Filosofin bakom all prevention är att det är möjligt att förutse och kontrollera sociala processer. Men gång på gång visar utvärderingar att metoder saknar effekt, så vad är preventionens egentliga syfte? Filip Roumeliotis ser ett möjligt svar på frågan.
Alltsedan början på 1990-talet då preventionsvetenskapen blev en egen disciplin har en uppsjö av vetenskapligt utformade alkohol- och drogförebyggande metoder lanserats, främst med inspiration från USA. Skiftet från vad som sågs som en politiskt grundad prevention under 1960- och 70-talen – då preventionen till stor del diskuterades i termer av breda sociala reformer – till en evidensbaserad sådan förde med sig löftet om effektiva insatser på en rad områden, inte minst rörande alkohol-, narkotika- och tobaksanvändandet.
Efter snart 30 år av sökande efter effektiva metoder har resultaten antingen uteblivit helt eller varit marginella. De större utvärderingar som gjorts i Sverige, bland annat av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) har visat att de evidensbaserade metoderna har givit obefintliga eller som bäst marginella effekter på det de är ämnade att förebygga.
Tilltron till själva kärnan i programmen är dock ofta stark. Man menar från professionens sida att programmen eventuellt har dolda effekter som inte kan påvisas i utvärderingar eller att de måste tillämpas på ett bättre sätt. Trots de nedslående resultaten fortsätter förebyggare så sitt sökande efter effektiva metoder i förhoppning om att finna fungerande insatser, ofta genom att förändra de befintliga programmen eller genom att rikta dem mot andra grupper. Ibland kan man, som Håkan Fransson i intervjun om Öckerömetoden, mer eller mindre uppgivet konstatera att det helt enkelt inte finns några bättre alternativ då inga andra program har vetenskaplig evidens heller.
Kanske är det då så att preventionens primära effekt eller funktion består i att mota den olust vi känner inför det okontrollerbara…
Hur ska vi förstå denna till synes oändliga rundgång vi befinner oss i?
Den grundläggande filosofin bakom all prevention är att det är möjligt att, åtminstone i viss mån, förutse och kontrollera sociala skeenden och processer. Det är ett kännetecken för en modernitet som grundar sig i en vetenskaplig syn på världen där okända risker ska göras synliga och där vi genom kunskapen om olika riskfaktorers koppling till vår hälsa och vårt handlande kan kontrollera vår omvärld.
Kunskapen om att ungdomars »normbrytande« beteende medför en högre risk för alkoholkonsumtion möjliggör alltså att insatser kan sättas in i syfte att förändra beteendet.
Detta för med sig en viss trygghet genom löften om en möjlig kontroll av omvärlden. Samtidigt medför denna kunskap paradoxalt nog en större medvetenhet om de sociala och hälsomässiga risker som vi är utsatta för. Vi blir ständigt uppmanade att vara medvetna om och genom olika livsstilsval hantera dessa risker vilket leder till en ökad oro. Möjligen är det genom att placera preventionen inom denna paradox som vi kan förstå denna rundgång som en »riskritual« vars syfte är att ge ett löfte om kontroll i en värld av risker, för att tala med statsvetaren Robert Crawfords ord.
Kanske är det då så att preventionens primära effekt eller funktion består i att mota den olust vi känner inför det okontrollerbara, då den kontroll som den vetenskapligt betingade moderniteten utlovar ständigt verkar vara utom räckhåll för oss.
Du har just läst en artikel ur nummer 3/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Detta är en debattartikel
Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.
Kategorier:
Filip Roumeliotis är forskare vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
Se alla artiklar av Filip Roumeliotis
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.