”Många vågar inte vända sig till vården”

Länge var styrketräning en aktivitet främst för män. Det var också främst killar som använde sig av anabola androgena steroider (AAS), syntetiska kopior av könshormonet testosteron. Men de senaste decennierna har något skett. Alltfler kvinnor söker sig till skivstängerna och viktplattorna. Gymmen befolkas i allt högre grad av tjejer som drömmer om en kropp med tydliga linjer, svällande biceps, och definierade lår. För att nå dit är vissa, precis som killarna, beredda att fuska.

–Första gången jag var på en bodybuilding-tävling tyckte jag att det var helt absurt, säger Therese Vilrik, som kom in i kroppsbyggarvärlden för drygt tio år sedan.

–Kvinnor i bikinis som bytt träningsskorna mot stiletter. Män som såg ut som Adonis. Jag blev nyfiken på vad som skulle hända med min kropp om jag började träna på samma sätt som de gjorde.

Så Therese började styrketräna. Satsningen underlättades av att hon vid tillfället var tillsammans med en manlig kroppsbyggare. Snart fanns hela hennes sociala liv på gymmet. En umgängeskrets som inte bara uppmuntrade henne att följa ett strikt tränings- och kostschema, utan som också hade en avslappnad syn på dopning.

–När min kille började dopa sig var jag först jätterädd, säger Therese.

–Jag oroade mig för vad preparaten skulle göra med honom, att han skulle bli annorlunda eller att han skulle bli steril. Men snart blev det vardag att ha ampuller och kanyler liggande i soffan. Han hade en träningskompis som följde samma kur och de kunde ta doserna tillsammans hemma hos oss.

Therese ex-pojkvän var en ganska typisk brukare av AAS. Majoriteten av användarna är män i åldrarna 18-34 år, visar CAN:s rapport om drogutvecklingen i Sverige 2019. Enligt Brottsförebyggande rådet är 93 procent av de som misstänks för dopningsbrott män. Men de senaste 20 åren har bilden börjat förändras. Dopingjouren vid Karolinska sjukhuset har vid upprepade tillfällen larmat i media om att de ser ett ökande antal kvinnor som kontaktar dem i behov av stöd och vägledning.

–Gruppen kvinnor som använder AAS är fortfarande liten, säger Annica Börjesson, forskare och sjuksköterska som arbetat vid Dopingjouren i 15 år.

–Vi har ingen statistik över att de blir fler. Men upplevelsen är att vi oftare blir kontaktade av kvinnor. Jag hör dessutom historier som jag inte mött tidigare. Kvinnor som fött barn och börjat dopa sig för att snabbt bli av med bilringen. Kvinnor som diskuterar sitt bruk på olika forum på nätet. Små saker som sammantaget ger bilden att bruket ökar.

Att tillföra testosteron i en kvinnokropp ger precis samma fördelar som för en kille. Musklerna växer snabbare, uthålligheten blir bättre och återhämtningen går också snabbare. Tidigare var det absolut vanligaste sättet som kvinnor kom i kontakt med AAS via en manlig partner. En pojkvän som själv brukar, som kan hjälpa till med införskaffande av preparat och med dosering.

I dag söker sig kvinnor som ägnar sig åt fitnessdopning ofta till nätet, till forum där andra kvinnor som också dopar kan dela med sig av sina kunskaper, ge tips och råd.

Therese Vilrik i sin tur blev introducerad till anabola steroider via sin tränare. Hon hade ställt upp i sina första body fitness-tävlingar, med gott resultat. Nu undrade hon vad hon behövde göra för att ta sin satsning ännu ett steg vidare. I träningsmiljön som hon rörde sig i fanns många andra kroppsbyggare som använde sig av otillåtna preparat och till och med hennes kille tog ju steroider. Tabut kring att fuska och att utsätta sin kropp för riskerna som är förbundna med att ta skadliga preparat hade för Therese börjat luckras upp.

–Jag frågade min tränare om inte jag också skulle ta något, säger hon.

–Hon lyckades lägga fram det för mig på ett sätt som fick mig att känna att det inte var något farligt. Samma dag som jag ställde frågan fick jag ett pillerpaket i handen. ”Tjejhormon”, kallade hon det. Ett syntetiskt testosteron som gör att du ökar i muskler och minskar i fett, som du inte behöver injicera.

När kvinnor dopar med AAS tar de i regel en lägre dos än vad männen gör. Studier har även visat att de i lägre grad nyttjar testosteron. Istället väljer de mildare steroider och tillväxthormoner. Eftersom AAS består av manliga könshormoner riskerar kvinnor som nyttjar dem få större problem med biverkningar än vad män får. Mörkare röst, ökad behåring eller klitorisförstoring skrämmer, berättar Annica Börjesson vid Dopingjouren.

–Många av de kvinnor jag har pratat med har varit väldigt rädda för biverkningarna, säger hon.

–Ofta bär de på en oro att de ska börja se manliga ut. De vill till varje pris behålla det som de uppfattar som sin kvinnlighet. Jag tolkar rädslan som ett uttryck för de normer som finns i samhället. Stora muskler och mörk röst associeras med maskulinitet.

Att bruket av AAS skulle påverka den egna fertiliteten är också en vanlig oro hos de kvinnor som vänder sig till Dopingjouren. Även Therese Vilrik var rädd att hon inte skulle kunna bli mamma.

–Jag hade ingen mens, säger hon.

–Men det är svårt att veta om det berodde på dopningen eller på den hårda träningen kombinerat med för lite mat. Förutom det hade jag lyckligtvis inga fysiska biverkningar. Mig skadade dopningen istället framför allt mentalt och socialt.

Ju djupare Therese kom in i fitnessvärlden och ju fler tävlingar hon vann desto längre kom hon ifrån sina gamla vänner. Allt i hennes vardag var planerat i detalj för att hon skulle få ut så mycket som möjligt av träningen. Hon stod på ett kostschema som bara gav henne tillräckligt med energi för att hon skulle orka nästa pass. Utbildningen som hon var inskriven på blev lidande. Ville hon gå hem till en kompis på middag tog hon med sig egen matlåda, med 100 gram kyckling, 100 gram champinjon, 100 gram tomat.

–En väninna sa att hon var riktigt, riktigt orolig för mig, säger hon.

–Jag hade varit på middag hos henne och hon såg att jag var en zombie. Helt grå, helt tyst. Som en skugga av mitt forna jag. Att jag dessutom tyckte att jag hade haft en bra dag säger så mycket. Jag hade ingen energi och min mentala inställning till vad som var viktigt i livet var helt skev.

I dag kan Therese se att vad hennes fitnessatsning ledde till var en osund syn på den egna kroppen. Hon hade redan tidigare kämpat med ätstörningar, så steget till tvångsmässig träning och ett ständigt fokus på större och mer muskler låg nära till hands. Liknande berättelser från kvinnor som börjat med dopning har Annica Börjesson hört vid upprepade tillfällen:

–Många tjejer som dopar sig har tidigare brottats med ätstörningsproblematik och missnöje med den egna kroppen, säger hon

–Genom att vända fokus mot träningen istället upplever de att de kan rättfärdiga sitt intag av mat. Individer som dopar bygger också egna nätverk, med egna normer kring vad som är ett eftersträvansvärt utseende. De stärker varandra i uppfattningen att deras livsstil är den rätta.

För Therese kom en viktig vändpunkt när hon en dag steg in på ett helt vanligt gym, ett som inte bara befolkades av fitnessatleter. Där såg hon sig själv i spegeln, och plötsligt blev vad hon gjort mot sig själv och sin kropp under de senaste åren alldeles glasklart.

–Jag stod bredvid två helt vanliga män, berättar hon.

–Min självbild säger att jag egentligen är en ganska liten tjej. Jag är 1.60 lång och hade alltid vägt runt 50 kilo. Men nu såg jag att jag var större än de här två killarna. Jag hade större överarmar än dem. Jag vägde 70 kilo och jag kände klaustrofobi av att vara i min egen kropp.

Långsamt började Therese röra sig bort från gymmet. Hon slutade med dopningen. Tränade färre pass i veckan, till slut inte alls. Istället gick hon långa promenader, läste böcker och tog upp kontakten med gamla vänner igen.

–Jag kände mig så fri, säger hon.

–Fri från kroppsideal, fri från restriktioner kring maten, fri från tankar kring utveckling, prestation och träningsprogram. Fri från att varje gång jag såg mig själv i spegeln leta efter fel på min kropp. Jag åt för att jag var hungrig och jag slapp upplevelsen av att det var spegelbilden som avgjorde om jag skulle ha en bra eller dålig dag.

Therese tog sig ur träningsfokuset och dopningen på egen hand. Men många kan behöva professionell hjälp för att bryta med sina skadliga mönster. Länge fanns Dopingjourens telefonrådgivning för den som oroar sig för biverkningar eller är i behov av stöd. I dag är tjänsten nedlagd och det enda som kvarstår är möjligheten att ställa frågor via hemsidan.

–Det är tydligt att det här inte är en prioriterad fråga, säger Annica Börjesson, som i dag arbetar ensam med Dopingjouren på tio procent.

–Många vågar inte vända sig till vården. Man är rädd för att om man skulle vara ärlig med vilka preparat man tar så kommer man råka illa ut. Så istället söker man stöd på olika forum på nätet. Jag tycker att det är hemskt. Det här är människor som mår dåligt och det finns inte riktigt någonstans de kan vända sig.

För Therese Vilrik tog livet en ljusare vändning efter att hon slutat med AAS. Hon har fått en dotter och sedan ett drygt år tillbaka arbetar hon som fitnesskonsulent inom Anti-Doping Danmark. Nu föreläser hon om sina erfarenheter av dopning, med förhoppningen att hennes historia ska hjälpa andra som befinner sig där hon var förut.

–Att jag var så fokuserad på min träning och mitt utseende har fått stora konsekvenser för mig, säger hon.

–Jag har fortfarande vänskaper som inte återhämtat sig. I dag vet jag att det som gör mig lycklig är inte att ha ett sexpack på magen. Det som gör mig lycklig är relationerna jag har.