Nolltoleransen lever ännu

Viktiga delar av Sveriges narkotikapolitik har omprövats på senare år. Tillgången till substitutionsbehandling med metadon och buprenorfin har ökat kraftigt och idag är detta den klart dominerande vårdinsatsen för personer med heroinberoende. I vintras skrev ett flertal debattörer under ett gemensamt upprop för att naloxon, ett läkemedel som häver överdoser, bör delas ut till brukare, anhöriga och andra som rör sig i drogmiljöer. Bland undertecknarna fanns aktörer som vanligtvis är djupt oeniga, däribland Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och Svenska Brukarföreningen.

I januari i år röstade riksdagen igenom en ny sprut­byteslag, som innebär att kommunerna inte längre har möjlighet att säga nej till nya sprutbytesprogram. Magnus Linton, journalisten bakom den uppmärksammade reportageboken Knark: En svensk historia (2015), beskrev detta som ”den definitiva begravningen av Sveriges klassiska nolltoleransmodell”.

En liknande slutsats drog även journalisten Oisín Cantwell nyligen i Aftonbladet, vid lanseringen av det åtgärdsprogram som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten föreslagit för att råda bot på den höga narkotikadödligheten. Cantwell menade att åtgärdsplanen var ”ännu ett exempel på att Sveriges fundamentalistiska narkotikapolitik äntligen är på väg att förändras”.

Att narkotikapolitiken förändras är ställt utom tvivel, men att dödförklara den svenska förbudsmodellen är nog ändå en smula tidigt. De policyförändringar som skett gäller ett ganska snävt område av vårdpolitiken, framför allt medicinska insatser för personer med mycket svåra narkotikaproblem. Kontrollpolitiken – polisens och det övriga rättsväsendets insatser – har inte ifrågasatts på samma sätt. Målet om ett narkotikafritt samhälle har alltjämt ett överväldigande stöd bland de svenska riksdagspartierna.

Jag ser Socialstyrelsens och Folkhälsomyndighetens åtgärdsplan som en tydlig illustration på de ideologiska gränser som finns för den omprövning som håller på att ske. I planen föreslås en rad olika åtgärder, däribland ökad tillgång till substitutionsbehandling, inrättandet av naloxo­nprogram samt utbildning och information för droganvändare och deras närstående om hur man kan undvika och hantera riskfyllda situationer.

Dessa åtgärder är exempel på det som internationellt brukar kallas harm reduction, skadebegräsning på svenska. Ur ett europeiskt perspektiv är åtgärderna inte kontroversiella – de utgör själva kärnan i de rekommendationer EU:s expertmyndighet EMCDDA lämnat vad gäller insatser för att minska narkotikadödlighet.

Andra och internationellt sett mer kontroversiella åtgärder, som säkra injektionslokaler (”drogkonsumtionsrum”) och heroinförskrivning, nämns däremot inte med ett ord i den svenska åtgärdsplanen. Detta är åtgärder som står i fokus för debatten om skadebegränsning i många europeiska länder. Avkriminalisering av eget bruk enligt portugisisk modell, en åtgärd som FN-organet INCB:s ordförande Werner Sipp beskrivit som en ”best practice” för narkotika­politiken, nämns inte heller.

Åtgärder av detta slag är fortfarande för ”heta potatisar” för de statliga myndigheter som har huvudansvaret för narkotikapolitiken. Säkra injektionslokaler och avkriminalisering är förvisso långtifrån något självklart, men istället för att ta upp åtgärderna till diskussion och redovisa för- och nackdelar låtsas myndigheterna som att de inte finns. Det är onekligen intressant. Enligt min uppfattning talar det för att ryktet om den svenska narkotikapolitikens död är betydligt överdrivet.

En avgörande faktor bakom de förändringar som skett i Sverige under 2000-talet är att läkarkåren åter har börjat intressera sig för området. Delar av vårdpolitiken har, på gott och ont, medikaliserats. Jag tror att läkarkårens (och de medicinska forskarnas) engagemang kommer att bli avgörande även i framtiden. Om dessa grupper börjar driva på för införandet av mer kontroversiella skadebegränsande insatser skulle detta kunna ske även i Sverige, annars sannolikt inte.