Dopning Opinion

“Användningen av anabola steroider mörkläggs inte”

“Det är svårt att hävda att pågående användning av anabola steroider är ett folkhälsoproblem, det vill säga att det förekommer hos mer än 1 procent av befolkningen” skriver Ulf Guttormsson från CAN och bemöter påståenden om att regering och organisationer mörkar den illegala användningen av anabola steroider.

I artikeln “Fokus på AAS-missbruket”, publicerad i Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift (5/2017, sida 58) påstår Gunnar Hermansson att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) medvetet ”under alla år har tonat ner den illegala användningen av anabola steroider”. Enligt Hermansson är missbruket av anabola androgena steroider (AAS) ett folkhälsoproblem som ”samhället väljer att inte se”. Samhället i detta fall är regering, myndigheter och organisationer som CAN. Hermansson är kritisk till vår bedömning av dopningssituationen och dess utveckling i rapporten Drogutvecklingen i Sverige 2017, i synnerhet att vi skriver att cirka 1 procent av yngre och medelålders manliga respondenter i frågeundersökningar svarar att de någon gång provat AAS.

CAN har till uppgift att följa drogutvecklingen genom att samla in, analysera och sprida saklig information om alkohol och andra droger vilket vi gör med hjälp av egna undersökningar och uppgifter från andra aktörer. Att frågemetodiken lider av metodproblem som kan leda till underskattningar är vi väl medvetna om. Detta är något som diskuteras och problematiseras i våra rapporter. Viktigt för att respondenterna ska svara uppriktigt är att undersökaren upplevs som seriös och att svarsanonymitet tydligt garanteras. Vidare måste bortfallet kontrolleras och analyseras. Trots metodproblemen menar vi att man utifrån CAN:s frågeundersökningar – i detta fall undersökningarna Skolelevers drogvanor och Vanor & konsekvenser – kan dra slutsatsen att erfarenhet av AAS, och i synnerhet regelbunden användning, är sällsynt i befolkningen i stort, inte minst bland kvinnor.

För att få en så bra bild som möjligt av dopningssituationen har vi i rapporten använt andra statistiska underlag utöver frågeundersökningar, exempelvis beslags- och kriminalstatistik. Dessa källor tyder också på att AAS-användning är relativt ovanlig, inte minst i jämförelse med narkotikaanvändning. Bland annat har under senare år ca 300 personer lagförts för brott mot dopningslagen, att jämföra med narkotikabrott där över 20 000 personer lagförs årligen. Också antalet beslag av narkotika är betydligt större än av dopning. Trots att det finns betydande problem i tolkningen av dessa källor, t.ex. att de påverkas av polisens och tullens prioriteringar, pekar inte heller dessa på att AAS-användningen är utbredd i befolkningen, åtminstone inte på samma nivå som narkotika. Dessa källor bekräftar således bilden från våra frågeundersökningar, där det är långt fler som uppger regelbunden användning av narkotika jämfört med AAS. Att dopning skulle underrapporteras väsentligt mer än narkotika är inget vi sett bevis för och förefaller enligt vår mening mindre troligt.

CAN finner alltså att någon procent yngre och medelåldersmän uppger att de någon gång provat AAS och framför allt att en väsentligt lägre andel är regelbundna användare. Med tillgänglig information, även med beaktande att frågeundersökningar tenderar att underskatta konsumtionen, är det svårt att hävda att pågående AAS-användning är ett folkhälsoproblem, det vill säga att det förekommer hos mer än 1 % av befolkningen. Samtidigt motsäger vi inte att AAS kan orsaka allvarliga problem för användarna och deras omgivning.

Vi frågar oss, mot bakgrund av Svenska Narkotikapolisföreningens (SNPF) artikel, bland annat vilka procentandelar Hermansson anser gälla beträffande befolkningens erfarenhet och regelbundna användning av AAS. En annan fråga är på vilket sätt den beslagsstatistik som hänvisas till i artikeln, vilken sannolikt (källa anges ej) ligger till underlag för de omnämnda 10–30 000 ”regelbundna” och 10 000 ”spontananvändarna” av AAS, är ett så mycket säkrare mått på omfattning och utvecklingen av problemet. Oavsett eventuella förtydliganden kring dessa två frågor kvarstår också en fråga, nämligen varför SNPF anser att CAN och regeringen skulle välja att förminska dopningsproblematiken?

CAN försöker ge en så korrekt bild som möjligt av dopningsanvändningen. Vi tycker inte att man ska mörka omfattningen av någon substansanvändning. Och vi tycker heller inte att man ska ropa varg.

Ulf Guttormsson är utredare och avdelningschef på Analys och metod vid Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning.

Läs Gunnar Hermanssons replik “Marknaden för anabola steroider ingen marginell företeelse”