Är Sverige drogtesternas förlovade land?

När jag flyttade till Sverige för snart fyra år sedan var den utbredda användningen av drogtester något som förvånade mig. Det verkade som att de förekom på alla arenor: i det straffrättsliga, det behandlande och det förebyggande. I det här temanumret ger vi en översikt över hur och var de används. Totalt sett uppgår testerna till flera hundratusen per år, och mycket i det här numret tyder på att den siffran kommer att öka:

Projektet Narkotikafri Skola uppger att allt fler skolor genomför slumpvisa drogtester. Missbrukslabbet vid Karolinska Sjukhuset uppger att de testar fler arbetsplatser. Försäljare uppger att de levererar fler tester till psykiatrin och att fler snabbtester beställs hem. Rättsmedicinalverket genomför fler och fler analyser av drogtester för polisens räkning.

Det här får Sverige att sticka ut i Norden. Ta de slumpvisa drog­testerna i skolorna. De förekommer överhuvudtaget inte i de övriga nordiska länderna och när jag ställer frågan till norska Actis och finländska EHYT (Föreningen för förebyggande rusmedelsarbete), tvekar de på att ett sådant upplägg skulle vara lagligt.

På ett plan tycks drogtesterna inte vara kontroversiella här i Sverige. Skolorna som genomför dem berättar om en förståelse bland föräldrar och elever och även om de kritiseras av personer utanför skolan – av forskare och debattörer – så tycks de inte skapa större debatt inom skolan, särskilt efter JO:s positiva utlåtande och Skol­inspektionens reträtt i frågan.

Men det finns även mycket som illustrerar testernas problematiska sida. När vår frilansjournalist Thomas Heldmark frågar rektorn på ett gymnasium, som testar var femte elev varje läsår, om även personalen testas är svaret att facket har sagt nej.

I somras kunde jag även läsa att Rekryteringsmyndigheten anser att urintester på nyantagna till Polis­utbildningen är integritetskränkande (för tillfället testas alla nyantagna med utandningsprov).

Ien krönika beskriver Kenneth Johansson vilket stöd drogtesterna har varit för honom i sin strävan att bli drogfri. Han berättar att drog­testerna är ett bevis på att man inte äger omgivningens tillit, och han är okej med det.

Och så är det väl ändå med drogtester. Att de någonstans signalerar omgivningens brist på tillit, och i vissa fall är det okej.

Men vad visar egentligen ett drogtest, oberoende om det är positivt eller negativt? Det är en fråga som flera intervjuade ställer i det här numret. Ett drogtest ger en ögonblicksbild – som bäst kan det bekräfta en misstanke, som värst kan det ses som ett tecken på att personen inte har substanser i kroppen just då. Och vad följer efter det?

Drogtester anses vara en så pass stor inskränkning att de omfattas av regeringsformens skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp, med undantag för vissa fall (som vid misstanke för ringa narkotikabrott). Det betyder att testerna kräver samtycke.

Om en så pass inskränkande handling blir vanligare, är den då inte värd en större diskussion?

Ledaren är publicerad i Alkohol & Narkotika 5/2020, med temat drogtester.