Hoppa till innehållet

Att lyfta dopningen ut ur skuggorna

Julius-ill-e1628604272494-300×300

Hösten 2015 träffade jag en samhällsvetenskaplig dopningsforskare på ett möte arrangerat av Svenska föreningen för alkohol- och drogforskning, SAD. När jag fem år senare ringer upp honom och frågar om han som dopningsforskare kände sig hemma i sammanhanget svarar han tveksamt »kanske inte riktigt.«

Jag har en bekännelse. Jag känner mig inte heller riktigt hemma i dopningssammanhanget. När vi pratar om alkohol, narkotika och tobak är dopning för det mesta inkluderat, inklämt mellan N:et och T:et i ANDT, men sällan i strålkastarljuset. Det hänger med, men ofta på de övrigas nåd.

Senast Alkohol & Narkotika publicerade ett temanummer om dopning var 1991, året då Sveriges dopningslag klubbades igenom. Nu som då väljer vi att rikta fokuset bort från dopningens roll inom kriminalitet, vilket ofta blir mediernas fokus. Istället får du i årets första temanummer läsa om vem som använder dopningspreparat, varför och hur. Vårt fokus ligger på dopningen utanför idrotten, vilket vi har valt att kalla fitnessdopning. Vi skriver om behandling, nätforum och prevention.

Alkohol & Narkotika 1991

Sammanfattat på det viset låter det onekligen som ett temanummer om narkotika, men vid närmare granskning börjar frågor bubbla upp till ytan. Varför finns det ingen brukarorganisation för användare? Varför söker sig så få till den behandling som finns? Varför finns det överhuvud­taget inga nationella riktlinjer för behandling? Är dopningen ett folkhälso­problem? Om ja (många vill påstå det, även om befolkningsundersökningar ger lite stöd för det), hanteras det då verkligen som ett folkhälso­problem?

Många som vi har intervjuat säger att området är nedprioriterat (att det dröjt 29 år för den här tidskriften att göra ett nytt temanummer om dopning kanske bär vittne om det). De säger att dopningsanvändare är starkt stigmatiserade (till och med starkare än narkotika­användare) och därför inte söker hjälp. Beror det på att vi inte pratar om dopning tillräckligt? Kanske.

Många som vi har intervjuat säger att vi behöver veta mer om hur många som använder sig av dopnings­preparat – att vi saknar grundläggande kunskap för att arbeta förebyggande med dopning.

Under arbetet med det här numret har jag lagt märke till att många nämner hur medierna har uppmärksammat dopning. Spektakulära våldsbrott där den misstänkte har använt dopningspreparat har prytt löpsedlarna. Det har väckt politikers intresse, men också ökat stigmat och spätt på den ensidiga bild som dominerat och ännu till viss del dominerar användaren av dopnings­preparat.

Det sker också intressanta förändringar på området. Färre vänder sig till dopningsmottagningen i Örebro för att få behandling och färre ringer Dopingjouren, båda aktörer som tidigare har ansetts vara tongivande på området. Varför då? Är det på grund av att de söker hjälp på annat håll? Är det ett resultat av att dopningsfrågan nedprioriteras?

Trots min tidigare bekännelse om att inte känna mig hemma inom dopningen så har frågorna som dykt upp, om skillnaderna och likheterna till drogområdet, gjort det extra intressant att redigera det här numret. Alla frågor har inte fått svar. De flesta frågor har väckt nya. Och kanske har jag insett att det är just i jämförelsen med de övriga drogfrågorna som dopningen lätt hamnar i skuggan.

Detta är en debattartikel

Alkohol & Narkotika främjar en konstruktiv debatt. Här samlar vi krönikor, essäer, insändare och ledare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Alkohol & Narkotika.

Kategorier:

Etiketter:

Julius von Wright

Julius von Wright är f.d. chefredaktör för Alkohol & Narkotika (2017-2022). Till hans specialområden hör narkotikapolitik och vårdfrågor, ofta med ett nordiskt perspektiv.

Se alla artiklar av Julius von Wright

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Missa aldrig en publicering. I vårt nyhetsbrev samlar vi alla våra senaste artiklar och poddavsnitt. Nyhetsbrevet skickas ut en gång varannan vecka – varken mer eller mindre.