Narkotika Opinion

Är svensk narkotika­­politik förenlig med barnkonventionen?

Att barnkonventionen har blivit lag i Sverige borde tvinga oss att ställa obekväma frågor om svensk narkotikapolitik lever upp till barnets bästa, skriver Damon Barrett. Han efterlyser en kritisk analys av vad den nya lagen betyder för insatser på narkotikaområdet.

I januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter lag i Sverige. Artikel 33 i konventionen beskriver statens ansvar att »vidta lämpliga åtgärder« för att skydda barn från droger. Om vi ska ta den här nya lagen på allvar, så behöver vi ställa oss den svåra frågan: vad betyder det att respektera, skydda och genomföra barnens rättigheter inom narkotikapolitiken?

I årtionden har Sverige haft en vision om ett narkotikafritt samhälle. Den här visionen har på ett grund­läggande sätt format våra lagar, riktlinjer och insatser. Enligt regeringen stöder konventionen den här visionen, men är det verkligen så?

Det innovativa med artikel 33 är att den placerar frågan om narkotika i barnkonventionens ramverk. Det betyder att skydda barn från droger även måste värderas mot andra rättigheter som konventionen beskriver. Att så få barn och unga som möjligt använder droger är ett positivt utfall, men det är också en ofullständig bild av barns rättigheter i förhållande till droger.

Som exempel:

Drogtester i skolan kan genomföras med den goda avsikten att minska droganvändning, men kan det inte också kränka barns rätt till ett privatliv (artikel 16) eller ett barns rätt till utbildning (artikel 28)?

Föräldrar som använder narkotika kan få ett straffregister för innehav, vilket kan påverka deras chanser i livet. Men vad om vi beaktar barnets bästa? Tillgodoses det bäst av en narkotika­strafflag med syftet att signalera noll­tolerans mot droger?

Svensk lag förbjuder barn under 18 år att ta del av sprututbyten. I Sverige finns det minderåriga som injicerar och riskerar att smittas med hepatit-C – på vilket sätt lever det upp till barns rätt till hälsovård (artikel 24)?

På vilket sätt inkluderas barn och ungas åsikter i narkotikapolitiken om vi ska respektera deras rätt att höras i alla frågor som berör dem (artikel 12)?

Jag har inte svaren, men jag efterlyser en mer kritisk analys av den här sortens frågor inom förebyggande, straffrätt, behandling och skade­minimering. Ett systematiskt tillvägagångssätt kunde vara att diskutera hur vi införlivar barnens rättigheter i indikatorer på narkotika­politik. Att analysera politik ur ett människorättsperspektiv kräver även att vi tar i beaktande strukturer (hur anpassar vi lagar och riktlinjer till barnkonventionen?), processer (hur agerar myndigheter och hur fungerar deras insatser i praktiken?) och utfall (vilka skador orsakas av droger och vilka av politiken?).

Särskilt narkotikapolitiken har en tendens att följa gamla banor som trampats upp under åren. Möjlig­heterna att handla begränsas av hur saker har gjorts tidigare.

Den nya svenska lagen om barns rättigheter kan förstärka det här. Regeringen resonerar nu att det är på grund av barnens rättigheter vi stannar på den bana vi är på, inte att det är ett politiskt val.

Jag menar att barnkonventionen som svensk lag kan ge en möjlighet för kritisk reflektion och för en alternativ politik. Men det kräver att vi frågar oss om nuvarande lagar och riktlinjer lever upp till barnens rättigheter. Och frågan är om det är önskvärt att ställa dessa svåra frågor.


Damon Barrett är aktuell med analysen Child Rights and Drug Control in International Law (Brill/Martinus Nijhoff, 2020), publicerad i bokserien Stockholm Studies in Child Law and Children’s Rights (Stockholms universitet).

Krönikan är översatt av Julius von Wright.


Du har just läst en artikel ur nummer 5/2020 av tidskriften Alkohol & Narkotika.
Vill du läsa mer? Prenumerera här!

Illustration av Damon Barrett

Damon Barrett

Damon Barrett är universitetsadjunkt på Avdel­­ningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet