Alkohol Narkotika Opinion

Beroendefältet behöver stärka HBTQ-perspektivet

Sjukvård, socialtjänst och forskare behöver bli bättre på att inkludera sexuella minoriteter och könsminoriteter i arbetet med beroendetillstånd av alkohol, narkotika och spel, skriver Niroshani Broman.

Sexuella minoritetsgrupper med en homosexuell, bisexuell eller annan sexuell läggning löper, jämfört med heterosexuella, en högre risk för att utveckla ett riskbruk eller beroende av alkohol. Cannabisanvändning har också visat sig vara vanligare, främst i gruppen med bisexuella personer enligt Folkhälsomyndigheten (2014). Större skillnader kan ses bland kvinnor än bland män, där lesbiska och bisexuella kvinnor tycks löpa en betydligt högre risk för beroendeproblem jämfört med heterosexuella kvinnor. Även överdrivet dataspelande kan vara vanligare bland dem med en sexuell minoritetstillhörighet, enligt en svensk pilotartikel. Enligt Socialstyrelsens kartläggning (2020) finns det en överrepresentation av riskbruks- och beroendediagnoser bland transpersoner med en diagnosticerad könsdysfori.

Exempel finns på hur den sexuella läggningen eller könstillhörigheten dels kan osynliggöras i sjukvården, dels få ett stort fokus i situationer när den inte är relevant.

Orsakerna till den högre förekomsten av beroendeproblem inom HBTQ-gruppen är delvis kartlagda. Minoritetsstress är en teori som beskriver hur den sexuella läggningen eller könstillhörigheten leder till en ökad utsatthet för psykosocial stress. Ett flertal studier visar på en koppling mellan beroendeproblem och utsatthet för stigmatisering och våld. Flera andra psykiatriska besvär och tillstånd är vanligare i gruppen, inklusive depression och självmordsförsök. Sociala, ekonomiska och psykologiska faktorer behöver kartläggas ytterligare för att kunna ringa in undergrupper med en högre utsatthet för beroende­utveckling. Forskare borde bli bättre på att inkludera sexuell läggning och könsidentitet i sina undersökningar om tobak, alkohol, narkotika eller spel.

Utsattheten kan spela en roll i kontakt med sjukvård och socialtjänst. Exempel finns på hur den sexuella läggningen eller könstillhörigheten dels kan osynliggöras i sjukvården, dels få ett stort fokus i situationer när den inte är relevant. Vårdpersonal kan ha antagit att den vårdsökande har en heterosexuell läggning eller gjort olämpliga uttalanden om den sexuella läggningen eller könsidentiteten.

Det kan alltså finnas flera barriärer i kontakten med sjukvården.

Flera forskare i området lyfter fram internet som en möjlig väg att minska barriärerna och nå fler HBTQ-personer. En sådan studie är på väg att lanseras på Beroendecentrum i Malmö, där HBTQ-personer i åldrarna 18–30 år kommer att erbjudas behandling för alkoholproblem via internet. Det finns också exempel på enheter inom social­tjänsten som genomgår fördjupande HBTQ-utbildning. Ett fokus på minoritetsstress kan vara betydelsefullt vid psykologisk behandling, enligt det fåtal psykologiska behandlingsstudier som är utförda med ett specifikt HBTQ-fokus. Utöver riktade insatser behöver HBTQ-perspektivet inkluderas i det vardagliga arbetet. Ett gott bemötande kan handla om att inte utgå från vilken sexuell läggning eller könstillhörighet en patient eller klient har.

Ojämlikheten i hälsa mellan HBTQ-gruppen och övriga befolkningen kan vara ett tydligt exempel på hur sociala och psykologiska risk­faktorer samspelar med de biologiska i utvecklingen av beroendetillstånd. Det krävs flera åtgärder för att minska ojämlikheten i hälsa mellan HBTQ-gruppen och den övriga befolkningen, men en del av lösningen är att verksamheter som arbetar med riskbruk och beroende synliggör HBTQ-perspektivet.

Niroshani Broman

Niroshani Broman är doktorand i beroendemedicin vid Lunds universitet