Rutintester inom psykiatrin får kritik

Tilda Kjerrulf Björnberg sitter i sin ateljé i Malmö och berättar om det misslyckade besöket på vårdcentralen häromdagen som hon nu måste göra om.

– Jag kunde verkligen inte kissa. Vanligtvis så finns det ett litet fönster i dörren där de kan kika in, då brukar det fungera rätt bra. Men nu hade de inte det. Så en sköterska fick stå med mig inne på toan, då blev jag så nervös.

– Oftast har jag fått ett väldigt bra bemötande vid rutinproven. Men nu blev jag misstänkliggjord, trots att jag lämnat blodprovet och det var utan problem.

Tilda tillhör den växande patientgrupp som medicineras med central­stimulanter och som har gjort ett flertal drogtester, både blod- och urinprov, under de fem år hon har haft sin ADHD-diagnos. Hon uppskattar antalet till mellan fem och tio gånger under den perioden.

– Det har varit lite olika om det har varit övervakat eller inte. Jag har gjort tester både i Malmö och Simrishamn. Men i Simrishamn var det knappt några och aldrig övervakat, säger hon.

Tilda Kjerrulf Björnberg är 26 år och ska börja studera på universitet. Efter att ha bott utomlands, läst på konstskola och arbetat som kock har hon klarat sig utan medicin ett tag.

Men för att studera på högre nivå behöver hon det fokus som medicinen kan ge.

Runt omkring i rummet ligger olika konstprojekt hon påbörjat. Grafiska tryck, tatueringsskisser och bilder på olika citrusfrukter.

– De mesta grejerna går rätt bra utan medicin, men ska jag sätta mig ner och plugga är det en helt annan sak.

För att få sin medicin måste hon först ta ett drogtest och inte ha för höga alkoholvärden i blodet. Det är ett standardförfarande i större delen av landet vid utskrivning av central­stimulerande läkemedel.

Att drogtester utförs i allt större omfattning är ett relativt nytt fenomen inom psykiatrin. Det menar Joar Guterstam, psykiatriker och beroendeforskare. Han har tidigare forskat om ADHD-medicinering hos amfetaminberoende.

– Jag skulle gissa att det har att göra med den kraftigt ökande diagnostiken av ADHD. Tidigare har psykiatrin inte hållit på med narkotikaklassade läkemedel, förutom med bensodiazepiner, säger han.

Antalet patienter som får centralstimulanter som ADHD-­läkemedel har ökat från 14 000 till 125 000 mellan 2006 och 2019, enligt Socialstyrelsen. Det är en ökning på 790 procent. För cirka tio år sedan ändrades föreskrifterna så att psykiatriker inte längre var tvungna att söka dispens för att föreskriva central­stimulerande läkemedel, vilket kan ha påverkat utvecklingen. Samtidigt får också allt fler diagnosen ADHD och ADD.

Joar Guterstam får höra från patienter både om en ökad testning och om de regionala skillnader som finns i landet.

– Åt andra hållet stöter jag också på fall där man aldrig tagit urinprov. Fall där patienten har gått i år på en psykiatrisk mottagning och fått flera olika diagnoser. Sen händer det något dramatiskt, som till exempel att personen får en psykos och kommer in till akuten där det konstateras ett långt gånget amfetaminberoende, säger han.

I diagnosprocessen när orsaken till patientens mående ska utredas, kan det därför vara motiverat med drogtestning.

– Men det måste vara individuellt där man gör upp en vårdplan tillsammans med patienten och där urinprov kan vara en del. Jag tror att det ibland slarvas med individualiseringen. En del patienter tycks bemötas ganska bryskt med inställningen »det är så här vi gör och du får bara acceptera det«.

Centralstimulanter är narkotika­klassade läkemedel med risk att skapa beroendepotential. Den medicinska risken brukar anges som orsaken till att det behövs en omfattande drogtestning.

Men samma och kanske till och med större medicinska risker finns med läkemedel där det vanligtvis inte sker drogtestning. Det kan handla om smärtstillande och lugnande mediciner.

– Det är lite av en paradox. Det allra mesta som är narkotikaklassat skrivs ut av primärvården. De är försiktiga med förskrivning men håller sällan på med kontroller på det sättet, säger Joar Guterstam.

Behandlingen med central­stimulerande läkemedel tar upp en växande andel av psykiatrins resurser, och drogtesterna spelar en roll i det. Det handlar inte bara om inköp av drogtester och analyser utan även den tid och personal som besöken tar i anspråk.

– Med tanke på att pengarna alltid är begränsade bör man fundera på när det är motiverat med omfattande testning eller när resurserna ska läggas på andra insatser, säger Joar Guterstam.

Det som bland annat har fått kritik är de kontraktslika överenskommelser som förekommer inom psykiatrin. Ett flertal regioner kräver att patienten avhåller sig från alkohol och droger för att få behandling.

Gävleborg är en av de regioner som har haft en så kallad överens­kommelse för patienter för att de ska få ADHD-behandling. Detta ger vården rätt att bryta sekretessen genom att kontakta socialtjänst och polis om ett drogtest visar tecken på missbruk.

Inom psykiatrin och utanför beroendevården förekommer drogtester annars främst inför psykiatriska utredningar. Men den rutinmässiga provtagningen som görs främst vid behandling med centralstimulerande läkemedel har fått kritik. Senast av Justitieombudsmannen, JO, som uppger att förfarandet att kräva drogtester och villkora behandlingen strider mot den svenska grundlagen. Beslutet kom under sommaren efter att tre regioner i landet anmälts av patienter.

I beslutet skriver JO att regioner ska utforma riktlinjer så att det tydligt framgår att det handlar om individuella bedömningar och en reell frivillighet. Även Socialstyrelsen och Läkemedelsverket behöver ändra sina rekommendationer så att det blir tydligt att en individuell bedömning alltid ska göras huruvida drogtestning behövs.

JO skriver i beslutet att de utgår från att de berörda regionerna nu kommer att ändra sina riktlinjer.

Några som välkomnar JO:s markering är Riksförbundet Attention, intresseorganisationen för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

De har kritiserat de rutinmässiga drogtesterna och hoppas att JO:s beslut kommer att leda till förändringar med mer individuellt anpassade metoder.

– Vi tycker att det är problematiskt med slentrianmässiga drogtester och tar avstånd från dem. Det för att de är integritetskränkande att utsättas för, säger ordförande Anki Sandberg.

Bland landets psykiatriker finns däremot ett stöd för en omfattande drogtestning. Det menar Alessandra Hedlund, ordförande för Svenska Psykiatriska Föreningen och överläkare vid Norra Stockholms Psykiatri, som välkomnar en diskussion om frågan.

– Drogscreening är ett viktigt verktyg och egentligen skulle vi välkomna att det används mer i vår verksamhet, säger hon.

Det Alessandra Hedlund efterlyser är främst en bredare och mer noggrann testning, även vid förskrivning av andra läkemedel.

– Av någon anledning har strål­kastarna hamnat på just centralstimulanter, men med vissa smärt­stillande till exempel finns också beroendepotential.

I ateljén lägger Tilda Kjerrulf Björnberg ytterligare ett lager färg på blodapelsinen. Hon väntar på att få en ny tid för provtagning, den här gången till en annan mottagning. Först när det är klart kan hon få sin medicin igen.

Egentligen har hon inget emot att lämna proven, hon förstår varför de görs. Men det är jobbigt rent praktiskt.

– Jag har själv aldrig varit orolig inför ett test, men det har varit en mardröm att det helt plötsligt ska visa någonting fastän man är oskyldig. Det händer ju ibland att blodproven blandas ihop, säger hon.

Du har just läst en artikel ur nummer 5/2020 av tidskriften Alkohol & Narkotika.