Sociala relationer väger tyngst

–Det har länge varit en diskussion om att det är så stor skillnad mellan Malmö och Köpenhamn, eller Sverige och Danmark för den delen, när det gäller narkotikapolitik och insatser. Så då ville vi se vad får det här för direkta konsekvenser för de som använder narkotika i de här två städerna, säger Torkel Richert, som är docent i socialt arbete vid Malmö universitet.

Via kyrkor, frivilligorganisationer, sprututbyten och andra typer av skadereducerande insatser har forskarteamet kommit i kontakt med 231 intervjupersoner i Malmö och 240 i Köpenhamn, där alla svarat på en omfattande enkät med över 100 frågor. Torkel Richert har lett den svenska delen av studien och Esben Houborg, professor vid Centrum för alkohol- och drogforskning vid Aarhus universitet, har ansvarat för studien på den danska sidan. Frågorna har handlat om saker som vardagsliv, risker, vilka insatser man har tillgång till och hur kontakt med polis ser ut.

–Vår idé var att nå marginaliserade droganvändare som har en svår ganska omfattande tung situation. Det fanns en tanke om att den gruppen påverkas mest av den narkotikapolitik som förs och de polisinsatser som görs i en stad. Att ta reda på hur deras utsatthet påverkas har varit syftet med studien. Men det gör så klart att vi inte kan uttala oss lika mycket om andra grupper, säger Torkel Richert.

En av de stora skillnaderna mellan städerna är att Köpenhamn tillhandahåller brukarrum med sjukvårdsutbildad personal där det är lagligt att bruka narkotika. I närheten av de verksamheterna lagförs inte heller innehav för eget bruk och enligt Torkel Richert har svensk polis större fokus på att lagföra även ”de på gatan”. Av studien framgår att brukare i Malmö oftare använder narkotika på mer otrygga platser. Platser som uppgetts är parker, toaletter, källare och andra utrymmen som innebär risk för smitta, infektion och överdos.

–En tydlig skillnad var att droganvändarna i Malmö var betydligt mer beroende av vänner i den illegala drogekonomin. Det var kontakter de var beroende av för att få tillgång till droger, boende, mat och att kunna komma undan polis.

Då intervjupersonerna på svenska sidan uppgett en större rädsla för polis och sämre tillgång till olika insatser har forskarteamet tolkat det som att man löser problem man har genom personliga kontakter som är en del av drogscenen.

–Det kanske är positivt på kort sikt att man får den hjälpen, men på lång sikt leder det till en instängningseffekt där man fastnar i och blir beroende av drogekonomin. Vilket kan göra att det blir svårare att ta sig ur, man förändrar sin identitet och sitt sätt att vara och agera i den kontexten. Att uteslutande umgås med andra som använder droger kan göra det svårare att lämna den scenen, säger Torkel.

Trots de uppenbara skillnaderna såg de gemensamma erfarenheterna väldigt lika ut på båda sidor av sundet.

–Det är ändå två nordiska välfärdsstater som ser ganska lika ut när det gäller vilket stöd man ger till medborgare och, i båda fallen, är det här en grupp personer som har använt narkotika under väldigt lång tid och det innebär liknande livssituation, risker, utsatthet och bekymmer i vardagen att leva med den typen av droganvändning. Så vi såg stora likheter, vilket vi inte riktigt visste om vi skulle se, berättar Torkel.

När deltagarna fick rangordna vad de bekymrade sig över i sin vardag fanns saker som kläder, mat, att få tag på droger, hitta en plats att sova på och rädsla för otrygghet och våld listat. Men den största oron kretsade kring sociala relationer.

–”Ensamhet” och ”att såra människor man bryr sig om” kom överst på listan över vad man oroar sig över i båda städerna. Även om den här gruppen har en tuff vardag med rädsla för abstinens och polis och sådant, så går deras tankar också till andra människor och sociala relationer. Det går emot den stereotypa bilden av brukaren och är något vi borde fokusera mer på i mötet med den här gruppen och i behandling.