADHD är tre till fyra gånger högre, alltså 300 – 400 procent högre risk jämfört med dem utan ADHD. Men 40 procent högre risk är ändå en betydande riskökning.

I en delstudie undersöktes risken med hjälp av genetiska markörer för IQ och för alkoholberoende. Här användes stora befolkningsbaserade databaser från bland annat USA och Australien, men även en finsk databas. Analysen bekräftade resultaten från svenska register.

För att förebygga alkoholberoende hos personer med låg teoretisk begåvning behöver samhället, enligt forskarna, anpassa skolgången så att även elever med lägre teoretisk begåvning kan tillgodogöra sig undervisningen.

– Skolan behöver ta vara på personens styrkor och eventuellt fokusera mer på praktiska färdigheter för en del elever, i stället för att enbart prioritera teoretiska kunskaper.

Vården i dag är inte heller särskilt anpassad för personer med svag teoretisk begåvning.

– Vi behöver anpassa våra metoder till alla kognitiva nivåer så att ingen lämnas utanför. I vissa fall vore det bra att erbjuda praktiska färdigheter och beteendeaktivering i stället för enbart samtal. Patienterna behöver ett sammanhang som känns meningsfullt och som inte har med alkoholbruk att göra. Och vi behöver arbeta med socialt stöd och patientens nätverk. Många patienter efterfrågar det.

Forskarna upplevde en risk att stigmatisera när de valde att skriva om patienter med låg teoretisk begåvning, att förstärka den negativa bilden av ”vi och dem”. De ställde sig därför frågan om det finns ett värde för läkare att veta sambandet mellan lägre IQ och alkoholberoende.

– Vi tycker det, men vi behöver beskriva problemet på ett varsamt sätt. När jag pratar med kliniskt verksamma läkare känner de igen det här. De har patienter med nedsatt kognitiv förmåga, ”inte så mycket läshuvud”. Intellektuell begåvning är till 70 procent baserat på ärftlighet, alltså inget man som enskild person kan styra över. Du kan ju inte välja dina gener, säger Andrea Johansson Capusan, och fortsätter:

– Men om vi som läkare inte vågar prata om individuella förmågor och förutsättningar kommer vi inte att lyckas hjälpa våra patienter. Vi behöver ta hänsyn till det. Det kan vara svårt att hitta en lämplig sysselsättning, men när vi utgår från patientens styrkor får vi bättre utfall av behandlingen.