»En halv miljon beroende behöver en ny lag«

För sju år sedan lämnade jag till den dåvarande regeringen ett förslag till en reformerad missbruksvård. En del av förslagen i den så kallade Missbruksutredningen har förverkligats, men ett bärande förslag kvarstår: att i lag tydliggöra vilket ansvar sjukvård och socialtjänst ska ha. Förhoppningsvis vill nu ­tillträdande regering realisera det.

Hittillsvarande fördelning av ansvar motsvarar inte hur kunskapen och behoven har utvecklats. ­Beroende av alkohol, narkotika, läkemedel eller dopningspreparat är inte primärt en social fråga, som var synsättet när hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och socialtjänstlagen (SoL) skapades för 40 år sedan.

Beroende är en sjukdom enligt internationellt vedertagna diagnossystem. Det kräver i flertalet fall medicinska – psykiatriska och somatiska – behandlingsinsatser. Samsjuklighet är vanligt mellan missbruk och annan psykisk eller somatisk sjukdom (hälften är i den situationen). Forskningen säger att samsjuklighet hanteras mest effektivt om missbruk och andra sjukdomar behandlas samordnat och samtidigt.

Att de styrande lagarna inte är anpassade till behoven leder till bristande resurser och betydande ojämlikhet mellan olika landstings sjukvårdsutbud.

Konsekvenserna är alarm­erande. Bara var femte av de 500 000 personer med beroende var 2011 kända av sjukvård eller socialtjänst. Samtidig insats av läkare och psykosociala insatser haltade betydligt. Samsjuklighet behandlades var för sig med långa väntetider.

Regeringen införde 2012 att överenskommelser om samverkan mellan landsting och kommun ska träffas. Tyvärr har det inte, mer än i några län, lett till stabila, märkbara förändringar för behövande. Socialstyrelsen konstaterade senast i december 2017 att resurserna alltjämt är ojämna mellan landstingen och att hälften av landets kommuner inte ingått överenskommelser efter att kravet ställdes.

Den traditionella missbruks­vården, reglerad i socialtjänstlagen med kommunens socialtjänst som bas, går i otakt med kunskapsutvecklingen. Medicinsk vård av läkare får inte ges av kommunen och individer i behov av hjälp faller ofta mellan stolarna när det krävs både insatser från socialtjänsten och landstingens sjukvård.

Missbruksvården uppfattas inte heller som tillräckligt attraktiv. Nio av tio med problem vill helst söka hjälp hos sjukvården, medan endast en av tjugo helst söker hjälp hos socialtjänsten.

Detta visar behovet av mitt förslag att tydliggöra huvudmännens ansvar genom en ny lag om missbruks- och beroendevård som kompletterar SoL och HSL. Landstinget ska ansvara för tillnyktring, abstinensvård och behandling medan kommunen ska ansvara för stöd. Därigenom normaliseras ansvarsfördelningen till den ordning som gäller för andra sjukdomar.

Samtidigt vill jag understryka att både landstingets och kommunens insatser behövs. I praktiken innebär det att för de 300-400 000 med beroende utan påtagliga sociala problem blir det landstingets primärvård och specialiserade vård som står för behövliga insatser medan kommunen, i ­sam­arbete med landstinget, får mot­­svarande ansvar för de 50-100 000 med beroende och uttalade sociala problem.

För att nå en kunskapsbaserad och likvärdig vård i hela landet är det avgörande att Sverige genom en lagreglering äntligen får tydliga och moderna regler för »vem som gör vad!«

Opinionstexten publicerades i Alkohol & Narkotika #5/2018