Samverkan behöver samsyn

Den första nationella vägledningen för hur svensk missbruks- och beroendevård bör arbeta publicerades 2007 av Socialstyrelsen. Med den skriften ville man ge riktlinjer för såväl socialtjänstens som hälso- och sjukvårdens verksamheter, vilket får sägas vara ett pionjärarbete. Man menade att det är nödvändigt med en bred front eftersom beroendefrågor spänner över medicinska, psykologiska och sociala områden. Vidare menade man att det råder stora skillnader i traditioner, kompetenser och synsätt och därför är det särskilt angeläget att få till en gemensam grund. Det här ställningstagandet som Socialstyrelsen gör i de nationella riktlinjerna från 2007 ligger i linje med den biopsykosociala modellen som etablerades redan 1977 av George Libman Engel (1913-1999).

Engel var en amerikansk forskare som menade att den ”biomedicinska” sjukdomssynen måste ersättas med en modell som placerar lika stor vikt vid hälsotillståndets psykologiska och sociala sidor som vid dess medicinska. Detta då de tre perspektiven tillsammans samverkar och inverkar i sjukdomsuppkomsten, och de måste alla beaktas vid behandling av sjukdomar. Synsättet accepteras numera av de flesta, åtminstone på ett allmänt plan, men tycks ändå ha svårt att tränga igenom i den kliniska verksamheten.

Ien enkätstudie från 2015 tillfrågade min kollega Sven Carlsson och jag om läkares, psykologers och socionomers (samtliga verksamma inom missbruks- och beroendevården) syn på orsakerna till varför ett beroendeproblem uppstår. Det fanns en tendens att uppvärdera ”det egna” kunskapsområdets betydelse, det vill säga läkarna ansåg att biologiska faktorer var den främsta orsaken till ett beroendeproblem, medan socionomer betonade sociala orsaker och psykologer de psykologiska orsakerna. I samma enkät undersökte vi också om det fanns en önskan hos de tre yrkesgrupperna om att samverka i högre utsträckning med varandra.

Läkarna var den grupp som tydligast önskade ökad kontakt med såväl socionomer som psykologer. Socionomer uppgav en önskan om ökad samverkan med läkare, medan psykologer uppvisade lägst önskan om ökad samverkan. Resultaten illustrerar de svårigheter som fortfarande råder inom missbruks- och beroendevården, det vill säga att det biopsykosociala paradigmet från 1977 har inte fått något större fotfäste. Inte heller Socialstyrelsens rekommendation om att synen på och arbetet med beroendefrågor bör utgå från ett biopsykosocialt synsätt har fått någon större genomslagskraft.

Hur kan vi då bidra till att samsyn kring beroendeproblematik förbättras och blir ett naturligt förhållningssätt när beroendefrågor diskuteras? Det finns studier som pekar på att skilda specialiserade utbildningar, t.ex. utbildningar för läkare och psykologer, kan ha en konserverande effekt. Ett förslag är därför att man redan på t.ex. läkar-, psykolog-, socionom-, och sjuksköterskeprogrammet, får undervisning och praktiska övningar i ett biopsykosocialt förhållningssätt, och att dessa moment görs tillsammans för att tidigt träna på samarbete. I en opublicerad enkätstudie fann vi nyligen att studenter som går läkar-, psykolog och socionomprogrammet önskar att få ta del av de andras ämnesområden i utbildningen.

Det finns alltså goda förutsättningar för att vår kommande generation av läkare, psykologer och socionomer kommer ha en betydligt bättre plattform att stå på, en plattform som tar avstamp i ett biopsykosocialt synsätt och där samsyn gör att samverkan också blir mer naturlig. Därmed ger man också personer med beroendeproblem en jämlik vård och svensk missbruks- och beroendevård kan bidra till att göra människors liv bättre.