»Vi behöver inte en ny folkhälsopolitik – vi behöver göra oss av med den gamla«

Vi skulle klara oss bra utan alkoholmonopolet. Det är den stora behållningen av David Sundéns ESO-rapport Synd och skatt (2019:2). Andra studier har vantolkats och antaganden riggats för maximalt dramatisk effekt i de studier som Systembolaget finansierat och använt i sin propaganda. Sundén visar att själva monopolets roll egentligen är negligerbar för drickande och folkhälsa.

Lite märkligt är att Sundén efter denna förödande salva anmärker på att CAN sammanställer alkoholstatistik, men inte på att Systembolaget finansierar forskning om alkohol. De pengarna borde förstås dras in från det statsägda Systembolaget och ges till en seriös institution som kan satsa på riktig forskning istället för styrda beställningsjobb.

Den andra stora poängen med Synd och skatt är att den visar hur extrema antaganden som ligger bakom det mesta av folkhälsopolitiken. För det mesta stannar studier och sammanställningar vid att beskriva problem och risker mot vilka alla slags restriktioner ses som rättfärdiga.

Sundén försöker åstadkomma något slags balans med sin samhällsekonomiska kalkyl och påpekar att människor brukar konsumera sådant de har nytta och glädje av och att det också i normalfallet borde gälla alkohol, tobak och spel. I hans modell har denna glädjekälla skattats till inköpspris. Ett snålt antagande. Också i de enklare nationalekonomiska modellerna finns ett konsumentöverskott, en njutning eller nytta som överstiger priset vi betalar för alla utom den sist konsumerade enheten. Detta torra mått är tänkt att täcka alla de glada upplevelser vi har i festens och rusets sällskap och det rekreativa nöje vi har av ett glas vin till maten eller en whisky framför tv:n, mat och dryckeskultur och social samvaro. Nog borde det få räknas.

Dessutom finns, menar jag, ett positivt och stort värde i att människor får fatta beslut själva rörande sina egna liv. Vi skyddar trots allt demokratin byggd på en person, en röst och fundamentala individuella friheter som yttrandefrihet, näringsfrihet och äganderätt av precis det skälet. Utan det antagandet, med värdet av friheten satt till noll, hade vi lika gärna kunnat lämna åt en upplyst överhet att sköta våra angelägenheter och tillgodose våra behov – vilket som av en händelse ofta är slutsatsen av folkhälsoideologiska och samhällsekonomiska kalkyler.

Att modellen är vinklad till statsnyttans fördel märks kanske främst på de stackars snusarna. Om skatten höjs så att de slutar snusa så anses det vara bra för folkhälsan. Om skatten höjs och de inte slutar snusa så anses det vara bra för statskassan. Sundén får trassla in sig i effekter på rökare som går över till snus för att hitta något slags motiv för fiskal besinning. Hans utgångspunkt är att medborgarna ska lyda och betala.

Själv skänker jag en tacksamhetens tanke till världens smugglare. Dem förutan hade vi alla suttit i samma nationella restriktions- och skattefälla som snusarna. Vilket rökarna gör i tilltagande grad med internationell harmonisering av förbud och skatter. Sundén drar åtminstone en välkommen gräns vid de senaste rent moraliserande förbuden mot helt ofarlig andrahandsrök utomhus. Han är också en av de första utredare jag sett som i folkhälsofrågor bekymrat sig över företagarnas tilltagande krångel, också ett välkommet perspektiv.

På det hela taget landar han dock på tok för tungt i statsnyttans och restriktionernas läger. Notoriskt verkningslösa informationsåtgärder lyfts fram, som väsentligen handlar om att tala om för folk vad de redan vet. Den enda kända effekten av informationskampanjer är att öka människors sympati för hårdare politiska restriktioner. För den som valt att röka eller dricka är det samtidigt en uppenbar nackdel att i denna aktivitet konfronteras med en massa äckliga bilder.

Sundéns rapport är av dessa skäl bättre som underlag för kritik än någon seriös vägledning i sina konkreta förslag. Vi behöver inte någon ny folkhälsopolitik, men skulle må bra av att göra oss av med mycket av den gamla.