Attitydförändring till psykedelia mot depression

Depression kan vara en livshotande sjukdom och är enligt WHO den främsta orsaken till funktionsnedsättning i världen. En av fem svenskar får diagnosen under sin livstid och upp till en tredjedel av dessa blir varken hjälpta av läkemedel eller psykoterapi.

Under de senaste åren har internationella studier uppvisat lovande resultat med substansen psilocybin, ett hallucinogent ämne som finns i »magiska« svampar, men som i forskningen är syntetiskt framställt och ges i tablettform på 25 mg. Substansen anses inte vara beroendeframkallande.

Att attityden till psykedelia i vården har förändrats i Sverige står klart efter att Vetenskapsrådet beviljat forskningsanslag till två studier. En ny studie om behandling med psilocybin vid slutstadiet av cancer, riktad till en grupp patienter med mycket hög risk för depression men där specifika rekommendationer om behandling idag saknas. Här undersöks även möjligheten att förutsäga vilka patienter med depression som kan ha nytta av psilocybinbehandling.

Vetenskapsrådet har också gett anslag till en redan pågående studie som tidigare haft privat finansiering. I denna jämförs effekten på depression av en dos psilocybin tillsammans med psykologiskt stöd, med effekten av en placebosubstans tillsammans med psykologiskt stöd. Professor Johan Lundberg, chef för Sektionen för affektiva sjukdomar, Norra Stockholms psykiatri, är forskningsgruppsledare för båda studierna.

– Vi gör en prövning av den kliniska effekten, och av biverkningar, redan efter åtta dagar och till och med ett år efter behandling. Vi undersöker också betydelsen av stödpersoner under och efter behandlingen, säger han.

Johan Lundberg vill invänta ytterligare data innan han uttalar sig om de eventuellt positiva effekterna.

– Studierna som publicerats hittills har i alla fall inte ökat min oro för behandlingens eventuella risker, vilket känns bra.

Per Carlbring, psykolog, forskare och aktiv inom Nätverket för psykedelisk vetenskap och redaktör för Journal of Psychedelic studies, är positiv till att svensk forskning nu får möjlighet att studera effekten av psilocybin. Han beskriver den studie som nyligen redovisats i New England Journal of Medicine.

– Samtliga deltagare hade en svårbehandlad depression men var annars friska. Studien inleddes med två, tre sessioner med psykolog. Därefter påbörjades doseringssessionen, där patienten fick lägga sig ner, ha ögonbindel, lyssna på instrumentell musik och ta tabletten med psilocybin.

Efter cirka 20 minuter började delar av hjärnan att stänga av, varvid »jaget« försvann och hallucinationer uppstod. Doseringssessionen pågick i 5–7 timmar och det fanns två psykologer till hands hela tiden om något oförutsett skulle hända.

– Psilocybin leder ofta till känslan av att vara en del av världsalltet. Men det kan också i vissa fall ge ångest och i värsta fall en känsla av att man dör, vilket skulle kunna vara otäckt, menar Per Carlbring.

Dagen efter samtalade patienten med psykolog om upplevelsen, eventuella insikter och hur dessa skulle kunna omsättas i beteendeförändringar.

– Det visade sig att känslan av samhörighet med något som är större än en själv gav många patienter perspektiv på sina egna liv. De blev mindre låsta, mer öppna för nya intryck och slutade att älta. En av deltagarna tyckte att doserings­sessionen var den mest betydelsefulla erfarenheten i livet.

Studien visar alltså att psilocybin kan ha en god och omedelbar effekt hos personer med svår depression. Studiedeltagarna blev symptomfria på bara några timmar. Effekten höll i sig i tre veckor och för en betydande andel upp till tre månader. Men mycket tyder på att den efter en tid planar ut.

– Det indikerar att det skulle behövas ytterligare doseringssessioner eller en mer kraftfull psykoterapeutisk komponent. Men den stora fördelen är ändå att effekten kan komma väldigt snabbt, vilket ger patienterna en nästintill omedelbar ökad livskvalitet. Nackdelen är att behandlingen är dyr och detta är därför det sista man tar till när ingenting annat hjälper.

Hungern efter medicinsk psykedelia är numera stor globalt och branschen är kommersialiserad. Målet är att få fram ett piller som har goda effekter på hjärnan, men utan biverkningar i form av hallucinationer.

– Problemet är att vi inte vet om det är hallucinationerna som egentligen är själva grejen. Att det är just dessa som påverkar patienten i rätt riktning, säger Per Carlbring, som tror att psilocybin kan finnas tillgänglig i reguljärvården redan 2031.

– Det är dock viktigt att komma ihåg att detta är specialistvård som inte passar alla.

Han tror inte att forskningen om psykedelia leder till en ökad acceptans för narkotika i samhället.

– Sättet psykedelia administreras i behandlingsstudier är helt annorlunda jämfört med att köpa en okänd substans på gatan. Eventuellt skulle det kunna öka vissa personers nyfikenhet att åka på retreats, men det är viktigt att poängtera att det är förenat med både fysiska och psykiska risker. Dessutom är konsumentskyddet oerhört svagt vid dessa aktiviteter.

Per Carlbring pekar också på tv-serier, filmer och böcker som en bidragande orsak till att intresset för psykedelia har ökat.

– Psykedelia mot olika åkommor är en markör i vår tid där allt ska gå fort. Men man ska inte ha en övertro på detta. Alla kommer inte att kunna, och bör inte, ta psilocybin mot depression. Men det kan vara en bra möjlighet för rätt målgrupp.

Många frågetecken kvarstår dock kring hur man kan skruva i behandlingen för att göra den ännu bättre. Hur stor roll spelar psyko­terapin? Vilken musik är mest optimal att lyssna på under doseringssessionen? Går det att behandla i grupp och på så sätt få ner kostnaden?

– Om hälsoekonomiska analyser visar sig vara positiva, är vården naturligtvis mer villig att prova denna behandling. Det återstår fortfarande att ta reda på om det är upplevelserna under trippen som driver förbättringen eller om dessa bara är oönskade
bieffekter, säger Per Carlbring. 

LÄS MER: Single-Dose Psilocybin for a Treatment-Resistant Episode of Major Depression, M. Goodwin, G., T. Aaronson, S., Alvarez, O., C. Arden, P., Baker, A., R.G.N., C. Bennett, J., Bird, C., E. Blom, R., Brennan, C., Brusch, D., Burke, L. & Campbell-Coker, K. • The New England Journal of Medicine (2022)