Så privatiserades de skyddade boendena

Skyddade boenden för våldsutsatta privatiseras i snabb takt. Där ideella kvinnojourer kläms av byråkratin hittar vårdbolag en ny marknad och nu vill Socialstyrelsen införa tillståndsplikt. Utan de skyddade boendena dör kvinnojourerna, säger Wiveca Holst.

Det är ett litet krig, säger Cathrin Bergqvist, men ändrar sig genast:

– Nej, inte ett krig men det har varit mycket skriverier som har handlat om att skyddade boenden byggs upp i vinstsyfte.

Cathrin Bergqvist är chef för ett av Attendos skyddade boenden i Norrland.

– Visst handlar det om pengar, och kvaliteten på de skyddade boendena varierar. Men vi har en högkvalitativ verksamhet.

• Läs mer: Platserna ökar – men inte för kvinnor med missbruk

Hon bedriver boende för 29 kvinnor och barn och tar även emot män. Cathrin Bergqvist är stolt över sin verksamhet. Hon är stolt över sin personal, sin ordning och sina rutiner.

– Vi har utbildad personal, skalskydd, direktkontakt med polis och larmtjänst. Vi har strukturerade månadssamtal, krissamtal utifrån socialtjänstens vårdplan och rapportering till social­tjänst. Vi åtar oss att följa socialtjänstlagen. Det är struktur och ordning och reda här, säger hon.

Boendet har varit i gång i tre år. Tidigare var verksamheten inriktad på att ge plats åt ensamkommande barn men den verksamheten tvärdog för några år sedan.

Cathrin Bergqvist är socionom och säger sig ha lång erfarenhet av att jobba »på andra sidan« alltså inom socialtjänsten, framförallt med våld i nära relationer. Den erfarenheten har hon nytta av nu när socialtjänsten är hennes viktigaste kund.

Verksamheten är ekonomiskt stabil, enligt Cathrin Bergqvist.

– Det går bra för oss. Det är ingen guldgruva men vi klagar inte, säger hon.

Själva idén att kvinnor, barn och även män kan behöva en fristad från våld i nära relationer har burits fram av lokala kvinnojourer sedan slutet av 1970-talet. Då växte de gräsrotsrörelser fram som inte bara gav skydd åt utsatta kvinnor utan som också envetet drev kampanj mot det manliga våldet i samhället. De har varit både hjälp- och kamporganisationer.

Enligt en kartläggning från Social­styrelsen har antalet bolagsdrivna skyddade boenden ökat från 8 till 37 procent. I reda antal har ett 70-tal privata boenden öppnat de senaste fyra åren.

Hjärtat i verksamheten har varit de skyd­dade boendena. Det är de som de idag cirka 200 kvinno­jourerna har haft som särmärke.

Nu håller det landskapet på att förändras i snabb takt. Enligt en kartläggning från Social­styrelsen har antalet bolagsdrivna skyddade boenden ökat från 8 till 37 procent. I reda antal har ett 70-tal privata boenden öppnat de senaste fyra åren.

För drygt ett år sedan tvingades kvinnojouren i Partille att slå igen efter över 30 år. På kort tid minskade beläggningen och boendet som tidigare varit fullt fick stänga. Göteborgs stads egen statistik från andra halvåret 2020 visar att av stadens placeringar till skyddat boende riktades över hälften, 63 procent, till privata bolag.

– Det har skett en förändring. Tillgången på platser har ökat och de socialsekreterare vi intervjuat säger att det blir lättare att hitta platser på skyddade boenden, säger Kristina Lindholm, utredare på Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens kartläggningen, där även 17 social­sekreterare intervjuas, vittnar också om svårigheten att bedöma kvaliteten. Utbudet beskrivs som »en djungel«, eller som en socialsekreterare formulerar sig:

»Varje vecka får vi mejl från olika skyddade boenden – det ›poppar upp‹ nya boenden. Det är svårt att avgöra kvaliteten …«

Många aktörer som huserat ensam­kommande barn såg sig om efter nya möjligheter. Kvinnojourer som Frida, Emma och Iris fick plötsligt konkurrens från stora privata vårdaktörer som Attendo, Nytida och Humana.

Privatiseringen har accelererat de senaste fyra åren. En viktig förklaring är de tomma lokaler som uppstod när flyktingströmmarna ströps för några år sedan. Många aktörer som huserat ensam­kommande barn såg sig om efter nya möjligheter. Kvinnojourer som Frida, Emma och Iris fick plötsligt konkurrens från stora privata vårdaktörer som Attendo, Nytida och Humana.

– När förutsättningarna för den marknaden försvann skiftade man om till skyddade boenden. Det är vad de berättar för oss. Det är förhållandevis lätt att starta ett skyddat boende. Det krävs inga tillstånd som vid HVB-hem, det ställs inga särskilda krav på bemanning eller kompetens hos personalen, säger Kristina Lindholm.

Frågan uppstår ändå hur jourerna kan ha hamnat i ekonomisk press. Det finns idag mer pengar i omlopp än det någonsin gjort tidigare. Kommunernas ansvar för att skydda våldsutsatta kvinnor har gynnat kvinnojourernas ekonomi, åtminstone kortsiktigt. Statsbidragen har ökat under pandemin och i mars aviserade regeringen ytterligare 105 miljoner till våld i nära relationer.

I mitten av 00-talet tillträdde en ny borgerlig regering som ville sätta kvinnofrågorna högt på dagordningen. Samtidigt inleddes en storstädning av det som sågs som flummigheter orsakad av tidigare styren. Nationella rådet för Kvinnofrid, som under den socialdemokratiska regeringen verkat som rådgivningsorgan, ville man inte lyssna till. Deras rapporter, ett tiotal, plockades bort från regeringens hemsida. Istället fick Social­styrelsen pengar och uppdrag att byråkratisera kvinnojourerna.

Initialt innebar det rejäla ekonomiska tillskott och det tyckte jourerna var bra.

– De upplevde att deras kunskap erkändes, men de såg inte faran, säger Wiveca Holst som är veteran inom jourrörelsen och knuten till Q-jouren i Stockholm.

Med pengarna ställdes krav, krav som har skärpts med tiden. Socialtjänstlagen skulle gälla. Kvinnorna fick inte längre vara anonyma. Alla samtal skulle dokumenteras. Och om de kom akut mitt i natten fick jourerna visserligen ta emot dem, men då utan betalning från kommunen. Biståndsbeslut från social­tjänsten var det som gällde om kommunen skulle betala. Det gjorde tröskeln högre för kvinnor att ta steget från en utsatt hemmiljö.

Det började också ställas krav på särskilda placeringar för barn och en rad andra förväntningar väcktes från myndigheterna sida. Allt som allt har det inneburit att jourernas sätt att arbeta har förändrats, inte alltid till det bättre, menar Wiveca Holst. Den hårda lojaliteten med kvinno­perspektivet kan krocka med lagstiftningen. Dessutom anser kvinnojourerna att de är experter på området efter decennier av erfarenhet.

Nu är kvinnojourerna mer än bara tak över huvudet. De bedriver en stödverksamhet med chattar, telefonmottagningar, de håller kurser, seminarier och driver på med ett aktivt påverkansarbete och tycks ha lätt att få höga beslutsfattare att lyssna. Men vad skulle hända om de skyddade boendena gled dem ur händerna?

– Då skulle vi dö sotdöden, säger Wiveca Holst.

På en vägg på Roks kontor på Södermalm i Stockholm hänger ett magnifikt lapptäcke. Där har kvinno- och tjejjourer virkat, broderat, sytt och tryckt bitar. Roks står för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige och lapptäcket är en färgglad hälsning från en brokig och rätt svårstyrd rörelses historia. Roks ordförande Jenny Westerstrand får något sentimentalt i rösten när hon tittar på lapptäcket.

– Det väcker både glada och lite ledsna minnen säger hon.

Flera av jourerna på lapptäcket har stängt, hoppat av eller bytt sida och själva bildat bolag. Men andra har kommit till. Jenny Westerstrand är kritisk till vad alla pengar har gjort med rörelsen.

Pengar förändrar. De vill förvandla jour­rörelsen till någon sorts sämre socialtjänst.

– Pengar förändrar. De vill förvandla jour­rörelsen till någon sorts sämre socialtjänst. Det är inte alls dit vi ville. Jag tycker ofta att det vore bättre om vi slog oss fria från detta och åter blev självständiga. Vi är en motståndsrörelse mot att det finns mycket våld i det här samhället.

Jenny Westerstrand har kritiserat det penga­regn som strötts över kvinnojourerna under pandemin, först 100 miljoner i somras och sedan ytterligare en pengadusch i början av detta år.

– Pengarna kom under sommaren och skulle förbrukas före årsskiftet. Hur skulle det gå till? I början av 2021 kom en ny dusch av medel som ska vara slut nu i april. Jag vet inte hur de tänker, säger Jenny Westerstrand.

De statliga bidragen är hårt styrda, inte bara tidsmässigt. De får exempelvis inte användas för personal på de skyddade boendena, där de skulle behövas. De skyddade boendena ska kommunerna ansvara för.

– Jag vet inte vad vi ska göra av pengarna. Vi får dra igång någon sorts avancerad kursverksamhet – och det på kort tid, säger Jenny Westerstrand.

Det har dock inte hindrat Roks från att söka statsbidragen och få över 9 miljoner kronor.

Även regeringen tycks vara medveten om pro­­blemet. Finansministern Magdalena Andersson sa i en intervju i radions Godmorgon Världen i början av året att regeringen diskuterar hur finansieringen långsiktigt skulle kunna säkras.

Men hur ska det bli med kärnverksamheten, de skyddade boendena? Hittills har kvinnojourerna sluppit tävla i offentliga upphandlingar, genom en konstruktion som kallas Idéburet offentligt partnerskap. Men konkurrensverket har svårt för det upplägget och krävde ifjol i ett remissyttrande att det stoppas. Det har fått kommuner att tveka. En statlig utredning föreslog dessutom för några år sedan att det ska krävas tillstånd för att driva boendena. Det är något som Socialstyrelsen också tycker.

– Vi är positiva till det, säger utredaren på Socialstyrelsen Kristina Lindholm.

Frågan bereds nu hos regeringen.

Det andra riksförbundet för jourer, Unizon, skriver i ett remissyttrande att de vill se en konsekvensanalys av hur en tillståndsplikt skulle påverka jourrörelsen. Roks menar att ett medlemskap i just Roks automatiskt bör ge tillstånd.

– Vi har utvecklat ett sätt att arbeta som visat sig otroligt starkt och som stöds i forskning. Det är vårt arbete som skapat de reformer som säkrar kvinnofrid. Nu är vi tyvärr på väg bort från det med stormsteg, säger Jenny Westerstrand.

Cathrin Bergqvist som chefar över Attendos skyddade boende välkomnar en tillståndsplikt.

– Jag längtar efter att de skyddade boendena ska bli tillståndspliktiga, att det ska krävas tillstånd av IVO för att driva dem. Som tur är verkar en sådan lagstiftning vara på gång. Jag tänker mig att de skyddade boendena ska inlemmas i samma regelverk som HVB-hem och missbruksvård.

Attendos boende har haft inspektionsbesök av IVO som gav dem gott betyg, säger Cathrin Bergqvist. Hon fortsätter:

– Visst, kvinnojourerna behövs, precis som att AA behövs för missbrukare. Det är ingen som säger att AA ska upphöra. Men det är inte samma krav på dem. Jag garanterar personer med utbildning och att de dyker upp till jobbet och inte bara uteblir. Det räcker inte med ett gott hjärta för att bedriva ett skyddat boende för kvinnor och barn.

Kvinnojourerna ryggar för jämförelsen med kamratgemenskapen AA. De har, enligt sig själva, byggt upp en ansenlig kunskap genom decennierna. Kunskap som de odlar och utvecklar i egna workshops, seminarier och i internationellt samarbete. Detta tonar också fram i Socialstyrelsens kartläggning, som visar att den formella utbildningsnivån i form av högskole­examen är högre hos personalen på de ideellt drivna boendena än hos de som drivs privat.

Men Kristina Lindholm på Socialstyrelsen ­vill inte förespråka den ena eller andra formen.

– Vi ser också att tillgången till kompetensutveckling för personalen är bättre på de ideellt drivna verksamheterna. Men skillnaderna är inte jättestora och utifrån våra kvalitetsindikatorer kan vi inte säga att en driftsform är bättre eller sämre än andra.

Du har just läst en artikel ur nummer 2/2021 av tidskriften Alkohol & Narkotika.