Efter Sis: ”Vi hade inte villkorat kärleken till våra egna barn”

Sofia Enell är docent i socialt arbete vid Linnéuniversitet och har i nio års tid följt elva ungdomar som tidigare varit placerade på Statens institutionsstyrelses, SiS, särskilda ungdomshem.

Till Sis kommer tvångsomhändertagna barn och unga med allvarliga psykosociala problem, som missbruk eller kriminalitet. I sina studier kan Sofia Enell visa hur den avvikande tillvaron på institutionen förföljer ungdomarna senare i livet.

–Under intervjuerna pratade de mycket om vad som är normalt, och att Sis-placeringen inte var normal. De utgår ifrån att bli sedda som avvikande, och livet går ut på att undvika att avvika, säger Sofia Enell.

Olika strategier

Enligt studien framträder tre olika förhållningssätt som ungdomarna använder för att skapa normalitet efter tiden på Sis: integrera, distansera eller isolera.

Alma, som intervjuades för studien, är en av dem som försöker integrera erfarenheten av placeringen på ungdomshemmet. Hon försöker acceptera allt som har hänt, men bär fortfarande på sviterna från tvångsomhändertagandet.

”När det har hänt för mycket traumatiska saker och sånt här så har jag hamnat i det än i dag, ett flertal gånger … Jag kan få för mig saker och bli lite paranoid.”

En som istället distanserar sig från upplevelsen är Paula. Hon mår dåligt av all dokumentation om henne, som till exempel ungdomshemmets utredning. Paula har psykiska besvär och självmordstankar, men litar inte på myndigheterna eftersom de antecknar allting.

”Ja, därför går jag till en präst som har … Ja, han har ju tystnadsplikt i domstol.”

Maria tillhör å andra sidan dem som försöker isolera sig från relationer i förebyggande syfte. Hon litar inte på vuxna eller samhället.

”Jag har min lägenhet, jag har ett jobb. Jag har ingenting med socialtjänsten att göra, polisen. Jag är drogfri, jag har inga problem.”

–När man är placerad förlorar man kontrollen över sitt eget liv. Det skadar självidentiteten. Andra beskriver en som ett problem, säger Sofia Enell.

Hon menar att eftervården inte beaktar erfarenheter av placeringarna, och att det behövs mer utarbetade eftervårdsprogram.

–Det ska inte finnas inbyggt en massa hinder för att vända sig till psykiatrin med mera. Det är viktigt för de unga att själva välja att ta emot stöd. Man ska inte villkora för mycket och låta de unga underkasta sig olika krav, då väljer de bort hjälpen. När människor är avvikande uppstår villkor för stöd och hjälp. Men vi hade inte villkorat kärleken till våra egna barn.

Riksrevisionen har i sin uppmärksammade granskning av Sis ungdomshem från tidigare i år kommit fram till att de som placeras inte får effektiv vård och behandling. Bland annat måste Sis se till att personalen har rätt kompetens för att bedriva vård och behandling på ett effektivt sätt utifrån ungdomarnas behov.

–Riksrevisionen har gått till botten och gett en övergripande bild. Det allra bästa är om Sis blir en plats där unga känner att de får god vård och ett professionellt bemötande. Att placeringen ger goda erfarenheter för livet. Sis behöver göras om i grunden, med bland annat mindre ungdomshem, utbildad personal och en god fysisk vårdmiljö, säger Sofia Enell.

Skolan erbjuder en paus

Varje år släpper Statens institutionsstyrelse antologin SiS unga berättar, en samling texter som de unga själva valt att skriva. Temat för 2024 var ”framtidsdrömmar”, och ger en anonym och oredigerad inblick i ungdomarnas vardag.

Hannele Oikarinen är lärare på Sis ungdomshem Folåsa och säger att det är gripande berättelser.

–De vill skriva av sig. De har varit med om svåra saker, men har både hopp och en vilja att komma vidare i livet. Återkommande i texterna är att de peppar varandra, genom att skriva saker som ”du är inte ensam” och ”ge inte upp”.

Hon menar att tvångsplaceringarna ofta kan leda till en läkande funktion. Ungdomarna får en paus från sina gamla liv och kan behandla sitt mående, sitt narkotikamissbruk och få hjälp med sina diagnoser.

–I skolan får de en paus från allt det jobbiga och märker att de kan lyckas. Det är en vanlig grundskola på Sis och de behöver inte känna sig annorlunda, säger Hannele Oikarinen.