Ifrågasätter nyttan av kriminalisering

—Längre fram tror jag att vi kommer att se tillbaka på förbudstiden och undra hur vi kunde vara så oemottagliga för kunskap och forskning, säger Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Eso-rapporten om kriminalisering av narkotikakonsumtion har han författat tillsammans med Henrik Tham, som forskat om kriminal- och narkotikapolitik i över femtio år, och doktoranden Albin Stenström som riktat in sig på polisens insatser mot narkotikabrottslighet, även de verksamma vid Stockholms universitet. Effekterna av kriminaliseringen har inte utretts tidigare och medieintresset har varit stort, inte minst för att rapporten mynnat ut i en uppmaning till politiken att utreda hur användning och innehav av små mängder narkotika kan avkriminaliseras.

—Det vi har kunnat titta på är vilka målen med kriminaliseringen var och hur utvecklingen sett ut på alla områden där det finns uppgifter. Det är inte perfekt, men man får lägga pussel med de bitar som finns.

Felipe Estrada ger ett lugnt intryck på andra sidan luren. Pusselbitarna han nämner innefattar allt från stora befolkningsundersökningar till beslag och jämförelser med länder som liknar oss. Estrada menar att målet med en kriminalisering var visionen om ett samhälle helt fritt från narkotika. När 1970-tal övergick i 80-tal förändrades långsamt synen på brukaren från någon det var synd om och som samhället skulle värna, till den som upprätthöll en marknad.

—Genom att göra det ”svårt att knarka” genom straff, så skulle konsumtionen i samhället minska, liksom skadeverkningarna. Och fanns inga brukare längre så skulle marknaden helt försvinna. Det var målbilden, säger Felipe Estrada.

Drygt tre decennier senare finns inga indikatorer som tyder på en minskad tillgång på narkotika i samhället.

—Historiskt kunde vi se att bruket i samhället gick ner strax innan man kriminaliserade, för att sedan öka. När lagen skärptes 1993 ökar konsumtionen ytterligare. I dag ser vi en utvidgning av marknaden med nya marknadsplatser, både öppna drogscener och näthandel. Vi ser att polis och tull gör större beslag och inga indikatorer tyder på en minskad tillgång.

Utöver en växande marknad har även vårdbehov och narkotikadödlighet ökat.

—När vi lägger det här pusslet är det svårt att komma fram till annat än att målet har misslyckats, säger Felipe Estrada.

Ett annat huvudspår i rapporten är de kostnader som kom med kriminaliseringen. Felipe Estrada beskriver både fördelning av ekonomiska resurser och kostnader i form av människors levnadsvillkor. Det kan handla om att den som är ung och testat narkotika får en prick i belastningsregistret, vilket kan försvåra en etablering på bostads- och arbetsmarknad under lång tid framöver.

—Alla som någon gång testat ett narkotiskt preparat kommer inte att utveckla ett problematiskt bruk och behöver inte vårdas för det, menar Estrada.

Han menar även att lagstiftningen bidragit till att Sverige ligger efter grannländerna med skadereducerande insatser som sprututbyten, substitutionsbehandlingar och brukarrum.

—Vi har den sämsta utvecklingen när det gäller narkotikarelaterad dödlighet. Kriminaliseringen bidrar till stigma och bromsar insatser som vi skulle kunna ha haft och ha i framtiden.

I dag är 9 av 10 anmälda narkotikabrott ringa, alltså innehav av en mindre mängd. Och det är framförallt här som forskarna menar att polisens resurser istället skulle kunna omfördelas för att rikta in sig på de som säljer. Samtidigt som man tror att medel skulle frigöras för att förbättra prevention, vård och skademinimerande insatser. Med Tyskland som färskt exempel understryker Felipe Estrada att det inte är en legalisering som man vill se.

—Forskning visar att en avkriminalisering inte kommer att påverka konsumtionen, med en legalisering får man räkna med ökad konsumtion. Det vi vill se är en avkriminalisering anpassad för den svenska modellen, för att använda resurser där de gör som störst nytta.

Felipe Estrada nämner plötsligt att han tror att mottagandet av rapporten skulle ha sett helt annorlunda ut för tjugo år sedan.

Med utvecklingen i Sverige och i vår omvärld beskriver många att ett skifte pågår i hur vi ser på narkotikapolitiken, håller du med om det?

—Absolut! Jag kanske är optimistisk och naiv, men när det gäller narkotikapolitiken är det min förhoppning att vi är på väg mot ett läge där vi pratar mer utifrån forskning och mindre utifrån ideologi. I dag är det möjligt att ifrågasätta om vi har den bästa och mest effektiva narkotikapolitiken. Sen har vi, i mitt tycke, en populistisk kriminalpolitik där det som gäller är hårdare tag. Men min tro är att den som vågar gå först kommer att belönas för det. Alltså den som driver linjen att vi inte straffar personer i beroende och att vi ska använda resurserna där de behövs som bäst. När väl skiftet kommer, så kommer det att gå fort.