Pierre Andersson från Narkotikapolitiskt center menar i sitt debattinlägg »Nyansera bilden av Portugal« att bilden av avkriminaliseringen i Portugal bygger på myter, och han uppmanar till att se »helheten«. Hans argument kan dock framstå som lika ensidiga som de myter han kritiserar replikerar nu Russell Turner, fil dr i socialt arbete tillsammans med tre kollegor från Göteborgs universitet.
Vi håller med om att det portugisiska exemplet behöver nyanseras. Även aktörer som är positivt inställda till avkriminalisering har påpekat detta. I samband med avkriminaliseringens 10-årsjubileum genomfördes en gedigen granskning av effekterna. Slutsatsen var, trots ganska positiva resultat, just att komplexiteten ofta förbises av båda sidor i debatten. Nyanserna tappas bort genom ett selektivt och förenklat urval av evidens från de många studier som har gjorts.
Ett exempel på förenklade resonemang är Anderssons slutsats att vård och stödinsatser liknande de i det portugisiska systemet skulle kunna införas i Sverige utan en avkriminalisering. Det är tilltalande men tre viktiga områden nämns inte.
1. Kriminaliseringens negativa effekter – stämpling, stigma, skam, kontakt med rättsväsendet och, värst av allt, registreringar i Polismyndighetens belastningsregister – försvinner inte av bättre stöd- och vårdinsatser. Som ett gott exempel nämns i Anderssons text att ”Den som inte är beroende får en varning första gången, men böter om förseelsen upprepas”. Men detta kan juridiskt sett inte ske under nuvarande svensk lagstiftning. Det nämns inte heller att böter ges i Portugal som civil sanktion, som en parkeringsbot.
2. ”Helheten” i det portugisiska systemet är troligen ett komplext samspel mellan en rad olika faktorer. Slutsatsen dras av Andersson att avkriminaliseringen i sig inte har haft effekt, utan att lyckade resultat i Portugal kan härledas till det stora stöd- och vårdpaket som lades fram från regeringens sida. Det är feltänkt att vårdpaketet kan separeras från den straffrättsliga kontexten. Det portugisiska systemet bygger både på att undanröja hinder för stöd- och vård genom att ta bort straffrättsliga påföljder för eget bruk/innehav (d v s avkriminalisering) och ersätta dessa med en civil process, och också på att erbjuda medicinska och sociala insatser. Det massiva stödpaketet finansierades genom att resurser överfördes från polisens arbete med att lagföra ringa narkotikabrott. Sverige har gått i motsatt riktning och lagt allt mer tid och resurser på ringa narkotikabrott och på att lagföra och straffa personer med beroendeproblematik, vilket enligt Brå har gett polisen mindre resurser till att bekämpa organiserad brottslighet.
3. Texten nämner inte heller andra typer av utfall som är relevanta för att se ”helheten”. En vanlig oro i debatten är att en avkriminalisering skulle leda till en ökning av andelen personer som testar droger. Men andelen unga som testade narkotika i Portugal året efter avkriminaliseringen gick enbart upp några få procentenheter (eller inte alls beroende på vilken mått man använder), men därefter var den stabil och/eller sjönk. Med andra ord har avkriminalisering inte har lett till en ökad andel personer som brukar droger eller med beroendeproblematik. En fördel i det portugisiska systemet är att de unga som testar droger inte behöver hamna i belastningsregistret för sin droganvändning. Under 2018 bedömdes ca 90 procent av fallen i Portugal som ”icke-problematiska”. Därmed behövde de inte heller straffas genom rättsväsendets resurser. Det är viktigt att ha i åtanke att i Sverige lagförs ca 12 500 barn och unga vuxna varje år för ringa narkotikabrott. De flesta får böter men hamnar också i belastningsregistret, vilket kan innebära rejäla svårigheter med att få jobb, körkort och bostad. Vi har tidigare skrivit att det är en livstidsdom som man avbetalar på livet ut.
Det är ytterst viktigt att narkotikapolitik får utvecklas på sakliga grunder, och inte vila på selektiva val av evidensläget och förenklande tolkningar. Vi bör inte ha som underförstådd utgångspunkt att den svenska modellen är den bästa tänkbara, utan i stället intressera oss för utvecklingen i andra länder utan att blunda för komplexiteten och nyanserna.
Russell Turner, Fil.dr i socialt arbete och postdoktor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
Johan Lindwall, Fil.dr i socialt arbete och biträdande lektor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
Anette Skårner, Fil.dr i socialt arbete och professor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
Damon Barret, Jur.dr och lektor i mänskliga rättigheter, Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Detta är en debattartikel
Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.
Kategorier:
Russell Turner är fil.dr i socialt arbete och postdoktor på institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet
Se alla artiklar av Russell Turner
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.