Dopning Opinion

”Flera osäkra antaganden i siffran 30 000”

Ulf Guttormsson kommenterar användningen av statistik i uppskattningen av regelbundna användare av anabola steroider som görs i Örebro Läns rapport från 2016.

Gunnar Hermansson tycker att jag reagerade starkt när han beskyllde CAN för att tillsammans med regering och andra aktörer ingå i en konspiration med syftet att mörka omfattningen av den illegala användningen av anabola steroider. Det kan stämma, anklagelserna är allvarliga.

Hermansson menar att resultaten från varken frågeundersökningar eller polisens aktiviteter kan användas som underlag för att följa AAS-problematikens utveckling och omfattning. Gör man det förringar man medvetet problemet eftersom frågeundersökningar är underskattande och rättsväsendet nedprioriterar dopningsfrågor. Vidare sägs att vi har 30 000 regelbundna AAS-användare i Sverige. Källan till detta tycks vara en rapport från NKD utgiven 2016 av Region Örebro (även om referensen är högst oklar).

I NKD-rapporten har antalsskattningen gjorts på basis av rättsväsendets dopningsbeslag under 2014. Ett antal antaganden görs om bl.a. beslagseffektivitet samt användardoser och definierar en regelbunden AAS-användare som någon som konsumerar preparaten under 7 av årets 52 veckor. Det är definitivt inget fel med sådana skattningsförsök, men man måste vara ödmjuk inför det faktum att de antaganden som ligger till grund för modellen får stor betydelse för slutresultatet, liksom att beslagsstatistiken för dopning uppvisar en hel del slumpvariationer: Tullens och polisens beslagsvolym (tabletter, pulver och flytande) av hormondopningsmedel är ca 7 gånger högre 2015 jämfört med skattningsåret 2014. Detta kan inte tolkas som att användningen sjudubblas från ett år till ett annat, utan visar bara att fluktuationer förekommer till följd av prioriteringar och tillfälligheter och att beslagsstatistiken är ett vanskligt underlag att följa utvecklingen med. Även NKD-rapportens författare konstaterar att ”det finns mycket osäkerhet inbyggd i denna beräkning” (s. 58).

Som jag har konstaterat tidigare stämmer det att de olika underlagen i den kritiserade CAN-rapporten har olika tolkningsproblem, något vi framhåller och diskuterar. Att beslagsstatistiken (som alltså tycks ligga till grund för uppskattningen på 30 000 regelbundna AAS-användare) skulle vara en särskilt bra källa håller vi dock inte med om. Den bedömningen kan illustreras av att ANDT-uppföljningens indikatorlabb inte ens inkluderar denna statistikkälla.

Även om beslagsberäkningen ovan skulle vara korrekt blir det ändå svårt att definiera dopning som ett folkhälsoproblem, vilket SNPF:s tidskrift gör. Och även om exempelvis narkotika- och (annat) läkemedelsmissbruk är mera utbrett måste inte detta innebära att AAS-användning är en ”marginell företeelse” eller ett icke-problem. Kanske är det illa nog med, säg, 10 000 regelbundna användare?

Hermansson hävdar att vi följer utvecklingen från olika verkligheter. Så kan det vara. Men jag vill påstå att en sammanvägd analys av alla befintliga underlag – inte russinplockande – ger en mer beskrivande bild av allas verklighet.

Ulf Guttormsson är utredare och avdelningschef på Analys och metod vid Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning.

Detta är replik på Gunnar Hermanssons debattinlägg Marknaden för anabola steroider ingen marginell företeelse.