Anhöriga – i stort behov av stöd

Många påverkas när någon har ett beroende. Mats Ramstedt, forskningschef på CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, presenterade i Almedalen nya siffror från befolkningsundersökningen Vanor och konsekvenser. Resultaten ger ett brett anhörig­perspektiv, eftersom de inte är begränsade till enbart anhöriga till personer i behandling, den stora gruppen med beroende i befolkningen är utanför behandling. Inte bara familje­medlemmar inkluderas här utan också vänner och f d partners.

– De nya data vi tagit fram handlar om hur många av dessa som söker hjälp, säger Mats Ramstedt.

11 500 personer fick frågan: Har det under den senaste 12-månadersperioden funnits personer i ditt liv som dricker för mycket? Har det påverkat dig negativt? Konsekvenserna rörde allt från att ha blivit försummad eller sårad till att ha blivit utsatt för våld eller sexuellt utnyttjad.

14 procent (1,1 miljoner) uppger att de påverkats negativt minst en gång. Kvinnor påverkas mest, 18,4 procent jämfört med 9,9 procent av männen.
– Det är en stor spridning i typen av problematik, men väldigt många berörs och kvinnor drabbas betydligt mer i en parrelation, säger Mats Ramstedt.

Tre procent säger att de påverkas mycket, vilket motsvarar 235 000 personer. Här är könsskillnaden större 4,5 procent är kvinnor, 1,6 procent män. I faktiska tal blir skillnaden ännu större.

Hur många söker hjälp? Totalt 150 000 personer, flest kvinnor. Men bland dem som upplever de svåraste pro­bl­emen försvinner könsskillnaden. Här är det en av fem som söker hjälp.
– Det som förvånade oss är att bara hälften har påverkats negativt under samma period som de söker hjälp. Min slutsats blir att många söker för problem de haft tidigare i livet, säger Mats Ramstedt.

Generellt är det här ett känsligt ämne. Han är övertygad om att det finns mer svårigheter än vad undersökningen fångar upp.
– När man frågar om egna problem finns alltid större mörkertal. Men det här berör väldigt många och människor verkar vilja berätta. Kanske inte om det som är allra svårast.

Även när det gäller upplevelsen av problem i barndomen rapporterar kvinnor mer än män.
– Kanske finns det en annan känslighet, eller att kvinnor ser och drabbas mer, säger Mats Ramstedt.

Om de som sökt hjälp också fått stöd frågade man inte den här gången.
– Här finns mer vi kan studera vidare, säger Mats Ramstedt på CAN.

Oskar Palmbäck är kommunikatör på Ersta Vändpunkten som arbetat länge med anhörigstöd. Han är inte förvånad över siffrorna i Vanor och konsekvenser.
– De som vi träffar kanske inte ens vet att de varit med om något som inte är okej. Det dysfunktionella blir normalt, hade man upplyst, hade det varit fler, säger han.

I Vändpunktens stödgrupper med yngre är könsfördelningen jämn, bland äldre är kvinnor överrepresenterade. Skillnaden kommer i tonåren. Duktiga unga tjejer tar hjälp.
– Det finns över 100 mottagningar i Stockholm för den som har missbruk, men inte för den som är anhörig. De som möter barn och unga professionellt har anmälningsplikt enligt lag när de misstänker att någon far illa. Och vi alla har ett ansvar att agera, säger Oskar Palmbäck.

Han vill att vi ska prata om beroendets följder, vad det faktiskt gör med människor och normalisera diskussionen. När en problematisk situation uppdagas ska stödet finnas där.

De öppna jämförelser som tas fram av Socialstyrelsen i samarbete med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, visar 2019 att bara 63 procent av kommunerna erbjuder minst ett stödprogram för vuxna anhöriga till en person med missbruksproblem.

Zophia Mellgren, samordnare på SKL, tror ändå att merparten av alla kommuner erbjuder någon form av anhörigstöd.
– Men siffrorna indikerar att det då inte är evidens­baserade program som är högprioriterade i nationella riktlinjer, vilket förstås är önskvärt, säger hon.

Socialstyrelsens riktlinjer tar upp två olika typer av stöd: hjälp att motivera den närstående att söka hjälp och eget
stöd till den anhörige.

Stefan Brené är utredare på Socialstyrelsen och projektledare för missbruks- och beroenderiktlinjerna. Han säger att man ska se till helheten och det sociala sammanhanget.
– Jag tycker det är jättetydligt i våra skrivningar och självklart att involvera anhöriga i behandling. För unga under 18 rekommenderar vi familjebehandling. Det ska också finnas ett eget socialt stöd riktat till vuxna anhöriga. De hamnar i en svårt pressad situation, säger Stefan Brené.

CRAFT finns med i riktlinjerna som en metod att via anhöriga motivera en person att själv söka stöd och vård. Men psykoterapeuten och alkoholforskaren Anders Hammarberg på Riddargatan1, ser metoden också som en del i att förbättra livs­kvalitén för anhöriga själva. Från och med hösten 2019 kommer CRAFT att också bli internetbaserad. Då bygger det mesta på filmer, att man läser texter och får instruktioner och övningar.
– Det är en självhjälpsmetod, det är vi först med vad gäller alkohol och droger. Men jag är lite gammaldags, jag tror att många har behov av annan typ av hjälp. Man får använda trappstegsmodellen, säger Anders Hammarberg.

Mycket av det stöd som traditionellt finns handlar om att utbilda anhöriga om beroende. Budskapet är framförallt att ta hand om sig själv, kanske ta avstånd. Här skiljer sig CRAFT.
– Här ses anhöriga inte bara som offer. De har möjlighet att påverka sin egen situation. Vi försöker stödja dem att öka interaktionen med den som har beroendeproblem på ett konstruktivt sätt. Komma bort från tjat och bråk och hitta positiva alternativ.

Anhörigfrågan har blivit mycket mer okej att prata om de senaste fem-tio åren tycker Anders Hammarberg.
– Inte minst viktigt är att anhöriga nämns specifikt som ett ansvar för kommuner och regioner i de senaste nationella riktlinjerna. Gruppen har varit osynlig och delvis har det handlat om att man inte vetat vilka metoder som fungerar.

Anhöriga kan vandra runt i vården, vara sjukskrivna, inte ha nånstans att vända sig till.
– Det finns ingen diagnos som heter anhörigskap. Det här är personer som de flesta, utåt ser man inte så mycket. Men det finns mycket lidande bakom fasaden, säger Anders Hammarberg.

Birgitta Göransson, psykolog, psykoterapeut och hedersdoktor i socialt arbete välkomnade Socialstyrelsens riktlinjer när de kom och gav en gemensam kunskapsbas till de två huvudmännen.
– Men de hade ett starkt individfokus och först nu i reviderade versionen fokuseras tydligare på anhöriga och andra sociala faktorer, säger hon.

Riktlinjerna bygger på metoder som utbildar och instruerar anhöriga om missbruk och beroende.
– Därmed visar man att problemen ligger hos den som missbrukar. Familjefokus saknas, omsorgsbrister och övergrepp osynliggörs, säger Birgitta Göransson.

Hon ser det som positivt att det idag inte är något udda att ha levt i en familj med missbruk när kända mammor och pappor går ut och berättar. Bra stödjande verksamheter för barn och självhjälpsgrupper tillhör också det som gått framåt.
– Men det är sorgligt att de idéburna organisationer som ofta arbetat fram dessa stödinsatser med stort engagemang och volontärt arbete inte får en långsiktig offentlig finansiering, utan tvingas leva på projektbidrag.

Artikeln publicerades i Alkohol & Narkotika 4/2019