»Forskaren är ingen solospelare«

Johan Francks röst är glad. Han känner sig stolt och tacksam över att just ha fått ta emot CAN:s drogforskningspris på Drogfokus, Sveriges största konferens om förebyggande och hälsofrämjande arbete kring alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Att han har varit med länge framgår av drogpriskommitténs innehållsrika motivering till priset.

– Ja, jag är en mångsysslare, beroendeforskning är ju tvärvetenskaplig, skrattar han.

Framför allt har Johan Franck ägnat sin forskning åt att ta fram och utvärdera behandling, både läkemedel och psykologiska interventioner. 
– Läkemedelsutveckling är det jag ägnat mest tid åt. Som att hitta nya indikationer, det vill säga sjukdomstillstånd där en specifik behandling ger resultat.   

Den här är forskning som bland annat lett till att naltrexon används mot återfall i amfetaminberoende.

Patienter som använde naltrexon mot alkoholberoende och som spontant uppgav att de fick mindre sug även efter amfetamin väckte Johan Francks intresse. I en enkel pilotstudie fick 20 personer prova naltrexon mot sitt amfetaminberoende. Studien gav så positivt utfall att man gick vidare med en placebokontrollerad studie, som bekräftade resultaten.

Johan Franck är noga med att understryka att hans forskning är hans doktoranders forskning, han har varit huvudhandledare för åtta stycken. En av dem gjorde parallellt ett antal studier på råttor, och effekten av naltrexon sågs även i djurförsöken, vilket gav en annan tyngd åt resultaten. 

– Naltrexon var den första medicinen som hade effekt mot återfall i amfetaminanvändande. Det var en viktig grej vi gjorde där och studien blev uppmärksammad 2008 i en fin tidskrift, American Journal of Psychiatry.

Forskning om samsjuklighet mellan adhd och skadligt bruk av amfetamin är ett annat av hans huvudspår.

– Man kan ibland tro att adhd är en ny diagnos men den har varit känd i 70 år, bara med andra namn som mbd och damp. Det vi idag kallar adhd finns dokumenterat sedan 1800-talet och föräldrar och lärare har sett det här i alla tider, säger Johan Franck. 

Behandling är inte heller nytt, sedan 1930-talet har man behandlat adhd med amfetamin.

– Men det blir problem om en person har ett beroende, ska man då behandla den personen med centralstimulantia eller inte? Fram till nyligen fanns det en stor osäkerhet kring detta, men det fanns god erfarenhet baserat på individuella fall. 

Forskarna ledda av Johan Franck skaffade empirisk kunskap i början av 2000-talet genom en randomiserad studie med placebokontroll, något som är svårt att få till med patienter med adhd och kraftigt substansbruk av amfetamin.

– För att se om de kunde bli bättre trots substansberoende valde vi en speciell population: fängelsedömda narkomaner i begrepp att bli frigivna. De erbjöds att delta och fick antingen medicinen metylfenidat eller placebo under sex månader.

Trots stort bortfall var det en kraftig minskning av narkotikapositiva urinprover i den grupp som hade fått centralstimulantia jämfört med de som fått placebo.

– Vi var först i världen med vår idé och det är vi stolta över.

Studien var liten men har sedan replikerats av andra och resultaten håller.

Upptäckten av naltrexon har fått mindre genomslag i praktiken, trots att läkemedlet rekommenderas av Socialstyrelsen.

– Metylfenidat däremot används ofta idag, det finns en empirisk kunskap bland läkare att det här fungerar och många som har samsjuklighet får det. 

Även om det är en behandling som kan ha god effekt är svårigheten att välja ut rätt behandling för rätt patient.

– När patienten har återfall i droganvändning behöver man göra en paus i behandlingen och se över den. Det är som med metadon, enstaka dagar med sidomissbruk kan man acceptera, men det är en balansgång. 

Med så många lyckade projekt bakom dig, vad får dig att fortsätta gå till jobbet?

– Det är att få vara med i samarbeten med andra forskare och se juniora forskare få bra förutsättningar för sina projekt. Som forskare har man en viss tid då man är så bra som man kan vara och den tiden ska man använda väldigt smart så att kunskapen kan fortleva.

All forskning bygger på kunskapsöverföring, menar Johan Franck.

– Utifrån sett kan det verka som att forskaren är en solospelare, men det går inte att vara det idag. Det är tillsammans med andra man når resultat, snilleblixtar är nästan alltid en följd av interaktion. Dynamiken är det fascinerande med forskning.

Utöver forskning är kvalitetsregistret Bättre Beroendevård något som kan bidra till att förbättra beroendevården genom att det blir möjligt att göra öppna jämförelser. Johan Franck är registerhållare för detta psykiatrins största register men vill återigen tacka alla medarbetare för lagarbetet.

– Vi har jobbat lite i motvind men tack vare ett teknikgenombrott kan vi nu öka täckningsgraden kraftigt genom direktöverföring av data till registret. Då kan vi jämföra överdödlighet vid olika tillstånd och i olika delar av landet till exempel för att hitta förbättringsområden. Det finns otroligt mycket att göra. Vi har väldigt utsatta patientgrupper och jag blir glad när arbetet utvecklas som det gör nu, det är bra för patienterna. 

Han tycker det finns många anledningar att vara positiv idag.

– Vi har bra rekrytering av unga medarbetare och forskare, det är mycket positiva vibes.

Det var också den positiva energin som gjorde att han själv hamnade inom beroendeforskning. 

–  När jag hade doktorerat på experimentell hjärnforskning och skulle bli psykiatriker måste jag välja inriktning och då blev jag erbjuden jobb på en trevlig beroendeklinik. Det var inte så många som forskade inom området på den tiden. Jag kände att det var mycket positiv energi så jag fastnade där.

Ett beslut han inte ångrat en enda sekund. 

–  Som samhällsområde är beroende intressant, socialpolitiskt och medicinskt händer det mycket med samsjuklighetsutredningennoch diskussion om stigma runt beroende och psykiatri. Beroende har varit det mest stigmatiserade men det har ändrat sig mycket, det är inte lika skambelagt. Vi pratar nu om att man ärver riskfaktorer, på samma sätt som att man är ljus och fräknig – det är inget man rår för, man får sola mindre.

Johan Franck ser det som en viktig uppgift för forskningen att just nå ut med riskfaktorer kring beroende och hur man ska tänka om man har sådana faktorer med sig.

– Vi förstår beroendesjukdomen bättre i ett neurobiologiskt perspektiv än vi förstår någon annan psykisk sjukdom idag. Vi vet var i hjärnan och hur den uppstår. I princip kan vi göra alla djur beroende av samma droger som vi människor blir beroende av, modeller finns. Vi kan studera och se hur deras hjärnor påverkas, det kan vi inte göra med andra psykiatriska diagnoser. Det är en fantastisk utgångspunkt för neurobiologer och andra som jobbar med hjärnan. Beroende är också väldigt påverkbart från samhället till exempel när det handlar om tillgång. 

Apropå tillgång, vad ska du göra med prispengarna?
– Jag vet faktiskt inte. Kanske köper jag ett fint konstverk!