Sverige behöver ett nationellt kompetens­centrum

Vi har idag en mycket hög narkotikarelaterad dödlighet. Kan det vara så att det fortfarande finns en hel del att göra för att förbättra vården – troligen!

Mycket positivt har hänt. Ett betydligt större antal får behandling för sitt opioidberoende idag än de kanske 300 som fick metadonbehandling i slutet av 90-talet. Vi har i Sverige fått nya riktlinjer som gör det möjligt att ta in fler i behandling, terapiarsenalen har utökats, de höga trösklarna in i vården har blivit lägre och på många håll har även de låga trösklarna ut från behandling höjts.

Men hur kan det komma sig att så få personer med ett skadligt intag av alkohol får hjälp av de på marknaden förekommande och effektiva läkemedlen? Det är dags för primärvården att ta detta på allvar. En oönskad utveckling är de avgiftnings- och tillnyktringsenheter som har lagts och läggs ner. Jag förstår att det hela är en fråga om pengar, men på något sätt känns det som om behandlingen för svårt utsatta grupper stryps.

Om man går tillbaka några år så gjorde Gerhard Larsson en mycket bra utredning och en ordentlig genomlysning av beroendevården som helhet i Sverige. I den presenterades ett antal förslag som tyvärr har förkastats till största delen. Börjar det inte bli dags att ta fram den igen och se vilka av förslagen som är realiserbara?

Bland annat lyfte Gerhard Larsson frågan om ett nationellt kunskapscentrum. Han belyste den ojämlika vården inom detta område och problemen som det dubbla huvudmannaskapet för med sig. För ännu längre sedan, med start i februari 2002 fram till januari 2008, fanns Mobilisering mot Narkotika. Det avsattes pengar till forskning, man satsade på en förbättrad vård och framförallt så talades det om problemen som fanns. Många av dessa finns fortfarande kvar. Mobiliseringskansliet lades ner och plötsligt så händer det ingenting. Jo, U-Fold finns i Uppsala och CERA i Göteborg och till viss del även CAN. Men det räcker inte, mer måste göras. Enligt den ursprungliga idén med ett nationellt kunskapscentrum så betonades vikten av en tvärvetenskaplig syn, det kan vara svårt att få till detta inom de ovan nämnda institutionerna.

Jag och ett antal fler personer med god insikt i beroende­vården tycker att man måste starta upp ett nytt kunskaps­centrum, med tillräckliga resurser, för att åter skapa ett nationellt fokus för beroendevården. Det ska finnas utrymme för forskning genom medel från regeringen och landstingen. I Sverige vet vi inte ens hur många patienter som finns inom LARO-behandling, sådan statistik saknas.

Vi kastar avundsjuka blickar mot vårt grannland Norge där SERAF verkar. Via SERAF kan man ta fram all tänkbar statistik, antal patienter, åldersfördelning, övriga sjukdomar. Där har man dessutom börjat ta hänsyn till LARO-­patienternas ålder och hur vården och medicinering skall anpassas därefter.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang så behövs ett nationellt kunskapscentrum där goda krafter kan samlas och diskutera allt som har med narkotikarelaterade problem att göra. Där skall finnas resurser för att bedriva forskning, utbilda personal och därigenom höja statusen för de som arbetar inom beroendevården. Här ska också samlas statistik, både avseende behandling, patientdata och antalet dödsfall. Dessutom ska ett kunskaps­centrum ges mandat att komma med förslag till förändringar, baserade på vetenskaplig grund och beprövad kunskap.

Claes Nordenson är sjuksköterska och konsult.