»Jag hade injicerat oavsett sprutornas skick«

Han vill vara anonym och heter egentligen något annat än Jonas. En medelålders man som åtskilliga gånger understryker att han har haft perioder i livet då drogerna inte varit centrala, eller ens funnits med i bilden. Han har hunnit bilda familj och har barn som han har bra kontakt med. Vid två tillfällen har han själv arbetat med att hjälpa missbrukare. Första gången handlade det om vuxna människor och Jonas var helt öppen med sitt förflutna. Både han själv och omgivningen såg det som en tillgång.

Andra gången timanställdes han på ett hem för ungdomar i Stockholmstrakten, då visste varken de intagna eller kollegorna att han blandmissbrukat under lång tid.

– Det gick bra till en början, men ungdomarna anade vad jag hade för bakgrund. Dessutom var det någons pappa som kände någon som viss­te vem jag var, men det var när jag b­örjade med amfetamin igen som det naturligtvis inte fungerade längre. Du kan aldrig hjälpa någon annan om du inte själv står stabilt.

Nu är Jonas tillbaka i Malmö, där han bodde som ung. Under de senaste åren har han kommit och gått på Sprutbytet och vid flera tillfällen haft längre uppehåll då han bott för långt bort. Men det sammanlagda resultatet blir det han kallar ett mervärde. Utan kontakten med Sprutbytet, tror han, att han hade hört till de personer som inte hade funderat så mycket över sjukdomsaspekter kopplade till förorenade verktyg. Mycket på grund av att hans generations stora skräck, HIV, har blivit lösligare i konturerna.

– När jag bodde i Malmö första vändan rådde fortfarande total Aidsskräck, inte minst bland de missbrukare som jag kände. Jag var livrädd men då gällde det sex, jag injicerade inte och hade bestämt mig för att aldrig heller göra det.

– Numera är den rädslan inte så stor och jag hade injicerat oavsett sprutornas skick. Men nu är jag noggrann för att jag har chansen att vara det och vill till exempel slippa bölder, på köpet kommer att jag inte behöver vara rädd för HIV eller att smitta någon annan med hepatit.

Jonas berättar att han får nya sprutor ett par gånger i veckan och han upplever att förfarandet är tryggt och smidigt, även om han numera inte kan vara helt anonym. Vid några tillfällen har det hänt att han i närheten av Sprutbytet har kontaktats av yngre personer som undrat om han kan tipsa om försäljningskontakter som kan ordna narkotika.

– Då har jag svarat samma sak varje gång. Att jag är fel person, att det är fel plats och fel fråga. Men jag tycker inte att det är ett stort problem att någon enstaka jagar droger, inte ett problem för mig i alla fall.

Vad anser du om regeringens förslag att sänka åldern för sprutbyte från 20 till 18 år?
– Jag har inte hört om det och det är lätt att säga rakt av att det väl låter bra, varför inte? Samtidigt har jag ingen egen erfarenhet av tyngre missbruk i den åldern och tycker inte att det är en helt lätt fråga att svara på.

– I grunden är jag övertygad om att sprutbyte räddar liv, å andra sidan kanske det finns en skillnad mellan att vara tonåring fortfarande och i princip vuxen. Kanske fastnar den som inte hade behövt göra det? Kanske är det bättre att sätta in annan hjälp? Jag vet inte, men om jag måste välja så tycker jag nog att det känns okej, fördelarna överväger.

Den vanligt förekommande kritiken, att gratis sprutor till narkomaner cementerar ett missbruk eller i värsta fall är en inkörsport, tycker Jonas inte stämmer. Samtidigt påpekar han att han själv inte är något typfall som genom sina egna erfarenheter sitter inne med facit.

– Tvärtom är jag ganska ovanlig, eftersom jag har levt så pass långa perioder utan droger, om jag inte räknar alkohol. Jag bytte min första spruta när jag närmade mig 30. Men jag vet ju vilken betydelse Sprutbytet hade för många i början av 1990-talet och ännu tidigare. Då fanns inte den möjligheten i Stockholm och när jag kom dit fanns det ett sug efter rena sprutor. För min egen del höll det på att sluta riktigt illa, man blir sjukare helt enkelt, lever sämre. Jag är uppriktigt glad över att jag klarade mig. Många som jag kände hade inte den turen.

Men enligt Jonas finns det i en del grupper en stark misstänksamhet mot sprutbytesverksamheten. Bland nyanlända kan det handla om rädsla för att registreras och erfarenheter från länder utan fungerande och rättssäkra myndigheter och polisväsenden.

– En del av dem kan också vara rädda för att inte få stanna i Sverige, det har jag hört vid flera tillfällen. När jag var runt 20 var situationen en helt annan än nu, det mesta har ju ändrats så varför skulle inte också missbrukarna ha ändrats? Jag tycker att det är värre nu på många sätt.

Hur då?

– Missbruket har krupit längre ner i åldrarna.

Vilken är den största förändringen?

– Om jag utgår från min egen situation så måste jag faktiskt säga att HIV inte finns med i bakhuvudet hela tiden. Många drabbades, men det blev väl aldrig någon epidemi, åtminstone inte i Sverige. För min del får jag väl också tillägga att det där med sprutor är en förändring, jag hade ju lovat mig själv att aldrig börja och trodde inte att det fanns någon risk i världen att jag skulle åka dit.