»Ge de fattigaste ett fribelopp«

Ingen bryr sig om de verkligt fattiga och hemlösa inför årets val. Det har inte funnits någon hemlöshetspolitik sedan början av 2000-talet. Inte heller någon allmän politik för att bekämpa fattigdom och utslagning. Den existerande välfärdspolitiken räcker inte. Det måste till innovativa åtgärder kombinerade med solidaritet.

När politiken brister måste vi söka goda exempel. Ett sådant är Streetarna – som består av de två organisationerna Street Minds och Street Business. Socialt företagande som drivs efter kooperativa principer om egenmakt och gemenskap. Alla deltar efter sina förutsättningar. Studiecirkeln används som metod för att bygga kunskap och öka gemenskapen. Företaget har många verksamheter: stadsvandringar, musik, konst, foto, blommor och grönsaker. Allmänna Arvsfonden och stadsdelsnämnden Enskede-Årsta-Vantör i Stockholm stödjer.

Deltagarna speglar en sida av svensk fattigdom. Flertalet är män mellan 50 och 65 år. Två av tre lever på olika slags bidrag. En tredjedel har inga ersättningar alls från det offentliga utan lever på småjobb, samlar pant och tigger.

De flesta har tak över huvudet, men sällan egna hyreskontrakt. En av tre saknar helt boende, i bästa fall bor de i koja, tält och på nattbuss.

Någon borde räkna dem alla som lever i ekonomisk och social utsatthet.

Jag hittar några siffror i Stadsmissionens rapport om hemlöshet. Med utgångspunkt från dem är det sannolikt tiotusentals hemlösa i Sverige. Av dem säkert ett par tusen akut hemlösa. Siffrorna är ohyggliga och visar hålen i välfärden.

Det behövs många fler liknande organisationer typ Streetarna, som skulle kunna stödjas av ett finansiellt starkt politiskt program för socialt företagande med konkreta mål.

Det behövs samverkan, med kommuner, men också med statliga myndigheter, frivilligorganisationer och andra företag. Den IOP-modell som Streetarna har med stadsdelsnämnden bör spridas brett. IOP står för Idéburet Offentligt Partnerskap och är överenskommelser mellan den idéburna och den offentliga sektorn.

Att ha ett arbete är centralt också för den som befinner sig längst nere. Ett första steg till att delta i någon slags verksamhet kan vara nästan omöjligt. Därför behövs individuellt anpassade karriärstegar som bara de organisationer som står nära individen kan bygga.

De som inte klarar det första steget vill ändå tjäna lite extra pengar på ströjobb. I dag är det nästan omöjligt. För någon inne i bidragssystemet är risken stor att förlora försörjningsstöd och rätt till stödboende.

Men det finns generösa social­förvaltningar som släpper igenom mindre belopp. De exemplen måste visas fram som argument för att det är möjligt. Samtidigt kan vi försöka få till stånd regler som gör det lagligt möjligt att tjäna lite extra. Det finns förebilder. Under pandemin kunde en student tjäna upp till 15 000 i månaden utan avdrag på studiemedlen. Det låter utopiskt för en hemlös. Mera moderat skulle vara att använda reglerna för svampplockning. Där gäller ett årligt fribelopp på 12 000 kronor.