Går det att bygga upp förtroende i behandling som sker på nätet? Javisst, men den byggs på ett annorlunda sätt genom att skapa ett gemensamt språk, mål och syfte med behandlingen, säger Veronica Ekström som har studerat behandlarens roll på nätet.
Att delta i behandling på internet ställer särskilda krav både på användarna och de professionella behandlarna. Veronica Ekström, lektor och forskare i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke högskola har genom fokusintervjuer undersökt hur behandlare beskriver skillnaderna i arbetsvillkor mellan internetbehandling och traditionell behandling.
– Jag är själv socionom och tyckte det var spännande att se vad man gör annorlunda. Kan du skapa allians när du sitter bakom skärmen och all kontakt sker i skriftliga kbt-baserade program?
Veronica Ekström tycker att att hennes intervjuer visar att det verkligen uppstår en allians – det vill säga en relation – med gemensamt språk, mål och syfte mellan behandlare och användare.
– Det skriftliga passar vissa och inte andra. Du ska vara bekväm i att skriva, dela med dig text, och med att läsa. Det gäller både behandlarna och användarna. En del är superbekväma med detta, andra uttrycker problem.
Det är positivt att det som skrivs finns kvar. Det är ett material som både användaren och behandlaren kan gå tillbaka till.
– På nätet finns inbyggt en möjlighet att som behandlare faktiskt tänka innan du svarar, diskutera med kollegor, något som är väldigt ovanligt i vanlig behandling, säger Veronica Ekström.
Behandlarna vill att också användarna ska ta tid att reflektera. Går det för snabbt kan det bli för ytligt. Därför släpps de olika frågemodulerna med vissa tidsintervaller.
Varje insats är kort och behandlarna hinner med många klienter men kontakten är tätare i internetbehandlingsprogrammen. Det är enkelt att fråga: Hur går det?
Det förvånade Veronica Ekström att användarna väldigt sällan överutnyttjade tillgängligheten.
– Det finns en outtalad respekt för att så gör man inte. Det hänger ihop med alliansen som faktiskt finns där att man inte överöser behandlaren med 800 mejl i veckan.
Användare kan uttrycka att det är skönt att slippa att någon sitter och tittar på en, ser vad man har på sig. Som behandlare kan det vara ovant att inte ha tillgång till allt som vi är skolade i att hela tiden tolka, som kroppsspråk.
– En del tar upp detta som negativt, men när du lär dig formen anpassar du ditt språk, hittar en form, allt som tillför en kontext.
Ett skrivet stycke utan att se om människan är glad eller ledsen är lättare att missförstå. Det finns en oro att man missat att fånga upp saker som inte handlar om temat.
– Några tycker det är jobbigt och problematiskt. De frågar sig: ger vi allt vi skulle
kunna ge?
Andra poängterar tvärtom att de tycker det är bra: Det vi gör är det klienten bett oss göra, det som har med problematiskt användande av cannabis och alkohol att göra. Det andra får man göra nån annanstans.
– Möjligheten att vara anonym gör att man berättar friare, att man berättar om mer konsumtion än man gör i ett samtal, för att man då skäms. Att skala bort den typen av skamkänslor blir också en fördel.
Intervjun med Veronica Ekström har publicerats i Alkohol & Narkotika 1/2020
