»Lika svårt vara trans­person i Sverige som i Dubai«

Melica Amina Foto: Anna Fredriksson

Melica Amina kom som kvotflykting från Dubai via Turkiet 2019. Trots hbtqi-status placerades hon av svenska myndigheter i sovsal. Där övergick hennes bruk till ett beroende.

Melica Amina är född intersexuell i Dubai, ett av sju emirat i Förenade Arab­emiraten. Uppväxten kantades av trauman som en följd av hennes oklara könstillhörighet. Både hennes familj och samhällets normer gjorde det omöjligt för henne att få leva som den hon är.

– Jag vill kunna leva ut både min feminina och maskulina sida. Jag vill köra motorcykel och spela fotboll, inte alltid vara superfeminin. Jag gillar äventyr, skateboard och rollerblades.

Till Sverige kom Melica via Turkiet där hon väntade i två år på att få status som hbtqi-flykting. Tillsammans med flyktingar från det krigshärjade Syrien och Afghanistan fick hon en säng i en sovsal på en stor förläggning.

– Jag trodde att det här landet som använder ordet »hen« skulle förstå. Men Migrationsverket och Stockholms stad förstod ingenting. Jag fick bo kvar i sovsalen i nio månader. Jag var konstant rädd och blev mer och mer deprimerad. Här började jag missbruka tabletter och marijuana.

I Dubai hade Melica rökt marijuana då och då, för att koppla av, när livet kändes svårt.

– I Dubai hade jag kontroll men i Sverige kände jag mig hjälplös. Att bli beroende var nytt för mig.

Hon fick beskedet att hon själv måste hitta en bostad och provade att dela med andra.

– Det var riskfyllt, de flesta har aldrig mött någon som jag, det blir en chock för dem. När de kom på att jag är intersexuell och transperson tyckte de det var bättre att jag flyttade.

Hon vände sig till RFSL för att få veta om det fanns något kollektiv­boende för hbtqi-personer.

– RFSL är som ett kunskapscenter och en trygg plats, jag går fortfarande dit någon gång i månaden. Men på en praktisk nivå och för att få livet att fungera kunde de inte hjälpa till.

Hon placerades på Stadsmissionens stödboende för personer med tungt missbruk, Bostället.

– Min handläggare på stadsdelsförvaltningen tyckte att jag kunde återhämta mig där. Men där fanns allt jag behövde i drogväg, sådant som jag annars behövt ringa och leta efter, där fanns det lätt tillgängligt.

Så stängde akutboendet, som var i dåligt skick och efter fyra år i Sverige hyr nu stadsdelsförvaltningen en lägenhet åt Melica. Visserligen helt utan möbler, men en trygg plats. Hon har bytt handläggare sex-sju gånger.

De tror att trans är detsamma som en dragqueen – men mitt liv är inte underhållning!

– Varför kunde jag inte fått hjälp med lägenhet tidigare? De vill hjälpa men förstår inte. De har en regnbågsflagga på förvaltningen men när jag gett uttryck för att jag som transperson inte är trygg i vissa miljöer så förstår de inte. De tror att trans är detsamma som en dragqueen – men mitt liv är inte underhållning!

Melica Amina uttrycker att hon känt sig försummad och ignorerad, som att hon ropat på hjälp utan att bli hörd. Det känns svårt att prata om framtiden, den glöd hon hade har falnat och skulle behöva syre för att ta fart igen.

Foto: Anna Fredriksson

– Nu när jag vet att utmaningarna är nästan lika stora här som i Dubai, kan jag fråga mig varför jag kom. Visst, lagarna är bättre här, men på praktisk nivå, i det vardagliga livet är det lika svårt att vara öppen som transperson. Det är en kamp, här som där.

Två gånger i månaden träffar hon en psykolog för att få hjälp med sitt beroende. Hon tycker att processen går långsamt. Hittills har hon fått hjälp att byta ut drogerna mot medicin.

– Den ska jag ta när jag får panik­ångest eller blir överväldigad eller nedtyngd av känslor. Jag är ledsen att det blivit en nödvändighet. I Dubai var droger inget stort problem, men här valde jag det för att jag hade för mycket smärta, ensam i ett nytt samhälle. Det här kommer att hjälpa tänkte jag, men jag ville inte att det skulle bli så här.

Melica tycker att det vore bättre att se till roten istället för symptomen: att hon lever i ett instabilt läge, är arbetslös och har en lägenhet utan möbler.

– Om det praktiska löser sig kanske jag återhämtar mig snabbare.

Hon fyller 31 i mars och skulle vilja jobba med teater eller som danslärare. Det har hon gjort tidigare, hon har också varit modell och jobbat som stripteasedansös både i Dubai och Stockholm. Strippklubben är den miljö där hon känt sig mest inkluderad i Sverige.

– Det var okej med flickorna där, det var ändå en ljus period. Sen förstod chefen hur det låg till och bad mig lämna, som dansare på strippklubben förväntades man också prostituera sig. När jag vägrade fick jag kicken. Jag ville varken sälja sex eller droger – och då fick jag gå.

Hon ringde polisen som inte var intresserad.

Varför vill du berätta din historia?

– Jag vill väcka folk som har ansvar, visa att vi existerar. Det här är inte bara min berättelse. 

FAKTA – begrepp
HBTQI – ett paraplybegrepp för homo­sexuella, bisexuella, transpersoner, personer med queera uttryck och identiteter och intersexpersoner.
Transperson – ett paraply­begrepp för flera grupper som har gemensamt att deras köns­identitet och/eller könsuttryck alltid eller under perioder skiljer sig från det kön som registrerades vid födseln.
Intersexperson/person med intersexvariation är någon som är född med en kropp som inte går att kategorisera som man eller kvinna enligt samhällets normer för kön.

Anna Fredriksson

Anna Fredriksson tidigare redaktör för Alkohol & Narkotika

Senaste från Vård

Lästips direkt i din inkorg?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!