Alkohol Narkotika Opinion

»Lagstifta om rättigheter och samverkan istället för huvudmannaskap«

Efter Uppdrag Gransknings reportage Vem kan rädda Sanne? påbörjades åter diskussionen om ansvaret för beroendevården. Lösningen ligger i utökade rättigheter till vård för individen och lagstiftade krav på samverkan – inte i att sjukvården får huvudmannaskapet, skriver Per Sternbeck från Equal.

Gerhard Larsson med följare, främst läkare, argumenterar än en gång för att alla problem i beroendevården blir lösta om regionerna får hela ansvaret. Man glömmer det faktum att regionerna redan idag har ett omfattande ansvar för beroendevården. Ett ansvar man ofta inte tar. Det är fascinerande hur debattörerna trollar bort den kris som råder i vården med skenande kostnader, personalflykt och vårdköer.

Vi på Equal menar att nuvarande lagstiftning täcker in de olika delar ett beroendeproblem kan bestå av givet att huvudmännen följer lagarna och dess intentioner. Sjukvården har ett ansvar för medicinsk behandling och viss samtalsbehandling och socialtjänsterna har ett ansvar för viss samtalsbehandling samt grundläggande sociala behov. Vi ser samtidigt hur de senaste decenniernas fokus på ekonomi lett till att lagarna inte längre utgör det skydd de var tänkta att innebära för medborgarna.

Lagstiftningen har blivit frånsprungen av verkligheten (läs New Public Management, NPM) och det finns idag starka incitament från både socialtjänst och sjukvård att hålla vissa grupper ifrån sig. Särskilt människor som är resurskrävande och »jobbiga.« Kommer de aldrig in belastar de inte budgeten eller en redan hårt ansträngd produktionsapparat.


Istället för att ändra i huvudmannaskapet menar vi att det vore effektivt att lagstifta i andra delar om syftet är att personer i beroende ska få den vård de behöver

Visst faller patienter mellan stolar i dagens system men det är inte i huvudsak mellan huvudmännen utan mellan verksamheter inom samma huvudman. En stor trend är att stolarna blir allt fler. Man subspecialiserar sig, och för varje liten del följer en budget som ska hållas. I Region Stockholm, med landets kanske bäst utbyggda beroendevård är det till exempel vanligt att patienter med samsjuklighet bollas mellan psykiatrin och beroendevården, som Sanne i Uppdrag Granskning, och som resultat inte får någon vård alls. Väntetiderna till den specialiserade beroendevården är så långa att motiverade patienter försvinner innan de ens får komma till ett första samtal. Patienter i abstinens slängs ut från avgiftningen eftersom sjukare patienter behöver platserna bättre. Regionernas beroendevård är i sanning inte det himmelrike som utmålas.

Ett grundläggande problem i detta utgörs av patientens/klientens bristande juridiska ställning i förhållande till huvudmännen. Den enda absoluta rättigheten man har som patient är att tacka nej till vård. Hos socialtjänsten kan man ansöka om behandling och vid avslag få sin sak prövad i förvaltningsrätt. Det tar dock månader och för en person i beroende är detta en evighet. I Stockholm (som vi känner bäst) nekar socialtjänster rutinmässigt ansökningar om behandlingshem och hänvisar till öppenvård i egen eller regionens regi, oavsett hälsotillstånd för klienten eller hur många gånger personen genomgått samma öppenvårdsbehandling och misslyckats. Region Stockholm å sin sida har ett principbeslut om att inte bekosta ens den medicinska delen av kostnaderna för behandlingshem.


Vi menar att man måste införa lagstiftning om ­obligatorisk samverkan mellan huvudmännen.

Så här ser det ut.

Istället för att ändra i huvudmannaskapet menar vi att det vore effektivt att lagstifta i andra delar om syftet är att personer i beroende ska få den vård de behöver:

1. Förstärk patientens/klientens rätt till behandlingen man själv vill ha

Personer ska ha rätt att välja vilken huvudman man vill ha beroendevård av och vad vården ska bestå av. Personer med beroendeproblem ska ha rätt att få vård/behandling inom en vecka. Vi ser också behov av skrivningar som omöjliggör för sjukvården att utestänga människor i behov av vård.

2. Inför tvingande lagstiftning som kräver samverkan mellan huvudmännen

Det finns många exempel på lyckad samverkan mellan huvudmännen och på verksamheter där man lyckats ge personer med samsjuklighet bra vård. Problemet är att i princip alla dessa verksamheter har hyvlats bort under de år som präglats av NPM. Huvudmännen har fokuserat på »kärnverksamheten« och då har samverkan fått stå tillbaka, trots att samverkan är kärnan för personer med samsjuklighet.

Vi ser hur frivilliga överenskommelser körts över och hur välmenande men tandlös lagstiftning om Samordnad individuell plan (SIP) är oanvändbar. Vi menar att man måste införa lagstiftning om ­obligatorisk samverkan mellan huvudmännen.

Ovanstående ändringar tillsammans med betydande ekonomiska resursförstärkningar och en avslutning på NPM-eran skulle innebära förbättringar för patienterna. Ändringar i huvudmannaskapet är en återvändsgränd.

Exemplet Norge förskräcker.

Där förstatligade man beroendevården för några år sedan. Gränsdragningskonflikterna mellan staten och kommunerna pågår än. Man löste några problem men skapade nya. Låt oss inte göra samma misstag i Sverige.

Artikeln publicerades i Alkohol & Narkotika #1/2019

Per Sternbeck

Föreningssekreterare på Equal.