»En bok med tveklöst barnperspektiv«

Att det ges ut en bok på svenska om barn till föräldrar som missbrukar hör inte till vanligheterna. Att författarna är två forskare inom samhällsvetenskapliga ämnen som låter så väl barn som föräldrar komma till tals gör den här boken smått unik. Genom Upptäckt och stöds (Studentlitteratur 2019) närmare 300 sidor beskriver Elisabet Näsman och Karin Alexanderson hur barn påverkas av vuxnas missbruk, vilka strategier barn har för att hantera det, hur olika myndigheter kan upptäcka barnen och vilket stöd som kan ges. Författarna forskar i socialt arbete och sociologi på Uppsala universitet och boken bygger på ett utvecklingsprojekt inom region Uppsala där både barn till föräldrar som missbrukar och föräldrarna själva har intervjuats. Det som genomsyrar hela boken är författarnas tveklösa barnperspektiv. Även om föräldrarna kommer till tals, problematiserar Alexandersson och Näslund utifrån barnens upplevelser. Efter en tredjedel av boken börjar författarna ställa frågor till läsaren, som »Ska barn över huvud taget ha umgänge hos föräldrar som är i aktivt missbruk«? Frågorna ger läsaren en möjlighet att stanna upp och reflektera på egen hand, men lämpar sig bäst för att diskutera med andra. Boken avslutas med underlag för samtalsövningar för personal inom skolan.

Om halva boken är en beskrivning av hur barn och vuxna ser på missbruket och hur det påverkar dem, så riktar den andra halvan sig till myndigheter och andra som möter barn och vuxna som missbrukar. Boken hänvisar till flera studier som visar att upp till 20 procent av alla barn upplever att minst en av deras föräldrar dricker för mycket. Det är dock få av dem som upptäcks av skola eller socialtjänst och där kräver författarna att vi gör mer. Ungdomarna som författarna har intervjuat beskriver att föräldrarnas missbruk skapade problem i deras skolgång, men att missbruket sällan upptäcktes i grundskolan. När det ändå skedde var det ofta kopplat till att barnet hade börjat bete sig normbrytande. De barn som tar mycket ansvar för sitt skolarbete och presterar bra får sällan frågan om hur de mår eller hur de har det hemma. Men enligt de intervjuade barnen får inte heller de som döljer blåslagna händer med vantar det. Författarna frågar sig om det finns en osäkerhet inom skolan inför hur man ska hantera frågan om föräldrars missbruk. De presenterar därför en handlingsplan för hur skolan ska kunna bli bättre på att upptäcka de här barnen. De låter också barnen ge förslag på hur skolan kan förbättra sig med psykiska hälsokontroller och frågor om hur det är hemma. Barnen betonar också att skol­personal kan behöva fråga flera gånger och stå ut med mycket motstånd innan ett barn väljer att berätta.

Socialtjänstens utredningsprocess och barns upplevelse av den tas också upp i boken. Barnens berättelser visar tydligt hur de senaste årens personalomsättning i socialtjänsten och socialtjänstens specialiserade organisation påverkar dem genom att de hela tiden får träffa nya personer. Det verkar inte finnas någon samordning mellan socialsekreterare som arbetar med utredning av barn och socialsekreterare som arbetar med att utreda föräldrarnas behov av stöd för sitt missbruk. Många har varit med om att föräldrarna visat upp en fasad av att allt fungerar och att socialtjänsten valt att inte gå vidare när en av föräldrarna kan ge tillräcklig omsorg. Författarna går inte närmare in på glappet mellan socialtjänstlagens fokus på frivilliga insatser och de högt ställda kraven för att ett barn ska om­­händertas enligt LVU. De konstaterar att rättsfall visar att statens toleransnivå är hög när det gäller försummelse, vanvård och barnmisshandel av barn under 15 år. Om socialtjänsten inte kan motivera föräldrarna till att ta emot frivilliga insatser får barnen helt enkelt tåla det. Här hade ett problematiserande avsnitt om vilka socialtjänstens möjligheter är inom ramen för frivillighet kunnat underlätta för studenter och läsare som inte arbetar med myndighets­utövning av barn och unga.

• Läs mer Intervju med Karin Alexanderson: Tiden efter föräldrars missbruk viktig

Även socialtjänsten får tips från barnen med uppmaningar om att fråga barn hur de mår vid flera tillfällen, att förklara för barnen vad som händer med den missbrukande föräldern om de berättar och vikten av att hela familjen får stöd
och hjälp. Författarna lyfter i det sista kapitlet att det finns visst vetenskapligt stöd för att involvera hela familjen i missbruksbehandling för vuxna. Samtidigt är risken med ett familjeperspektiv att barn och unga inte blir synliggjorda som egna
individer eller får det utrymme de behöver.

Det är en mycket läsvärd bok som Alexandersson och Näsman har skrivit. Den ger en unik inblick i barns upplevelser av att växa upp med miss­brukande föräldrar. Med tanke på att även personal från social­tjänst och skola varit med i författarnas forskningsprojekt hade boken även kunnat kompletteras med mer av deras röster. Hur ser socialsekreterare på att föräldrars rätt till sina barn är så stark i Sverige, trots att barnkonventionen blivit svensk lag? Vad är det som gör att skolpersonal inte frågar mer om hur barn har det hemma? Avsnittet om samverkan hade också vunnit på att ta upp den samordnade individuella plan som alla har rätt till när en person har behov av insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård. Med det sagt är denna bok ändå ett måste för alla lärare, socialsekreterare och deras chefer: att läsa, reflektera och diskutera. Och viktigast av allt: omsätta i handling så att fler barn till föräldrar med missbruk kan få hjälp och stöd.

Recensionen publicerades i Alkohol & Narkotika 3/2020.