Den före detta socialarbetaren Linn Hemmingsson välkomnar den evidensbaserade beroendevården och anser att den behöver kombineras med socialtjänstens uppsökande uppdrag. Men går det att göra i en specialiserad välfärdsstat där institutioner behöver berättiga sina tilldelade resurser?
Jag välkomnar den mer medicinskt inriktade beroendevården, utifrån egna professionella och andras mer dyrköpta erfarenheter av hur det kan gå till när socialtjänsten ensidigt får styra över behandlingsplaneringar. Min erfarenhet är att det har funnits ett stort mått av godtycklighet i vilka behandlingsalternativ som socialtjänsten har erbjudit personer, beroende på såväl trender i socialt arbete som på socialsekreterares individuella ideologiskt färgade preferenser. Även om socialtjänsten under den senaste tioårsperioden har gått mot ett allt mer evidensbaserat förhållningssätt till missbruk/beroende har jag själv mött tillräckligt många trosvissa uttalanden av typen »missbrukare måste nå botten innan de är mottagliga för hjälp« för att dra slutsatsen att ideologiskt färgade bedömningar har påverkat vilka faktiska insatser som har erbjudits hjälpsökande.
Fördelarna med ett mer medicinskt förhållningssätt till missbruk/beroende är enligt mig frånvaron av tidsbunden moralism. Att behandla missbruk/beroende som ett sjukdomstillstånd bland andra avlastar individen från en hel del skuld. Om man köper utgångspunkten att missbruk är ett sjukdomstillstånd bland andra så följer lätt slutsatsen att ju mindre tid en människa ägnar åt att piska sig själv för personliga tillkortakommanden, desto mer utrymme har den människan sannolikt att andas och att orka höja blicken.
Om man vågar omfamna synsättet att ett missbruk kan vara ett uttryck för olika saker för olika individer öppnar sig en horisont av möjligheter för hur den unika individen på bästa sätt kan stödjas på sin väg mot återhämtning. Ett missbruk kanske kan vara ett primärt sjukdomstillstånd för någon, ett sekundärt sjukdomstillstånd till annan psykisk ohälsa för någon annan medan det är ett uttryck för ett självdestruktivt beteende orsakat av trauma för ytterligare någon annan. Våra sociala förutsättningar, såsom huruvida vi har ordnat boende och egna sociala nätverk, spelar sannolikt betydande roll för våra förutsättningar att kunna tillgodogöra oss stödinsatser.
Vår relativt sett väloljade, i bemärkelsen högt specialiserade, välfärdsstat är kanske inte för alla människor det effektiva verktyg för individuell frigörelse som den så populärt sägs vara. En hög grad av specialisering verkar medföra att varje institution i samhället börjar sträva mot att stärka det egna existensberättigandet och legitimitet. Det gör man tydligen bäst genom att hävda den egna specialiteten och särskilja den från andra institutioners uppdrag. Vad gör vi bäst, vad gör vi absolut inte och vad berättigar vår fortsatta resurstilldelning. Det bästa stödet för individen blir ofta underordnad institutionens strävan efter legitimitet. Sam Tsemberis, som grundade amerikanska Housing First, förlagan till svenska Bostad först, sade för några år sedan under ett seminarium i Göteborg att han erfarit att det är svårare för väl utvecklade välfärdsstater som Sverige att förverkliga Bostad först-filosofin med dess brukarledda stöd- och behandlingsinsatser än vad det är för samhällen i utvecklingsländer. Han härledde detta till att välfärdsstaternas institutioners inneboende drivkraft att utifrån specialisering bevara sin legitimitet motverkar möjligheten till en brukarledd behandling där individens behov och önskemål sätts i centrum.
Jag tror att socialtjänstens respektive beroendevårdens kompetenser båda är nödvändiga för att tillhandahålla bästa möjliga stöd. Socialtjänstens uppsökande och socialt stödjande uppdrag tillsammans med beroendevårdens uppdrag om bästa möjliga medicinskt evidensbaserade insats är en bra kombination för de individer som har sämst sociala förutsättningar att kunna tillgodogöra sig vårdinsatser. När jag arbetade som socialarbetare blev jag emellanåt frustrerad över landstingets ovilja till långsiktigt och motiverande engagemang för den enskilde och har många gånger fått förklarat för mig att landstinget inte har till uppdrag att motivera enskilda att ta del av behandlingsinsatser. Socialtjänsten, som har ett uttalat uppdrag att söka upp och motivera enskilda att ta emot stöd för missbruk/beroende, har däremot inte alltid resurser att erbjuda bästa möjliga insats när en individ är motiverad att ta emot hjälp. Känslan av att leda en törstande till en uttorkad brunn har var emellanåt varit ofrånkomlig.
Jag tror på det system som finns i Stockholm med ett någorlunda väl utvecklat samarbete mellan socialtjänsten och beroendevården. Denna »Stockholmsmodell« bör kunna förfinas och framförallt formaliseras med utgångspunkt från ett brukarcentrerat perspektiv. Jag tror på integrerade mottagningar med långsiktiga ansvars- och betalningsöverenskommelser mellan kommun och landsting. Framgångsrika lokala försök till integrerade team har erfarenhetsmässigt fallit på avsaknaden av långsiktigt ömsesidigt ansvarstagande på politisk nivå. Det behövs alltså sannolikt ekonomiska incitament på kortare sikt för att motverka institutioners logik om bevarande av den egna legitimiteten som överordnad princip. Ett delat huvudmannaskap för beroendevården skulle medföra potential att såväl samla resurser utifrån brukares individuella behov som att mäta måluppfyllelse utifrån sammanlagd nytta.
Utifrån den slutsatsen menar jag att pragmatiskt orienterade allianser mellan socialtjänst och sjukvård är nödvändiga för att garantera de mest utsatta individerna tillgång till vård.
Läs mer: I 1/2019 av Alkohol & Narkotika skriver Per Sternbeck en replik på Gerhard Larssons krönika i 5/2018 om huvudmannaskapet för missbruksvården.
Detta är en debattartikel
Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.
Kategorier:
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.