Göteborgs beroendevård i kris

Jag hade inte suttit här och pratat med dig idag om inte jag kommit in just när jag kom in i substitutionsvården. Det var där och då, säger Mikael.

Det är 19 år sedan han fick substitutionsbehandling, först i Uppsala och sedan i Göteborg. Han kunde lämna 20 års missbruk och börja bygga ett fungerande liv. Bredvid honom sitter vännen Risto, som var en av de första patienterna i Laro i Göteborg.

– Jag var på många behandlingshem utan substitutionsvård och jag föll tillbaka varje gång. Idag har jag körkort, är skuldfri och lever som vilken människa som helst, säger Risto.

Nu är de oroliga. De säger att människor kommer att dö i väntan på vård.

Östra sjukhuset är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset. På 1177.se meddelar Östras substitutionsmottagning:

»Väntelistan för behandling är lång. På grund av den rådande situationen behöver substitutionsverksamheten fram till årsskiftet införa en temporär kraftigt begränsad intagning, med undantag vid starka medicinska skäl.«

Med »den rådande situationen« avses brister i arbetsmiljö, kapacitet och säkerhet.

Annika Tigerryd är sjuksköterska på substitutionsmottagningen. Även hon talar om vikten av tillgänglighet till vård när den behövs.

– Man pratar om ett fönster, när man har möjlighet att fånga upp personer i beroende. Det är en plågsam historia att försöka bli avgiftad. Har man uppbådat tillräckligt med kraft är det ganska kortvarigt, det faller så himla fort, säger hon. 

Västra Götalandsregionen lägger mindre resurser än förväntat per patient i Laro. Socialstyrelsen räknar med en kostnad på 100 000 kronor per Laro-patient och år. I Västra Götalandsregionen läggs runt 40 000 kronor, enligt en färsk utredning beställd av regionens hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Ibland uppmärksammas substitutionsvården i form av reportage om läckage. Annika Tigerryd berättar att man vid Sahlgrenska använder billigare beredningsformer av burprenorfin, vilket möjliggör läckage.

– Vi skulle vilja ge alla film eller snabbsmältande tabletter, men vi har inte råd med det, för då kan vi inte hjälpa så många. Man kan stoppa läckaget genom att ge injektioner, vilket är det mest kostsamma.

Frida Petersson är docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet, med missbruksbehandling som ett av sina forskningsområden. Idag sticker Göteborg ut avseende köer och kostnader, fram tills för bara några år sedan var det i stället ideologi som utmärkte staden.

– Hos politikerna i Göteborg har det funnits ett kompakt ideologiskt motstånd mot skadereduktion. Vilken vård man har gett har varit ideologistyrt. Sprututbytet, liksom Laro, startade upp extremt sent i Göteborg. Men idag är det stora problemet att folk inte får vård.

Frida Petersson kallar intagningsstoppet »en katastrof«.

– Folk kommer att dö, så är det. När Laro startade 2004 var tillströmningen av patienter större än vad verksamheten var dimensionerad för. Upp mot 200 personer hamnade i kö. Då var det många som dog. Människor som söker den här sortens behandling lever väldigt farligt.

På Stigbergskliniken har Stadsmissionen i 40 år bedrivit en bred verksamhet för alkohol- och drogberoende. Det finns 17 vårdplatser och här görs ungefär 300 öppenvårdsbesök per månad. Kliniken drivs med medel från Västra Götalandsregionen, men i januari 2022 måste den stänga efter att upphandlingen gått i stöpet.

Johan Skaghammar, områdeschef på Stadsmissionen, berättar om verksamhetens unika arbete i Göteborg.

– Vi ser att det är viktigt att vi erbjuder något annat, att vi når patientgrupper som inte vill eller kan söka sig till den offentliga vården. Dels handlar det om personal som jobbar för regionen och inte vill finnas i det systemet, dels är det människor som är skeptiska till allt som det offentliga står för. För dem känns det tryggare med någon fristående.

Han menar att det redan i dagsläget är svårt att nå alla i behov av vård.

– Nu kommer gapet att bli ännu större. Man tappar vårdplatser, och verkar ännu inte veta hur man ska täcka upp.

I en intervju med SVT den 18 oktober säger Johan Fält (M), ordförande i Göteborgs hälso- och sjukvårdsnämnd, att Stigbergsklinikens patienter kommer att få bättre vård på Sahlgrenska, eftersom Sahlgrenska kan ta hand om patienter med psykiatrisk samsjuklighet.

Men enligt Johan Skaghammar är det inte alla som har psykisk ohälsa. De med komplex psykiatrisk problematik är redan idag Sahlgrenskas ansvar.

En person verksam vid beroendekliniken på Sahlgrenska, som vill vara anonym, skriver:

»I nuläget finns ingen plan för dessa patienter, speciellt inte när dagvården också försvinner, som kunde ta nedtrappningar utan samsjuklighet. Var de patienter som nu vårdas på dagvården ska vårdas i stället utreds nu. Och lägg då på Stadsmissionen, helt omöjlig situation.«

Som en av besparingsåtgärderna föreslås att det särskilda teamet för kvinnor med beroende och psykiatriska problem läggs ner. Där behandlar man bland annat trauma efter sexuellt våld. I en debattartikel i Göteborgs-Posten den 8 oktober skriver samtliga anställda i teamet:

»Nu vill man alltså låta traumatiserade kvinnor med skyddsbehov samt gravida kvinnor och nyblivna mödrar gå till samma mottagning som männen. Detta trots att det finns evidens för bättre behandlingsutfall vid enkönad vård för kvinnor inom beroendevården.«

Katarina Höglund är kurator inom slutenvården på beroendekliniken. Hennes bild är dyster.

– Vi har fått mejl från ledningen om att dagvården i Högsbo och kvinnomottagningen i Olskroken ska integreras i de kvarvarande mottagningarna. Men de funkar inte särskilt bra som det är. Det har varit massuppsägningar.

Hon är skeptisk till att Stigbergsklinikens vård ska tas över av Sahlgrenska.

– Hur då? Vi har inte fått någon information. Det är dessutom redan svårt att komma in i slutenvården. Som anställd känns det som att man monterar ner beroendekliniken.

Hon berättar om en instabil och stressig arbetsmiljö där beslut fattas snabbt och kommunikationen brister, vilket redan tidigare har kritiserats i intern utredning. Nu letar många i personalen efter nya jobb.

– Som det är nu är vi farliga för våra patienter.

Pär Lundqvist (L), ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Västra Götalandsregionen, beskriver läget som »många bollar i luften«.

– Vi ser nu över hela Laro-vården, vi ser att den är ojämlikt fördelad i regionen och att det finns förbättringspotential. Den politiska ledningen har beslutat att se över hela missbruksvården i regionen. Vi ska skapa oss en nulägesbild.

Många är rädda att de som står i kö till Laro ska dö. Vad vill du säga till dem?

– Det är klart att det är en olycklig situation att folk hamnar i kö, särskilt patientgrupper som är sköra. Det är min omedelbara känsla. Sedan är det just för att lösa situationen vi har bett om en utredning kring Laro, för att sätta in de resurser som behövs för att förbättra situationen. Antalet sökande har ökat. Kön är en indikation på att vi inte har kunnat möta det ökande behovet.

Personal vittnar också om en instabil organisation. Känner du igen den bilden?

– Kanske inte just den bilden. Vi vet att det är förändringar på gång, som verksamheten fattat beslut om. Min bild är att man gör förändringar för att förbättra och skapa en mer robust verksamhet, sedan kan jag förstå att det skapar oro. Min bild är att verksamhetsledningen har en god ambition och en väg framåt för att göra verksamheten ännu bättre.

Ännu bättre, säger Pär Lundqvist. Ännu sämre, säger personer i verksamheten.

Sjuksköterskan Annika Tigerryd understryker patientgruppens utsatthet.

– Det här är inte människor som har en röst i samhället. Många av dem kan inte föra sin egen talan, eftersom det inte är någon som lyssnar då. Det finns inget starkt stöd för dem.

Kuratorn Katarina Höglund är inne på samma spår.

– Personer med beroende är en bred grupp, men många av dem är utsatta och lever med våld, hemlöshet, prostitution och kriminalitet. De kommer inte gå till tidningen, inte skriva till Ivo eller patientnämnden.

Mikael, som lämnade heroinmissbruket, verkar inte hysa höga förhoppningar om framtiden för beroendevården i Göteborg.

– Det finns ett par eldsjälar. Jag vågar inte tänka på den dagen då inte de finns kvar. Då kommer det att rasa som ett korthus.