Stödet för cannabisrökare behöver breddas

Ann-sofie johansson vill se fler alternativ för stöd till personer som vill sluta röka cannabis. Hon är rådgivare på den nationella stödlinjen Droghjälpen, som drivs av Beroende­centrum i region Stockholm. Ifjol besvarade de 900 samtal, varav många handlade om cannabis, Sveriges vanligaste illegala drog. För många finns det hjälp att få, men för dem som vill sluta röka och som lever i stort sett stabila liv, så borde behandlingsalternativen bli fler för att möta upp behovet, anser Ann-Sofie Johansson.

– Det finns en stor grupp socialt etablerade personer med cannabisberoende som är i behov av samtalskontakt. De ringer in till oss och frågar om de kan ringa vårdcentralen, men så är det inte. Vänder de sig dit blir de hänvisade till socialtjänsten eller beroendevården, säger Ann-Sofie Johansson.

Hon skulle vilja se en liknande ordning som Mottagningen Alkohol och Hälsa på Riddargatan 1 i Stockholm, en mottagning som vänder sig till personer som har socialt stabila liv, men som dricker för mycket. På Riddargatan 1 finns läkare, psykologer och socionomer under samma tak.

Många som Ann-Sofie Johansson är i kontakt med backar från stöd när de inser att det kan betyda att en utredning påbörjas av socialtjänsten. Det avskräcker, menar Ann-Sofie Johansson, även om det delvis bygger på felaktiga bilder av socialtjänsten, som att de informerar arbetsgivare eller polis. Något som inte stämmer.

Utredningen om en ny socialtjänstlag har föreslagit att socialtjänsten ska kunna ge fler insatser utan behovsprövning. Kunde det vara en lösning?

– Jag tänker det skulle vara bra. Det finns många bra behandlare inom öppenvården. Men samtidigt ger det inte tillgång till hjälp för dem som behöver mer stöd från exempelvis läkare eller psykologer.

Det är en organisatorisk fråga, säger Ann-Sofie Johansson. Hon tycker att regionerna bör ha ansvaret för behandling, men poängterar att kompetensen och resurserna gällande psykosocial behandling idag ofta finns inom socialtjänsten och behöver tas till vara. Det handlar inte om någon snabb övergång, menar Ann-Sofie Johansson.

Det var fullt under hösten och vintern, men under sommaren var det få som ville lägga av med cannabis, minns Gunnar Lindfeldt. Han jobbade på Cannabismottagningen i Solna, en mottagning som drevs av regionen och som hade många patienter med stabila liv: personer med arbeten, läkarstuderande, psykologi­studerande. Han beskriver sina patienter som en grupp 25–30-åringar, personer som såg sig själva som rekreationsrökare, men som till sist hade börjat röka lite varje dag.

Han säger att det absolut behövs behandlingsalternativ för socialt etablerade cannabisrökare. Fördelen med att vara inom regionen var att de hade tillgång till läkare.

– Det fanns många som hade abstinens när de slutade och fick sömnproblem och då kunde de få
något att sova på.

– Vi hade fullt på dagarna. Jag hade säkert närmare 100 patienter om året. Att man inte hamnade på socialtjänsten attraherade våra patienter, säger Gunnar Lindfeldt, som tidigare jobbade inom
socialtjänsten i Botkyrka och Sollentuna. Idag är han pensionär.

En del av profilen för mottagningen på Riddargatan 1 är att man vänder sig till personer som vill minska sitt drickande. Finns samma behov inom cannabisbehandlingen?

– På Droghjälpen får alla sätta sina egna mål. Det finns de som vill pröva på att röka mindre, men vi försöker föreslå att ta en paus på sex veckor så att man kan fatta ett drogfritt beslut, säger Ann-Sofie Johansson.

Det är något speciellt med cannabis jämfört med andra droger, fortsätter Ann-Sofie Johansson, som gör behandlingen av just den drogen speciell.

– När jag pratar med andra om till exempel kokain så är de inte så intresserade av att prata om själva drogen. Men handlar det om cannabis så vill de först försäkra sig om att jag vet något om drogen. Det finns något slag av kärleksförhållande till den.